Topplistan 16 november: Jag gnäller på Bong

Ny lista, och på förekommen anledning bör jag nog förtydliga att det inte bara är bra saker som kommer med på den:

1. Krogrecensioner som bygger på ett (1) besök

Jag har varit inne på detta tidigare. En krogrecension har en sådan tyngd hos läsarna att det är ohederligt mot krogen och läsaren att basera betyget på ett enda besök. De som står bakom denna princip brukar hävda att en kroggäst också bara besöker krogen en gång, och att varje besök är lika mycket värt.

Men eftersom en krogrecension får sådant genomslag och påverkar krogen såpass mycket är det inte rättvist att bara göra ett besök.

Dessutom uppfattar inte läsaren att det är ett betyg på besöket, utan snarare framstår det som ett betyg på restaurangen som sådan.

Krogkommisionen i DN är bra. De besöker krogarna flera gånger.

Bong i Sydsvenskan är inte bra. Inte nog med att de bara besöker krogen en gång, recensionerna är skrämmande fantasilöst skrivna. ”Först åt vi detta, sen åt vi detta, och sen fick vi efterätt. Det var ganska gott. Tre i betyg”.

Och, med anledning av dagens recension av YardLandbygatan: nej, Bong, det är inte svårt att hitta viltkött. Jag köper det varje gång jag är i en matbutik, oavsett säsong eller om det är Willys, ICA Maxi, Coop Forum eller Hemköp.

2. Turbulensen i Malmö FF

Eftersom jag vet att vissa läsare (till exempel Toca Boca-mannen Björn Jeffery) inte vill att detta ska vara en MFF-blogg kan ni som är intresserade av vad jag tycker om Norling-gate besöka Himmelriket där jag i denna veckas fredagspanel skriver 2088 tecken om saken.

3. Krua Thai

Det finns ingen mer familjevänlig krog i Malmö än Krua Thai. Varje gång vi kommer dit med barnen tar ”mormor” (de yngre killarna refererar till henne så) hand om oss, frågar Ludvig vad han vill äta (stekt ris med kyckling, varje gång) och kommenterar hur mycket Linnea vuxit sedan sist.

Hon brukar dessutom glatt återberätta historien om när Linnea knappt ett år gammal vägrade äta den barnmatsburk som vi hade tagit med oss till henne, och istället drog i sig vår pad thai.

Den enda nackdelen med att äta med barn är att när de ätit upp maten så har de ätit upp maten. Då ska de ut på Möllevångstorget för att där springa fram och tillbaka.

4. Men ikväll…

…ska vi ut med Joel och Petra. Fredagsöl på Tempo, middag på B.A.R. och därefter troligen Grand.

Det ska bli intressant att prova B.A.R. ”på riktigt” efter besöket på invigningen.

Jag har fått en del rapporter från folk som varit där, och det har varit ömsom vin, ömsom vatten. Att det är en krog som kommer ha höga förväntningar med bakgrund av de höga kunnandet hos kockarna är ganska naturligt. Det gäller att arbetet i matsalen är på samma nivå. Återkommer med rapport.

5. Brogatan återuppstår

Läser Emma Thörnkvists krognyhet i Sydsvenskan om att Brogatan fått nya ägare. Är det någon som vet vilka de är? Okända namn för mig…

6. Falafel

Alla har en åsikt om var Malmös bästa falafel serveras. I mitt tycke är det hos BagdadNorra Grängesbergsgatan. Snart är deras restaurangbyggnad färdig dessutom. Det återstår dock att se om de slutar stoppa in citron i falafeln när de överger sin lilla vagn.

7. Reunion

I år är det exakt tio år sedan jag examinerades från journalistlinjen på Skurups folkhögskola. Via Kvällsposten, Nöjesguiden, Malmö högskola, Allt om Malmö/Punkt SE, Magasinet Skåne, Malmö FF och en drös frilansjobb är jag numera digitala medier-strateg på Region Skåne samt frilansande krogskribent.

Det ska bli intressant att se vad som hänt med de andra i klassen när vi ses hemma hos Helena imorgon kväll.

Trevlig helg!

