Tryne till knorr

Det var visserligen ett par veckor sedan vi var där, men intrycken från middagen på Tryne till knorr i Malmö är fortfarande väldigt, väldigt tydliga: detta är en restaurang som saknar motstycke i Malmö, Skåne och jag skulle tro även Sverige.

Tryne till knorr

Tryne till knorr

Maken till egensinnig, charmig och överraskande restaurangupplevelse är svår att hitta. Krogen drivs av Agnes Klintenberg och Robin Eriksson, som flyttade ner till Malmö för att öppna en restaurang efter att de tröttnat på Stockholm. Smörrebrödskrogen på Västergatan var till salu, och efter en rejäl renovering och lite hjälp från grannar som Bastard öppnade de i våras.

Resultatet blev en krog där Stringhyllor, drivved, gamla udda möbler och fågelfjädrar utgjorde inredning och där Agnes och Robin basar i matsal respektive kök (numera har de lite hjälp i kök och matsal, vilket är tur eftersom det i regel är smockfullt i den lilla restaurangen).

Det finns de som inte gillar Tryne till Knorr och det är kanske inte så förvånande. Rätter som purjolök, rökt kött, björnbär och färskostkräm utmanar. Men å andra sidan: det är ibland jäkligt skönt att bli överraskad och utmanad när man sätter sig vid ett krogbord. Och när det dessutom smakar vidunderligt gott, så är det bara att vika sig för briljansen som serveras hos Tryne till Knorr.

Jag har ätit en del broccoli i mina dar, men ingen så välsmakande som den som serverades på Trynet.

Hos Tryne till Knorr dricker man naturviner på glas, öl från Staffanstorps-bryggeriet Brekkeriet och gin & tonics. Och nej, det är ingen köttkrog, namnet till trots (namnet härstammar från Robins gamla blogg hos taffel.se). Grönsaker är huvudråvaror i flertalet av de rätter som vi serveras från den blinda menyn samtidigt som det hänger en köttbit i en krok i taket ovanför oss.

Men har man en minimal krog får man utnyttja alla möjligheter.

Tryne till Knorr har möjligen en liten tendens att locka människor som är matintresserade, men faktum är att detta är ett ställe som passar alla. Priserna är låga (rätterna ligger under eller strax omkring hundringen), serveringen är effektiv och guidande, och allt smakar väldigt väldigt bra. Så därmed är det en krog för alla. Men boka bord.

Nu öppnar Melker Andersson Köttbaren i Malmö

Melker i luckan

Melker Andersson i luckan på Köttbaren

Det händer en hel del i krogmalmö just nu. I dagarna öppnar Anders Vendel Fabriken på Mobilia, Ebbe Vollmer öppnar Gyoza på Adelgatan och Melker Andersson öppnar Köttbaren på Caroli City imorgon torsdag 26 september.

F12-gruppens största etablering utanför Stockholm, enligt pressmeddelandet.

I egenskap av krogskribent på Magasinet Skåne, och i viss mån krogbloggare, var jag bjuden på presslunchen på Köttbaren idag. Köttbaren är ju, som bekant, en filial till Melker Anderssons krog i Stockholm och fokuserar som namnet antyder på kött.

Köttet köps från lokala skånska uppfödare, eftersom det enligt Melker vore dumt att inte utnyttja ett så bra landskap för köttråvaror. I själva köttbaren kunde man hitta udda styckdetaljer som onglet, men Melker menade trots det att de nog var billigast i Sverige på kött (kvalitetskött, that is) eftersom de inte har samma höga påslag som andra.

Målet är en ganska informell krog där man beställer i baren och hämtar maten i luckan (åtminstone på lunchen). Långkok  (vi fick prova en riktigt bra pigghamsida med rotselleri och potatispuré plus äppelcidervinägersky) och olika typer av grillat kött på kvällarna (man kan välja mellan 7-8 styckningsbitar som grillas och serveras med sallad och pommes).

