”Men tallrikarna då?”

Ludvig (min fyraårige son) är sjuk. Han har fått lunginflammation. Just nu är han dock i ett stadie av sjukdomen där han inte verkar nämnvärt påverkad av den (men inte tillräckligt återställd för att gå på dagis), så att vara hemma med honom handlar mycket om att hålla honom lagom sysselsatt på dagarna.

Idag frågade jag honom om han ville äta lunch på stan.

– Kan vi åka till restaurangen med stekt ris på Möllevångstorget, svarade han.

ludvig_kruahthai

Vi brukar äta på Krua Thai ganska regelbundet. Dels är servicen fantastisk, dels är maten riktigt bra och funkar för hela familjen.

I vanlig ordning tog jag pad thai och Ludvig stekt ris med kyckling. Efter att ha ägnat väntan på maten med att vika flygplan av servetterna och fråga varannan minut om vår mat skulle komma snart kom så till slut maten.

Just nu jobbar vi mycket hemma på att Ludvig ska duka undan efter sig, så när vi hade ätit upp och skulle resa oss för att gå tittade Ludvig på mig med stora, frågande ögon:

– Men, tallrikarna då?

Det kändes lite konstigt att säga att vi kunde låta dom stå, men samtidigt väldigt lyxigt.

Sedan gick vi ut i marssolen på torget och såg att två minusgrader inte hindrar den delen av Möllanborna som har en utstuderat avslappnad inställning till samhällets normer från att sitta och sola på trottoaren:

mollan