Eurovision Song Contest från Måns Renntuns perspektiv

10 händelser som jag minns från mina cirka två veckor som Eurovision Song Contest-medarbetare. I egenskap av kommunikatör på Region Skåne arbetade jag i presscentret tillsammans med andra kommunikatörer från Malmö Stad och SVT.

Cirka 1700 journalister hängde i presscentret, som första veckan var inhyst på Slagthuset och andra veckan fanns inne på MalmöMässan.

1. Bonnie Tyler

En av mina mest frekventa arbetsuppgifter gick ut på att hjälpa till vid presskonferenserna. Första veckan var de av mer informell karaktär (kallades meet n’ greet) men andra veckan på MalmöMässan var de i fullskaligt format och modererades av antingen Alexandra Pascaloidou (som berättade underhållande hur det hade gått till när Carl Bildt ringde in till Ring P1 när hon, jag, Janne Thörnkvist och Johan från Malmö stad åt middag i matsalen en sen kväll) eller Catarina Rolfsdotter-Jansson.

Min uppgift var oftast att leda artisterna till rätt position för fotografering.

Ett ganska simpelt och enkelt uppdrag kan tyckas. Men att få en artist som antingen är euforisk eller halvdisträ (eller både och) att ta sig genom en lokal fylld av journalister, bloggare och fans (ja, det fanns ackriediterade superfans) är inte den enklaste uppgift.

Mest tryck var det såklart när Robin Stjernberg och Bonnie Tyler skulle ha sina presskonferenser. Allt gick dock smidigt, och jag visade Bonnie var hon skulle stå för att fotograferna skulle få fina bilder, men i sista stund kom hon på att hon inte kunde ha sin vattenflaska med sig. Så den tog jag raskt hand om. Sen gav vi fotograferna någon minut innan vi avbröt och förde Bonnie ut ur lokalen igen.

Som sagt. Inte den mest intellektuellt krävande arbetsuppgift, men garanterat något jag aldrig mer kommer göra i livet.

2. Cykla omkull

Jag cyklade omkull två gånger på väg till presscentret. Båda gånger precis utanför arenan. Andra gången skedde det fem meter framför två poliser som oroligt undrade hur det gått.

Ingen fara sa jag och gick in och började jobba. Efter två timmar blev jag tillsagd att gå hem.

Det var nog tur. När jag kom hem kom smärtan och sen blev det vårdcentral, röntgen och ortopedakuten. Fantastiskt mottagande och vård rakt igenom trots att det var lördagskväll.

Och personalen på ortopedakuten sa att det inte var några problem om vi ville se ESC-finalen med ljud på i väntrummet.

Så där satt vi under ljusrören och såg crescendot på två veckors ESC-arbete. Det är ett minne det också.

3. You’re so cruel

Det var ett tight schema för presskonferenserna. Varje land fick 20 minuter. Sen kom nästa land in genom dörren, och då skulle föregående land vara ute genom dörren.

Så därför var man ibland tvungen att säga åt efterhängsna fans och autografjägare att de fick vänta. När jag hjälpte Cyperns sångerska genom människohopen log hon och sa:

– You’re so cruel to them.

4. Hitta rökplats åt Italien

Italiens sångare var så röksugen efter sitt rep på onsdagen och mellan presskonferensen och de efterföljande individuella intervjuerna behövde han ta en cigarett. Men att leda ut en halvvirrig italiensk sångare (som såg klart drog uppmärksamheten till sig) till en plats utanför mässan där han kunde röka var inte det enklaste. Men till slut hittade vi ut.

5. Gåvorna från Vitryssland

Chokladask. T-shirt. Konstig pepparkaka med glasyr. Det blev till slut skörden av gåvor från den virtyska delegationen. Och då bör man ha i åtanke att jag inte fick den konstiga glasprytteln som de delade ut.

Men jag är också glad över anteckningsblocket med Rumäniens sångare på omslaget.

6. Don’t shout at me

En bloggare lackade ur på mig när jag sa ”Not inside the ropes, please” åt honom på skarpen. Han tittade besviket på mig och sa:

– Don’t shout at me.

Jag fick samma känsla i kroppen som jag får när jag blir lite för arg och börjar skälla på barnen.

7. Green Room

Vi såg semifinal 1 från arenans green room, som egentligen var mer brunt. Det mest bestående minnet är besvikelsen hos tjejerna från Serbien.

När publiken gick ut genom dörrarna och de länder som gått vidare gått upp på stora scenen satt de kvar och tittade tomt framför sig.

8. Eurovision School Contest

Region Skånes stora grej var Eurovision School Contest, en skoltävling som involverade över 18000 skånska skolelever. 8500 av dem var samlade i arenan inför genrepet inför seminfinal 2, och de vinnande klasserna hyllades på scenen. Det låter kanske lite corny, men jublet när Robin Stjernberg frågade om de ville att han skulle sjunga ”You” för dem var något av de mäktigaste jag hört. Ren och skär glädje.

9. Ryan

Av alla artister som svepte förbi var nog Ryan från Irland den som jag tyckte var allra trevligast. Vi hälsade alltid glatt när vi sprang på varandra.

Han kom sist.

10. Presskonferensen efter andra semifinalen

Min och SVT:s presskilles uppgifter var att rada upp de tio länder som gått vidare framför en Eurovision-skärm för fotografering. Ca 100 fotografer trängdes och fem-sex säkerhetsvakter försökte hålla repstolparna upprätta.

Nio av tio länders artister kom in, radade upp sig och trängde lydigt ihop sig när vi bad dom om det.

Sen kom Krista från Finland in och ställde sig framför alla och skrek.