På en lite för hög pall utanför bokhandeln

Björn Hellberg signerar

Björn Hellberg signerar

De sitter där på sin lite för höga pall, lite för långt ut. Framför dem passerar Malmöbor förbi i en ständig ström på väg till och från Systembolaget längst in på Hansacompagniet.

Där sitter de på sin lite för höga pall med en liten hög böcker framför sig och tittar på de turkosa påsarnas oavbrutna lördagsparad. Ingen stannar, men de flesta sneglar lite på personen på den lite för höga pallen. Är det en kändis?

Oftast är det inte det. Oftast är det ytterligare en i raden av Malmöförfattare som skrivit en nostalgisk skildring av sin hemstad som tryckts i 3000 exemplar, och det är med anledning av detta som de nu sitter lite för långt utanför Bokia, utelämnade och väntandes på att någon ska stanna till för att få ett exemplar signerat.

Jag ska inte vara dryg i överkant nu, men jag tror att intresset för att få en bok signerad av, säg, Mikael Bergstrand* är relativt begränsat.

Inte ens när det är mer kända författare på den där lite för höga pallen utanför Bokia på löningslördagar är det kö till podiet. Jag minns när Björn Hellberg satt där. Det var tomt framför honom när jag gick in på Systemet, och det var tomt när jag kom ut.

Väl utanför träffade jag en gammal kollega och eftersom vi båda kör crossfit började vi prata om detta, och när två stycken som kör crossfit börjar prata om crossfit tar det en stund.

Efter ungefär tio minuter var det fortfarande tomt framför Björn Hellberg. Då kom det fram en man. Jag spetsade öronen och hör honom fråga:

– Har du varit på Wimbledon någon gång, Björn?

Björn svarade och mannen föreföll nöjd och gick vidare i livet.

Björn, han satt kvar där på sin lite för höga pall.

Jag kan för mitt liv inte förstå varför Bokia gör så här mot författarna. Ge dom i alla fall ett bord lite innanför ingången där kan behålla sin stolthet intakt lite i skymundan. Sätt dem inte på en pidestal utanför ingången så att varenda jäkla supesugen Malmöbo kan gå förbi och konstatera att ”ingen jäkel verkar vilja ha hans böcker”.

Visa lite hänsyn, god damn it.

Se se glad han var inför

Se så glad han var inför

********

* jag hittade ett signerat exemplar av en Mikael Bergstrand-deckare på Hamrelius en gång. Den låg i den vanliga högen med Bergstrand-böcker och jag blev överlycklig eftersom jag var på jakt efter en present åt en kollega vars fascination för Mikael Bergstrand var väldigt stor.

Att betala för journalistik

När Öresundsbron byggdes skulle all torsk i Östersjön dö på grund av syrebrist. Så blev det inte.

När rökförbudet på krogen infördes skulle kroglivet dö ut i Sverige. Så blev det inte.

När Sydsvenskan nu lanserar en ny modell som innebär att det kommer kosta pengar att läsa (obegränsat) med artiklar på sydsvenskan.se så kommer tidningen att dö, spår vissa. Så kommer det inte bli.

Innan vi går vidare bör man komma ihåg en sak: Sydsvenskan är inte den första tidningen i världen som inför en modell där innehållet på webben kostar pengar.

New York Times har redan gjort det, och deras modell påminner ganska mycket om Sydsvenskans.

Låt oss kika lite närmre på vad det är Sydsvenskan gör:

Man klumpar ihop alla distributionssätt så att man inte prenumererar på papperstidningen, utan på hela tidningen oavsett distributionsform. Detta innebär att jag som prenumerant även får tillgång till iPad-versionen samt fritt antal artiklar på Sydsvenskan.se.

Det är rimligt, kan jag tycka, att jag som betalar nästan 1000 kronor i kvartalet kan läsa tidningen i olika former. På tidningsfria dagar kan jag läsa tidningen på paddan istället. (OBS: detta innebär inte att jag kommer sluta tjata om det bisarra att papperstidningen inte ges ut bara för att det är Maria Bebådelsedag eller liknande).