Måns Renntun önskar trevlig helg

Måns Renntun önskar trevlig helg

Topplistan 8 november: 2WW, Alfons och B.A.R.

Det står nu klart. Topplistan blev en följetong. Låt oss rulla iväg klotet:

1. B.A.R. naturlig krog&vin

Ikväll (torsdag) öppnar B.A.R.Davidshall för gäster. Igår var det invigning. Jag och Helen fick provsmaka menyn som lagades av Robert Jacobsson och Anders Martinsson. Tillsammans med Besnik Gashi, som tidigare drev Dal Cuore i samma lokal, har de öppnat en kombination av kvarterskrog och foodieställe.

Alltid knepigt att kategorisera krogar, men när vi provade rätterna var parallellerna till exempelvis Relæ i Köpenhamn ganska många. Relæ drivs av Christian F. Puglisi som tidigare arbetade på Noma.

Även Robert på B.A.R. har jobbat på Noma i dryga två år och det gör att förväntningarna höjs. Rätterna är enkla men elegant presenterade.

Priserna är modesta. Kvällens meny kommer kosta kring 300 kr och bestå av fyra rätter. En huvudrätt kostar 160-190 kronor. Om dom serverar mat som den de bjöd på igår kommer priserna innebära Malmös kanske mest prisvärda meny.

Att den vidsträcka källarlokalen är knepig har både Frans Suell och Dal Cuore fått bevisat för sig. Det är inte helt lätt att locka ner folk dit, men nu har den blivit riktigt trivsam . Ett nytt kallkök har byggts med angränsande bar, vilket vitaliserar källaren.

I gatuplanet blir det vinbar, och om jag förstår saken rätt blir det mycket naturliga viner.

I nästa nummer av Magasinet Skåne skriver jag om krogen. I butik 4 december.

Nyrenoverade källaren

Nyrenoverade källaren

Kallköket och den nya baren

Kallköket och den nya baren

Del av menyn som den ser ut nu till en början. (Ja, den behöver korrläsas).

Del av menyn som den ser ut nu till en början. (Ja, den behöver korrläsas).

Tartar

Tartar

Dessert

Dessert

Rotselleri och ibericoskinka

Rotselleri och ibericoskinka

2. Alfons hemma igen

Alfons åt upp en del av en plastleksak (en fisk, närmare bestämt) och hamnade på djursjukhuset i två dygn.

Några saker man kan konstatera efter detta:

– Lättnaden när han väl kom hem igen var överväldigande.

– Det är tur att vi människor har den svenska välfärden och därmed inte behöver betala för vård.

– När man legat på sjukhus, fått behandling och mediciner blir man lite dålig i magen som hund. Att som hundägare tvingas ut halv fem på morgonen och i duggregnet över Videdal stå och lyssna på suset från Inre Ringvägen är smått poetiskt. Så här i efterhand i alla fall.

3. Instagram på webben

Numera kan man se mina Instagram-bilder även om man inte har instagram i mobilen.

Då kan man passa på att kolla på den bild som jag slog personligt like-rekord med häromdagen.

För fyra år sedan fotograferade Helen Ludvig när han satt framför Barack Obamas segertal. När jag kollade på direktsändningen i onsdags morse kom jag på att jag skulle göra likadant med Linnea.

Det tyckte dock inte Linnea var en bra idé. Hon gick iväg sur hela tiden innan jag hunnit ta bilden, och först när jag placerat henne framför TV:n för tredje gången stod hon still tillräckligt länge för att jag skulle kunna ta en bild.

Resultatet blev en sur ett och ett halvt-åring och 50 likes på Instagram.

4. Andra världskriget

Alla har vi kunskapsluckor. Personligen har jag inte dunderkoll på alla händelser i andra världskriget. Därför har jag nu börjat läsa Antony Beevors tegelsten om allt som hände 1939-1945. Hittills har jag hunnit till september 1939 och tar tacksamt emot frågor om Molotov-Ribbentrop-pakten.

5. Tempo

Tempo är Tempo. Men varför har de slutat med barbrickan? Det kanske var ett tag sedan den togs bort från menyn, men det är väl för fan en av de allra mest klassiska menyinslagen i Malmö?