Allt i en ganska rustik miljö med mycket kött som hänger på krokar, träbord och lampskärmar av koppar som påminde lite om riddarhjälmar.

Exakt hur bra det blir får vi väl avvakta och se. Den här typen av filialer kan, om det inte görs rätt, bli en smula karaktärslösa men det är ändå spännande att se om Köttbaren kan klämma sig in som ett spännande, kvalitativt alternativ för köttälskare i spannet mellan tradiga ställen som Texas Longhorn och lite mer stela, formella ställen som Sture.

Dubbel Dubbel

Ett par månader efter öppningen besökte jag Dubbel Dubbel på Simrishamnsgatan innan MFF:s match mot Hibernian häromveckan.

Dubbel Dubbel drivs av den trevlige Magnus Bjerkert och det är väldigt skoj när folk vågar öppna nya, lite oväntade restauranger – och särskilt på Möllevången där allt för många ställen kör på Nyhavn-stuket.

Därför var det väldigt roligt när de öppnade sent i våras. Inne på gården ligger en fin liten veranda med uteservering och utomhusbaren är inhyst i ett litet gårdshus i ena hörnet. Fantastiskt lugnt och fint!

Menyn består av ett par olika fasta menyer där köket komponerar en variation. Det går även att kombinera sin egen tallrik med dim sums och dumplings.

Bäst av det vi åt var den lilla ankburgaren som serverades innan de övriga rätterna. Sämst var att det tog cirka 45 minuter att få maten.

Vi kom 17.20, beställde cirka 17.30 och fick maten 18.15. Det är inte okej, och särskilt inte när det utöver oss bara var två andra sällskap på restaurangen när vi kom (också tvåor). Nu blev resultatet att vi fick hiva i oss maten för att hinna till Stadion.

Ofta kan man med bra kommunikation underlätta situationer som dessa. Om det var så att det hände något i köket – tala om det för gästen. Var det många beställningar exakt samtidigt – tala om det för gästen. Då blir det lättare att acceptera väntetiden.

IMG_7032 kopia IMG_7033 kopia

Malmö Gerillalöpare och Ribban Sub40

Vi trodde nog att det skulle vara lite varmare när fjärde upplagan av Ribban Sub40 gick av stapeln tidigare ikväll. Efter tre smällkalla lopp var det dock lite, lite varmare ikväll, och det visade sig i resultatlistan. Totalt blev det sju personliga rekord på milen, jag själv inkluderad.

Tack vare att jag låg och drog tillsammans med Björn från start till mål lyckades jag pressa mig in i mål på 39.35. Dock sprang jag bara 9.92 km, och det fattades 80 meter till milen. Men jag borde nog landat under 40 även med åttio meter till på klockan, och det är jag väldigt väldigt nöjd med.

Luke vann, tätt följd av min arrangörskompanjon Dan och Sinisa. Min syster Lisa slog sitt personliga, liksom min Crossfit-kompis Peter som sänkte sig med över tre minuter.

Vi har ju utökat Ribban Sub40-grejen så att den numera heter Malmö Gerillalöpare. Tanken är att Ribban Sub40 bara ska vara ett av många lopp under paraplyorganisationen Malmö Gerillalöpare. Vem som helst kan bli medlem och vem som helst kan starta lopp.

Välkommen du också!

Teaser: Alla som ställer upp i minst ett Malmö Gerillalöpare-lopp under våren får vara med på den säsongsavslutande middagen på en av Malmös hetaste restauranger just nu.

Så bra är Restaurang Myteri

Nu finns det äntligen en anledning till utöver Bastard att ta sig in till centrum kvällstid: Restaurang Myteri, som öppnade i torsdags.

Bakom Myteri står Alexander och Martin som för inte så länge sedan öppnade succékrogen RebellFriisgatan. Redan i somras gjorde de klart med övertagandet av restaurang Gozzips stora lokal på Skomakaregatan och vid årsskiftet fick de nycklarna. Efter en ganska rejäl renovering öppnade de så i torsdags.