Tolkar jag Lars Dahmén rätt kommer mina prenumerationskostnader inte att öka. Om de trots allt gör det kommer jag känna mig lite lurad. Men jag utgår från att så inte är fallet.

Resultat: det blir mer attraktivt att prenumerera på Sydsvenskan. De som redan gör det fortsätter, och det tillkommer kanske en del nya som gillar att få ett paket med tidningen i olika distributionsformer.

För den som inte vill prenumerera på detta vis finns valet att betala 28 kronor i månaden. En liten summa kan tyckas, men när det handlar om småbetalningar på nätet kan vi alla vara extremt snåla. Själv kan jag fundera i fyra dagar om jag tycker det är värt att betala 14 kronor för en app, medan jag knappt kollar på prislapparna på Coop Forum.

Men en del kommer nog betala de 28 kronorna.

Återstår då de som inte vill betala men ändå läsa artiklar på nätet. De kan i fortsättningen läsa tjugo gratisartiklar i månaden. Sen är det stopp. Exakt hur detta är tänkt att administreras vet jag inte.

Vad är det då som Sydsvenskan förlorar på den här modellen som gör att en del förutspår tidningens snara död? Well, antalet besök på webbplatsen lär ju sjunka rejält. Hur tjänar tidningen pengar på dessa besök idag? Jo, genom annonser.

Men: det går knappt att tjäna pengar på annonser idag. Särskilt inte för en tidning av mellanstorlek som Sydsvenskan med dess trafikmängder.

Men, visst, vissa annonsörer kommer kanske anse att det är mindre attraktivt att synas på sydsvenskan.se framöver.

Dock: med en betalvägg kommer tidningen veta vilka som besöker sajten i detalj och kan därför optimera sina annonsvisningar bättre och om det är något som  annonsörer beredda att betala för så är det möjligheten att nå en väldigt specifik målgrupp med sitt budskap (hej Facebook).

Innehåll kostar pengar idag, och är det så att den öppna modellen med generiska annonser inte är lönsam måste man hitta en bättre lösning.

Förlorarna på det hela är de som har för vana att kika in på sydsvenskan.se ett par gånger per dygn men som inte tycker att det är värt 28 kronor i månaden att fortsätta göra det.

Frågan är dock hur värdefulla just dessa besökare är för tidningen. Uppenbarligen inte särskilt värdefulla eftersom man nu väljer en affärsmodell där det är denna (i mitt tycke inte särskilt relevanta) grupp man ”offrar”.

Å andra sidan känner vi som prenumererat länge på papperstidningen oss som vinnare. Vi blir mer lojala och förhoppningsvis innebär det hela i slutändan att journalistiken vinner eftersom mer pengar kommer in.

För journalistik kostar pengar. Precis som allt annat. Och om det är något som är värt att betala för så är det bra journalistik.

******

Jag är inte emot gratis som affärsmodell. Ibland funkar det utmärkt, ibland inte. Metro är idag superstora och bara växer. De fixar gratis som affärsmodell. PunktSE (som jag jobbade lite för) klarade inte modellen.

Det är inte frågan om ett dogmatiskt ställningstagande där det är svart eller vitt. Från fall till fall måste man ta ställning till om det är bäst för en publikation att erbjuda innehåll gratis.

Sydsvenskan har kommit fram till att det är rimligt at erbjuda lite innehåll gratis, men ta betalt därefter.

Tro mig: om de hade tjänat skitmycket pengar på en sajt utan inloggning hade de fortsatt med den modellen.

******

Viktor Barth-Kron på DN är inne på en intressant grej: hur man använder ord i detta sammanhang. I en text om Sydsvenskans nya poddcast hos Dagens Media säger Heidi Avellan:

– Vi måste få ett slut på gratisätandet. Det blir spännande att se hur det tas emot. Självklart kan det finnas ett visst motstånd, men jag tror samtidigt att våra prenumeranter kommer att förstå att det är ett sätt att återinföra rimligheten, säger Heidi Avellan.