Skärpning, Tempo.

Dock var det trevligt där igår kväll. Jocke Leksell stod bakom baren och kom nästan ihåg vad jag hette (”Magnus Renntun va?”).

6. Halloween i Folkets Park

I lördags åkte vi till Folkets Park för att besöka Halloween-firandet.

Vi var inte utklädda, till skillnad från många andra. Och det var inte bara barn som hade klätt ut sig dagen till ära

Jag noterade att det var väldigt många innerstadsföräldrar med manchester-barnvagnar som tagit tillfället i akt att leva ut amatörteaterkunskaperna. Framför mig i kön till en korvkö stod en mamma som – sminkad och utklädd till trollpacka – irriterat skrek på sina tre barn för att få klarhet i om de alla ville ha pommes eller om någon ville ha korv.

Jag är egentligen emot utklädnad som koncept, men på lördag gör jag ett undantag när Magnus Thure Nilsson har fyrtioårsfest på Bastard. Obligatorisk utklädnad och igår kom min dräkt med posten.

Lovar att posta en bild på nästa veckas topplista.

Tills dess, lyssna på Ring P1 och låt er förundras över människors upprördhet över skitsaker.

Bonusbild för er som läst ända hit:

Låt hästarna springa, som Tomas Ledin brukar säga

Låt hästarna springa, som Tomas Ledin brukar säga

Måns Renntuns topplista 31 oktober

1. Crossfit

Det är det bästa som finns. Jag tränar på Crossfit MalmöLundavägen sedan augusti.

Varje pass är en utmaning, oavsett om det handlar om att ro jävligt snabbt, klättra i rep, lyfta tungt, hoppa hopprep eller bära en annan vuxen man 400 meter längs med Lundavägen under momentet Buddy Carry.

2. MFF-Örebro

Som tack för att jag skrev en krönika i ett av de första matchprogrammen ska jag gå på finplats på matchen. Middag med redaktionen på Restaurang 1910 innan och vadderad stol på övre etage (jag tror förresten jag ska lägga ut krönikan här på bloggen imorgon).

Detta innebär också att jag för en match slipper de som sitter bakom oss på vår ordinarie sektion. Ett gäng killar som oftast är redigt packade och skriker gutturala invektiv mot allt och alla (en av dom tyckte Jimmy Durmaz var sämst på plan i en av vårmatcherna. Efter samma match hyllades han unisont av fans och tidningar som en potentiell landslagsman).

3. Daniel Berlin

Ni som följer mig på Instagram (@renntun heter jag där) har redan fått en uppsjö bilder från mitt och Helens besök hos Daniel Berlin Krog i Skåne Tranås förra helgen.

Jag har inte ätit på Fäviken, men det är på ställen som dessa som svensk gastronomi verkligen blomstrar. Där ute där det vi äter växer, odlas och lever. Inte inne i staden.

Här kommer en bonusbild:

Jag tackar Daniel för maten

Jag tackar Daniel för maten

4. Jury-duty

Jag har under hösten suttit med i Restauranggalan och Magasinet Skånes jurygrupper.

Vinnarna i den förstnämnda presenteras på Restauranggalan i Stockholm den 5 nov, vinnarna i den andra kan man läsa i nästa nummer som kommer i början av december.

Tyvärr kommer jag inte kunna åka upp på galan. Jag missar dessutom AIK-MFF dagen innan och även det förmingel med ”alla” som någonsin jobbat på Nöjesguiden på torsdagen med anledning av tidningens 30-årsfirande.

5. Quizkampen

Jag spelar Quizkampen mot min syster (frågesport på telefonen).

När min svåger fick höra att vi hade börjat spela mot varandra suckade han och sa ”men varför gör ni det? ni vet ju hur det blir…”. Mycket riktigt. Tre timmar senare hade vi blivit ovänner och min syster svor att hon inte skulle spela mot mig mer. Jag fick göra en pudel och lova att inte retas mer.

Vi började spela igen och min syster vann. Tre hundradelar kom det ett ”HEHEHEHE!” på Whats app.

När vi var små brukade jag vända upp och ner på Monopol-spelplanen när jag märkte att hon var på väg att vinna.