Resultatet är en fisk- och skaldjursrestaurang med matsal och grill på övervåningen, och en ursnygg cocktailbar i gatuplanet.

Menyn bygger på medelstora rätter, grillade fiskar, ostron och skaldjur. En grillad fisk kostar en hundring, och menyn består av enbart av fiskar som är okej ur hållbarhetsperspektiv.

Vi inledde med ett par ostron. Jag tog ett svenskt och ett marennes, och provade havtornssorbet på det franska (det svenska ville jag äta naturellt). Lite halvweird smakmässigt men lyckat, även om jag tycker att ostron ska ätas naturella. Helen åt färska räkor, och sedan tog vi crabcake, ett par underbart friterade pilgrimsmusslor och en portion pommes innan vi delade på en fint grillad tilapia.

Rakt igenom kul och vällagat. Myteri känns verkligen som ett välkommet tillskott i Malmö med sitt fisk- och skaldjurskoncept (Johan P och Årstiderna by the Sea, är bra men det räcker inte i en stad som Malmö) och lite mer rockiga inställning till saker och ting.

Stilmässigt i baren gissar jag att man locka de som tycker Koi och Grappa är lite för brackiga, och de som tycker Bastard är lite för foodiehipster-aktigt.

Noterbart från besöket:

– Jag hade en skjorta på mig som var en kopia av serveringspersonalens. Det fick mig att minnas en släkting till Helen som inte förstod varför han fick gratis drinkar i baren på TT Lines färja till Travemünde. Det visade sig att han hade likadan kostym som dansbandet…

– Bredvid oss satt ett par som bara slunkit in på restaurangen och inte direkt kunde kategoriseras som foodies. Kvinnan hade bland annat läst Bongs recension av grötstället på Jægersborggade i Köpenhamn, och sa beskt att hon inte förstod hur någon kunde äta gröt på restaurang. Sen blev hon lite sur över att det inte ingick potatis till den grillade fisken.

– Lite längre bort pågick ett släktkalas med familjemedlemmar från 1 år och uppåt. Härligt sprudlande och livligt. Så ska det vara.

”Men tallrikarna då?”

Ludvig (min fyraårige son) är sjuk. Han har fått lunginflammation. Just nu är han dock i ett stadie av sjukdomen där han inte verkar nämnvärt påverkad av den (men inte tillräckligt återställd för att gå på dagis), så att vara hemma med honom handlar mycket om att hålla honom lagom sysselsatt på dagarna.

Idag frågade jag honom om han ville äta lunch på stan.

– Kan vi åka till restaurangen med stekt ris på Möllevångstorget, svarade han.

ludvig_kruahthai

Vi brukar äta på Krua Thai ganska regelbundet. Dels är servicen fantastisk, dels är maten riktigt bra och funkar för hela familjen.

I vanlig ordning tog jag pad thai och Ludvig stekt ris med kyckling. Efter att ha ägnat väntan på maten med att vika flygplan av servetterna och fråga varannan minut om vår mat skulle komma snart kom så till slut maten.

Just nu jobbar vi mycket hemma på att Ludvig ska duka undan efter sig, så när vi hade ätit upp och skulle resa oss för att gå tittade Ludvig på mig med stora, frågande ögon:

– Men, tallrikarna då?

Det kändes lite konstigt att säga att vi kunde låta dom stå, men samtidigt väldigt lyxigt.

Sedan gick vi ut i marssolen på torget och såg att två minusgrader inte hindrar den delen av Möllanborna som har en utstuderat avslappnad inställning till samhällets normer från att sitta och sola på trottoaren:

mollan

Om träning

Mat. Träning. Fotboll. Media. Samt lite familj.

Ungefär så ser mixen ut här på renntun.se. Eller skulle kunna se ut i alla fall.

Jag tänkte nämligen framöver skriva lite mer om träning.