Om man pratar om sina potentiella prenumeranter och besökare som ”gratisätare” som man vill sätta upp en vägg mot är man illa ute.

******

Att införa betalväggar är inte något som svenska dagstidningar hittat på.

Musikindustrins räddning, Spotify, har också en betalvägg. Som gratisanvändare får du begränsat med speltid. Betala så får du fri tillgång.

Time for change

När renntun.se startades i februari 2006 kom den att omdefiniera det som vi då såg som internet.

Nu, nästan sju år senare, skriver vi ett nytt kapitel i livsstilssagan i och med att sajten fått ett nytt utseende.

Den gamla sidhuvudsbilden föreställandes mig med vit kavaj togs en invigningskväll i Dieselbutiken 2006. Det tåget har gått nu.

I cirka tre år har jag velat förändra utseendet på sajten, och stundom har jag gett mig på överambitiösa design- och strukturprojekt som fallit på att jag inte orkat dra dem i mål.

Men så idag laddade jag upp ett av de nya standardtemana, valde ut en svårmodig bild där jag inte tittar in i kameran och vips så inleddes en helt ny era här på renntun.se

Kvar är att lägga in lite godis i högermarginalen.

Tack till alla ni som läser bloggen och kommenterar!

Ni åker vi.

Måns Renntuns löningslista

1. Hej då La couronne

La Couronne byter ägare och namn. Detta fick mig att minnas ett av mina allra första dj-gig.

Ludwig Böss bokade mig och Helen för att spela skivor i källaren typ 1998 eller 1999. Fem timmars barspelning. Vi var så nervösa. Jag minns att vi stod och vred oss utanför gamla saluhallen på Föreningsgatan eftersom vi var för tidigt ute. Dessutom hade vi skrivit upp varenda låt vi skulle spela för att vara säkra på att vi hade musik för fem timmar.

Detta var på den tiden som jag var väldigt mån om den bild av min personlighet som spreds i media (till skillnad från idag) och därför blev jag väldigt orolig när jag såg att Ludwig Böss skrivit ”Måns Renntun spelar AC/DC” i kalendariet i Dygnet Runt (detta var pre-internet, så kalendariet i Dyngan satte nivån). Det rimmade inte med den indiepop-profil jag just då försökte bygga upp.

Men spelningen gick bra och jag minns än idag en kille som kom förbi dj-båset 02.04 och sa ”Det var mycket bättre musik här ikväll än det brukar vara”.

Dock fick jag aldrig betalt. 500 kronor på faktura som inte betaldes eftersom krogen konkade.

2. Jonathan Franzen

Vi måste våga prata om att Jonathan Franzens böcker är skittråkiga.

3. Restaurang Kina

Jag kom förresten att tänka på Restaurang Kina som ligger på den allra mest ogästvänliga delen av Drottninggatan. Dit brukade vår familj gå och äta när vi var små. Varje gång jag cyklar förbi tänker jag på plingplong-musik, den sötstura såsen som jag fick huvudvärk av och de där tavlorna med rinnande vattenfall.

Jag är glad att den fortfarande finns kvar.

(På tal om krogar så fredagstipsar jag om några nya Malmöställen för Magasinet Skånes läsare.)

4. Detta är stort i min värld:

Jag och Concha grupperas ihop när Offside gör PR

Jag och Concha grupperas ihop när Offside gör PR

5. Inskolning

Inskolningen av Linnea på avdelningen Spindeln är avklarad och när vi nu sammanfattar hennes första vecka med ordinarie schema är det med guldstjärna. Efter ett par ledsna lämningar vinkar hon nu glatt när vi lämnar henne.

Visst, det är lite kallt på morgonen nu för tiden, men att få cyka iväg till dagis med två barn som sjunger ”Blinka lilla stjärna” i cykelkärran är en ynnest.