6. Emporia

Jag ämnar inte här och nu skriva någon konsumentkritisk analys av Emporia, utan konstaterar bara att det är förbannat stort, att skånska gymnasieelever på höstlov är jävligt obnoxius och att skåningarna inte kan och får bli imponerade av att det rinner vatten utanför ett hisschakt och därför ställa sig i kö för att få åka med.

7. Fyllebråk

Observera att listan inte bara behöver innehålla må bra-saker, utan att den även kan innehålla den svarta sidan av livet. Idag började ett par bråka i Willys entré på Katrinelund (den deppigaste platsen i Malmö efter Migrationsverkets extra-filial på gatan utanför). När jag kom ut stod de och pratade med varsin polis.

Malmö, Parkernas stad.

Och igår när vi tog tåget till Hyllie från Centralen höll ett par på att bråka i vagnen. De sprang fram och tillbaka, tjafsade om vem som var skyldig vem pengar och skrek. De skulle till Köpenhamn. Undrar vad de skulle göra där?

8. Yddingeloppet

Klockan 23.35 ställde jag ifrån mig den av Joel lånade Krusovic-burken och sade att ”nej, nu räcker det, det är ju lopp i morgon”. Tolv timmar senare stod jag bredvid Dan Stenqvist och ett par andra medlemmar i Team Solde och studsade vid Torup.

Dan tassade snabbt iväg på sina dalafötter och slog mig med tre minuter blankt. Den jäkeln hade vid starten försökt sänka förväntningarna på sig själv. ”Jag ska springa i 4.30-tempo” sa han. Resultat: 4.10 tempo i Bokskogens backar.

Själv är jag nöjd med 52.55 och en 79:e plats i motionsklassen av cirka 2000 startande.

9. Solde

Fortfarande det bästa. Och bröden de säljer (bakade av Ola & Sebastian på Saltimporten) är makalösa.

———

Listan kommer förhoppningsvis produceras varje vecka, och innehålla ett på förhand okänt antal punkter.

Posta gärna eventuell respons nedan.

Nya tag

Jag fick ett läsarbrev.

”Jag börjar bli trött på Stahre och hans jävla blomma” löd det.

Det fick mig att börja fundera.

Och efter noggrant övervägande kom jag på att det nog är på tiden att väcka Renntun.se till liv igen.

Anspråkslöst, precis som vanligt.

Så imorgon kommer min topp-fem-lista just nu.

Sen får vi se vart det bär av.

Information om Basilika-SM 2012

Vinnaren: Christoffer Stahre

Vinnaren: Christoffer Stahre

Kommunikationsinsatsen kring  årets Basilika Cup har fått utstå en del kritik senaste dagarna.

Tydligen har de tweets och andra typer av inlägg som vi gjort kring tävlingen har tydligen inte nått alla potentiella deltagare, men förhoppningsvis ska detta inlägg råda bot på luckorna i implementeringen av kommunikationsstrategin.

Nytt för i år är att vi skalat upp Malmö Basilika Cup till att bli Basilika-SM 2012 istället.

Oss veterligen finns det ingen annan som gör anspråk på denna titel, och även om det skulle vara det tror jag stan är stor för båda tävlingarna.

Reglerna i korthet:

Alla är välkomna.

Finalen äger rum på Solde i augusti (datum meddelas senare).

Reglerna är: allt bedöms – färg, form, doft, höjd, bredd, lyster, tålamod.

Alla deltagare har en röst. Tror även att publiken får rösta.

Tävlingsledare: Måns Renntun och Dan Stenqvist.

Fler bilder från finalen 2011.

Här är min odling just nu:

Basilika-SM 2012

En bit kvar.

Berlin – sparris

Pizza mit spargel. Risotto mit spargel. Spargel mit kartoffeln. Sparris mit sparris.

Det blir lätt mycket sparris om man väljer att åka till Berlin i maj.

Jag och Helen ägnade tre dagar åt att äta på några riktigt bra restauranger i Berlin.