Kanske finns det någon/några av er som kommer tycka det är intressant. Säkerligen finns det många av er som inte kommer tycka det är intressant.

Men, som den sång- och dansman jag är vet jag att man inte kan frälsa alla samtidigt.

Jag tänkte, för att pegga upp träningssegmentet lite, börja med att kika tillbaka på de senaste dagarnas träning. Och ja, det kommer kanske vara lite humble braggigt stundtals, men ha tålamod. Kanske finns det ett litet guldkorn även i denna dyiga bäck?

För snart tio dagar sedan tappade jag en skivstång som vägde 40 kilo på knäet när jag tappade balansen under en wod (som de intensiva delarna av passet på crossfit kallas) hos Crossfit Malmö (besök gärna deras hemsida, om inte annat så för att se den excess i smileys som används där). Som tur var träffade stången lite ovanför knäet, så det blev bara en blödning som gjorde knäet lite stelt.

Fortfarande hänger stelheten i, men det är egentligen bara om jag gör knäböj som jag känner av det. Men jag har i alla fall undvikit crossfit-passen senaste veckan, eftersom det i regel ingår någon form av övning som kräver benböj med vikt.

Efter att ha vilat måndag och tisdag var det dags för Run is Fun ute i Västra hamnen i onsdags i förra veckan. Detta är Crossfit Malmös löppass, och är jäkligt tufft samtidigt som det är jäkligt kul (mest efteråt). Man tvingas ta klivet ut från sin bekvämlighetzon och springa snabbare och med högre puls än man gör på egen hand, mycket tack vare att ledaren manar på och man är en grupp på cirka 15 personer som springer tillsammans.

Onsdagens intervallpass byggde på att man körde två och två. En sprang, en vilade och så vice versa: var och en sprang 1×800 meter, 2×600 meter, 4×400, 5×200 och så avslutningsvis 6×100 meter.

Första 800-varvet är man kung och oövervinnerlig första 150 meterna. Sen slår pingislungan till eftersom man alltid börjar i för högt tempo. Sen lugnar man sig lite under 600-varven och i mitten av 400-varven börjar det blir riktigt tungt. Vilan mellan löpningarna blir ju kortare och kortare vilket gör att man inte kommer ner i puls. Sista hundringarna gick på rent adrenalin, mycket tack vare bra coachning (denna gång av Philip som var stand-in för ordinare Run is Fun-ledaren Ulf).

Dagen efter körde jag en egen, vanlig joggingrunda i 4.25-tempo. Något långsammare än vad jag brukar springa, men knäet och onsdagens intervallpass gjorde det tungt i spåret. Dessutom är kylan och motvinden som slår emot en som en örfil uppe vid Husie mosse inte farthöjande faktorer.

Jag brukar klämma in ett joggingpass på lunchen en eller två dagar i veckan på jobbet. Jag springer 25 minuter, duschar och äter min omelette och broccoli på cirka 50 minuter. Ungefär lika lång tid som det tar att gå till M.E.C.K.Media Evolution för att äta chili med kollegorna.

I fredags hade jag möten större delen av förmiddagen och sedan ett nytt möte kl 13.00, men det funkade fint att klämma in joggingen trots detta.

Det är nog mitt bästa tips för de som inte tycker sig ha tid att träna: gör det på lunchen! Vissa ger sig ut på morgonen, men jag tycker det är lite knepigt att hinna med när man har två småbarn som vaknar 6.30, och jag tänker fanimig inte ge mig ut innan halv sju. Så då är lunchen ett bra alternativ.

Lördag är egentligen min crossfit-dag, men nu fick jag köra på egen hand. Dels på grund av knäet, dels på grund av att de vanliga passen i Batcave (ja, det slutar låta töntigt efter ett tag) på Lundavägen var inställda på grund av The Open-träning (en slags Crossfit-tävlingen som jag inte riktigt greppat, men som verkar pågå runt om i hela världen).