6. Status jobbet

Sedan jag kom tillbaka till jobbet har mycket handlat om att få klart Invest in Skånes nya subsajt till Skane.com (som vi lanserade i höstas) samt att börja få klart formerna för det uppdrag som ”kanalsamordnare” som jag ska sköta framöver parallellt med Skane.com-arbetet.

Tanken är att jag ska fungera som en samordnare på Region Skåne av arbetet med Skane.se, 1177.se, intranätet, Skane.com och en rad andra sajter (inklusive sociala medier). Det ska bli väldigt kul och spännade att se hur det blir!

7. Sydsvenskans podd

Snacket på Sydsvenskan

Snacket på Sydsvenskan

Sydsvenskan har lanserat en podcast om snacket på redaktionen, vilket är en bra idé. Jag gillar podcasts och jag gillar att höra om hur snacket går på redaktioner.

Tyvärr är resultatet av första avsnittet ett tecken på att det nödvändigvis inte är de stora redaktionerna som gör de bästa podcasterna

Ganska dåligt ljud och väldigt konstigt innehåll där Heidi Avellans aversion mot föräldramöten kändes en smula… apart i sammanhanget.

Men po det igen, Sydis! Idén är bra.

8. Skrei

Inbjudna av PR-organisationen Norges sjömatsråd var vi ett trettiotal matskribenter, kockar och inköpare som åt en sjurätters middag i källaren hos B.A.R. där skrei (norsk hållbar ishavstorsk som vandrar in till kusten en gång per år) var huvudråvaran.

Visst, skrei är en fin fisk, men det var inte det som var den största behållningen med kvällen. Istället var det i vanlig ordning kocken Robert Jacobssons fantastiska hantverk och vinerna som Pontus Elofsson (Noma) valt ut.

Flera av rätterna påminde om det som jag ätit på B.A.R. tidigare, med den skillnanden att skrei nu var huvudråvaran, och det cementerade min åsikt om att B.A.R. är en av de bästa krogar som öppnat i Malmö på länge.

Rökt skrei

Rökt skrei

Kaviar på skrei

Kaviar på skrei

Den mest instagrammade middagen i Malmös historia?

Den mest instagrammade middagen i Malmös historia?

Skinn, fenor, torkad skrei

Skinn, fenor, torkad skrei

Pontus Elfosson presenterar vinerna

Pontus Elfosson presenterar vinerna

Och med detta säger vi tack för idag:

Snart kommer lyckan för hundar som oss

Snart kommer lyckan för hundar som oss

Måns Renntuns lista 8 januari

1. Söder om Småland

Ibland känns ett nytt ställe så naturligt. Ibland känns det direkt att det inte kommer funka.

Söder om SmålandClaesgatanMöllan tillhör den första kategorin. Cirka tio ölkranar med fantastiska öl, fantastiskt snygg lokal och lagom smårrörig stämning.

Dock får de jobba lite på att hjälpa gästerna med vilka öl de har i kranarna och gärna låta gästen småsmaka skvättar för att hitta rätt

När jag var där var det lite ICA Supermarket på Södra Förstadsgatan-känsla när jag beställde. Entusiasmera mig!

2. Ribban Sub40

Ribban Sub40 - premiärlaget

Ribban Sub40 - premiärlaget

Ni har väl uppmärksammat min och Dan Stenqvists ambitiösa satsning mot milen under 40 minuter?

Nästa tillfälle att göra oss sällskap är den 24 januari klockan 20.00 vid strandpromenadens början på Ribersborg (vid hundrastplatsen). Vi springer en mil tillsammans så fort vi kan efter våra egna förutsättningar (nej, man måste inte kunna springa under 40 minuter).

Välkommen till Facebook-gruppen!

3. Mina favoritpodcaster just nu

Jag lyssnar på podcastar när jag går ut med Alfons, när jag cyklar till jobbet, när jag väntar på att Linnea ska somna, när jag lagar mat o.s.v.