Café Blume

Café Blume i Prenzlauer Berg. Bra risotto med sparris, om än lite för al dente för min personliga smak. Gillade 1998-touchen med apelsinklyftorna och balsamvinägern. Caféet hade breddat sin verksamhet med en blomsterbutik vilket gjorde att jag satt med tolv pelargoner som närmsta granne.

Sparris på Rogacki

Sparris på Rogacki, den klassiska matsalen på Wilhelmsdorferstraße. En tysk (no shit) dam vid en av de överfulla bardiskarna röt åt oss när vi stod fel, när vi inte förstod var vi skulle så och när vi inte förstod att vi skulle följa med henne för att ta bestick. Sen skakade hon besviket på huvudet när Helen tog hand om notan...

Sniglar på Savignyplatz

Sniglar på Brel på Savignyplatz.

The Bird

The Bird, en amerikansk burgarkrog en bra bit uppe i Prenzlauer Berg. Trevligt ställe, men lite för mycket tillkonstlad attityd för att kännas helt naturligt.

Sasaya

Sasaya. Kanske det bästa stället på hela resan. Japansk restaurang i Prenzlauer Berg där vi åt sparris (no shit) med sesamolja, grillad makrill, sushi (no shit) och drack saké vid baren.

Good Morning Vietnam

Good Morning Vietnam i Kreuzberg. Helt okej, men har man ätit på Asien i Malmö är man bortskämd med färska vårrullar. Detta var inte bättre än vad man får på Möllan.

Bar Raval

Bar Raval i Kreuzberg. Fin tapaskrog vid Görlitzer Park. Trevlig stämning på trottoarens uteservering. Flera barnfamiljer och barnen smälte naturligt in i stämningen. Inte som i skitnödiga Sverige där barn bara får gå på IKEA:s restaurang.

Ett glas riesling på Noer

Ett glas riesling på vinbaren Noer efter Bar Raval. Nu kommer jag låta som en fjantig utlandssvensk, men att stå med ett glas riesling av barens eget märke på en trottoar i Berlin är verkligen utmärkande för bra alkoholkultur. Det måste gå att hitta en öppning för vinbarer utan varmkök i det svenska utskänkningssystemet (som jag i grunden tycker är bra upplagt).

Några krogbord på sistone, del 3: Belle Epoque

Vi åt på Belle Epoque i lördags och fan vet om det inte var en av de bättre krogupplevelser jag haft i Malmö på senare år.

August Lill (som positionerade Belle’s kök som ett av stans bästa) jobbar visserligen inte längre på Belle, men det är fortfarande en jäkligt bra krog vars kök lite för ofta får stå i bakgrunden av barhänget och det som försiggår framför DJ-båset (Big Boss Bören spelade skivor iförd fin kavaj och fluga).

Men gå dit. Beställ avsmakningsmenyn för 350 spänn och låt personalen plocka fram vinerna åt er. Det kommer vara de bäst investerade 1470 kronorna (för två, that is) ni lagt på en restaurangkväll på mycket, mycket länge.

Lamm på Belle Epoque

Lamm på Belle Epoque

Kummel

Kummel

Öl på Grand Öl&Mat

Öl på Grand Öl&Mat innan Belle. Bra grejer, det också.

Några krogbord på sistone, del 2: PatéPaté

PatéPaté

PatéPaté

Tre amerikanska kvinnor sätter sig vid bordet bredvid oss och börjar direkt bläddra i Noma-boken som de hittar på ”friends and family”-bordet strax intill.

– That’s the place where we couldn’t get a table, säger den ene av dem moloket.

När Olle Tagesson var kock på PatéPaté berättade han för mig att just PatéPaté var ett av de ställen som Noma-turisterna brukade besöka en av de kvällar under Köpenhamnsbesöket då de inte åt på just Noma.

Olle arbetar inte längre på PatéPaté, men fortfarande är krogen tillsammans med Relæ ett av mina absoluta favoritställen i Köpenhamn.

PatéPaté ligger på hörnet när man går in till Kødbyen vid Vesterbro och är belamrat med träbord, ljusstakar med stelnat stearin och griffeltavlor.Väldigt mycket Pastis i New Yorks Meatpacking District.