Jag inledde med rodd och sedan ett par varv med push press, repklättring, hopprep, toes to bar och situps innan jag avslutade med fem minuters air dyne i högt tempo. Air dyne är ett slags träningscykel som där man cyklar med luft som motstånd. Svårt att förklara men extremt tufft eftersom det inte går att ”vila” på tramporna.

Jag försöker träna på tider som inte inverkar alltför mycket på familjen. På vardagar försöker jag träna när barnen lagt sig, även om det inte alltid går till 100% eftersom de sista crossfit-passen börjar 19.30 vilket innebär att Helen får ta läggningen dessa kvällar.

Men i lördags förmiddag drog jag med mig familjen till norra halvklotets kanske mest oglamorösa plats: Stora Bernstorp.

Målet var en pulsklocka med GPS som jag visste fanns hos Elgiganten. En Garmin Forerunner 410HRM med pulsband.

Alldeles för dyr, ja, men jag har inte lagt många tusenlappar på min träning (i utrustning, that is) genom åren. Ett par nya gympaskor då och då, men jag har en Löplappet-träningsoverall som för tankarna till O-Ringen.

(Tips för dig som funderar på pulsklocka: besök DC Rainmaker, en fantastisk sajt med detaljerade recensioner av alla joggingprylar som finns).

Garmin-klockan verkar bra, men man längtar efter Apples produkter när man försöker förstå hur man programmerar ett intervallpass på den.

Så i söndags var det äntligen premiär för korpen med vårt Lokomotiv VärnhemBror Helgessons Minnescup inleder traditionsenligt säsongen innan den vanliga ligan drar igång, och traditionsenligt förlorade vi, denna gång med 0-3. Fyra minusgrader och 15 sekundmeter gjorde att jag spelade i mina tjocka, röda tumvantar. Inte så joga bonito.

Jag uppskattar att jag hade cikra åtta bollkontakter under matchen och mest sprang jag runt och gjorde snygga alibilöpningar. Till mitt försvar så har jag inte rört en boll sedan sista matchen i höstas (vi slutade trea i division 2D, vilket var all time high för oss).

Joel gjorde dock en bra match som vikarierande målvakt. (Vår ordinarie målis har hoppat av eftersom han flyttat till Bjärred, så vi söker desperat efter en målvakt. Hör av dig om du vill stå i Malmös hetaste korplag).

Matchen slutade med att jag satte in en liten nätt axeltackling när en av motspelarna höll på att komma till skott inne i straffområdet. Han föll som ett korthus, och domaren dömde frispark trots att det borde blivit straff om han nu ansåg att filmningen var äkta.

Killen som filmade stod bredvid mig och jag kunde inte låta bli att säga ”Han la sig, och det såg domaren så han vågade inte döma straff” lite för högt till Joel så att killen som filmade skulle höra det.

Moget sagt av en 34-årig digitala medier-strateg när matchen ändå är förlorad.

Det blev såklart mål på frisparken och sedan blåste domaren av matchen.

Idag tog jag en premiärrunda med pulsklockan efter att jag lagt barnen. Jag har inte lärt mig 10 procent av möjligheterna än med klockan, men det finns ett läge där man kan springa mot en liten gubbe. Idag vann jag över gubben med sju sekunder!

garmin_forerunner_410

Det som ska bli mest intressant är att se vad jag har för puls när jag springer. Jag har aldrig sprungit med pulsklocka tidigare, så jag har verkligen inte haft någon aning fram tills nu.

Skärmavbild 2013-03-11 kl. 21.27.27

Detta var en ganska normal runda i 4.20-tempo. Är det någon som är pulsexpert och som kan säga något om min pulskurva?

Imorgon kväll blir det crossfit-comeback igen och på onsdag Run is fun. Sen får det nog bli vilodag på torsdag.

Avslutningsvis:

Skärmavbild 2013-03-07 kl. 20.36.45