Kvällstid brukar det vara väldigt fullpackat, men den tidiga lördag eftermiddag då vi var där var det halvfullt och ganska loj stämning. Perfekt för en hamburgerlunch med barnen.

Vi åt burgare och läste högt ur en Thomas Tåget-bok som vi köpt åt Ludvig inför besöket.

Sedan traskade vi bort till Torvehallerne och i PatéPatés lilla filial köpte vi ett sexpack Lagunitas-IPA med oss hem till Malmö.

Noterat:

När vi gick ut i vårsolen från PatéPaté spelade slakteriet på andra sidan gatan i Kødbyen Chris Isaak på högsta volym. Ett fint Köpenhamns-ögonblick.

Några krogbord på sistone, del 1: Saltimporten Canteen

Saltimporten Canteen

Saltimporten Canteen

Jag, Helen och Linnea åt oxbog tillagad av Sebastian Persson och Ola RudinSaltimporten Canteen ute i hamnen.

Detta är med all säkerhet Malmös, och kanske till och med landets, häftigaste lunchställe just nu.

I en kal magasinslokal slevar Ola och Sebastian omsorgsfullt upp luncher som man antingen äter vid långbordet mitt i lokalen eller ute på kajen.

Jag har ätit många luncher i mina dagar, men kan säga att måndagens lunch var uppe bland de bästa.

Om allt går som det ska öppnar de båda före detta Trio-killarna snart en mer permanent krog i samma hus, men just nu är vi väldigt glada över kantinen.

Och nej, det är inte så långt ut dit. Dock hade Malmö stad gärna fått bygga den där bron över hamnbassängen som det är tal om. Fågelvägen är det cirka 400 meter från mitt kontor i Dockan till Saltimporten. I verkligenheten måste jag nästan cykla bort till Frihamnsviadukten för att där vända in på Grimsbygatan.

Men det är det fan värt.

Noterat:

Ett par killar i jobbarkläder satt bredvid oss i vårsolen och prisade grytan, men tillade:

– Det är ju för jävla konstig musik dom spelar.

Interiört

Interiört

Oxbog

Oxbog

Imorgon: PatéPaté

Well, this is bad on so many levels

Jag har nyligen läst ut Rob Lowes självbiografi ”Stories I only tell my friends”.

Det finns en passage i boken som jag fastnade lite extra för, och så klart har den med ”The West Wing” att göra, serien där Rob spelade Sam Seaborn i fyra säsonger innan han tröttnade på särbehandling och lämnade allt ungefär samtidigt som Aaron Sorkin, skapare och manusförfattare, också gick vidare.

Just Sorkin spelar huvudrollen i stycket som fastnat hos mig.

Rob Lowe blir nyfiken på rollen som Sam Seaborn, till den milda grad att han accepterar att sänka sitt standardgage med mer än hälften. Han åker till någon studio för att testa för rollen, i konkurrens med en rad totalt okända skådespelare.

Sorkin ska nämligen ha sagt uttryckligen att han inte vill ha några stjärnor med i serien. Rob Lowe är en stjärna, för att uttrycka det milt.

Väl på plats i studion vet Rob att han ska läsa upp scenen i första avsnittet där Sam Seaborn har en väldigt dålig dag, och försöker övertala det han tror är Leo McGarrys dotters lärare att tala om vem som är dottern (ni som sett scenen vet).

När Rob slår sig ner med manuskriptet och ska börja läsa inser han att han ska läsa mot Aaron Sorkin. Det har aldrig hänt tidigare under hans karriär att en manusförfattare gör den här typen av testläsningar personligen.

Han inser också att anledningen till att Sorkin gör det helt själv är att han vill kolla om Lowe fixar rollen, de långa monologerna och rytmen i manuset – som ju är något av det bästa som någonsin skapats för TV (och film för den delen).

En liten bit in i monologen inser Rob att det får bära eller bistra. Han slänger manuset på golvet och fortsätter monologen ur huvudet. Han läser allt, kommer till den sista raden i scenen:

– Well, this i bad on so many levels.

Sorkin, och resten av studion, börjar skratta.

– See, I told you it was funny, säger Sorkin till folket omkring sig.

Rob Lowe får rollen.