Just nu är Värvet, Johan & Mattias och Crazy Town bäst. Den sistnämnda är ju från Malmö och görs av Kringlan Svensson och Josefinto Johansson. Tyvärr verkar det vara ytterst osäkert om den ska fortsätta.

4. Nöjesguiden mailade

För ett antal år sedan skrev jag för Nöjesguiden (och var dessutom redaktör under en kort och ganska turbulent period).

Nu känner man sig senior när de hör av sig och vill att man ska svara på några årssammanfattande frågor om restauranglivet. Kommer väl i nästa nummer tror jag.

Teaser: jag går till frontalattack på de som skriver störiga Facebook-uppdateringar om att smör är bättre än margarin.

5. #tevattengate

Att ha självdistans är ett av de allra finaste karaktärsdragen man kan ha anser jag.

När @annasahlin skrev ”Inte för att vara taskig men att vara ”sociala medier-expert” är lite som att säga att man kokar världens bästa tevatten” på Twitter i fredags var det flertalet personer som kände sig utpekade och ansatta.

Att de själva ansåg sig vara just sociala medie-experter framstod som ganska uppenbart.

Att de saknade all form av självdistans framstod också som ganska uppenbart.

Mer information hos Bakjour (meta så det förslår, men ganska fyndigt och smart om vad som pågår bland ”Twitter-eliten”.)

6. Vanliga rätter

Bastard

Bastard

Under helgerna har jag ätit Bastards planka och nudelsoppan med alla ingredienser på Asien.

Två av de rätter som jag ätit allra oftast i Malmö.

7. Jobba

Jag har börjat jobba som smått igen i min roll som digitala medier-strateg på Region Skåne (feel free att hitta på roliga skämt om min jobbtitel) efter pappaledigheten.

Innevarande vecka skolar jag dock in Linnea på dagis samtidigt som jag försöker rodda ett par digitala utvecklingsprojekt.

Det är en intressant balansgång att växla mellan att sitta med en maracas på en matta och sjunga Teddybjörnen Fredriksson tillsammans med åtta tvååringar för att direkt efteråt cykla ner till webbyrån Odd Hill för att kolla statusen på utvecklingen av Invest in Skånes nya subsajt på Skane.com.

8. Att fiska

Jag gick och fiskade

Jag gick och fiskade

Det känns bra att kunna säga ”vi ska ner till Lernacken och fiska havsöring på lördag morgon” när man får frågan om vad som händer i helgen.

Att oddsen för att man faktiskt ska få en havsöring är ju ungefär lika med noll, men det spelar ingen roll. Det är själva konceptet som är grejen.

Jag, Fredrik och Joel knallade ut på den där konstiga piren strax norr om brofästet och kastade i två timmar (Joel gav upp efter en timme, under vilken han genomförde cirka tio kast). Ingen fisk.

Det är dock intressant att se mixen av människor ute på piren en lördagsförmiddag i januari som denna:

– En grupp flugfiskare som packade in spöna i bilarna när vi anlände kl 09.00.

– Några gubbar som stod i vadardräkt ute i Pisseviken.

– Några rökande män som bara höjde lite på ögonbrynen när jag sa ett lite för högt ”hejsan hejsan” till dom.

– Två killar med Converse som såg ut att varit på den där nya ”Häng Bar” (jag vet att den inte är så ny, men för Måns Renntun, 34, känns den krogen som ”ny”) kvällen innan.

– En ensam man med väldigt fin utrustning och fläckfria allväderskläder (eller vad det heter när man köper superkläder för 10000 kronor till sig själv).

Ingen av oss fick dock napp. Fredrik gav oss dock hopp genom att citera ett inlägg han hade läst på ett fiskeforum kvällen innan från en man som inte fått ett öringnapp på tre år…

Topplistan 10 dec: Scorpions trummis i en soffa

Som ni märker publiceras Topplistan med ganska ojämna mellanrum.

Vi kan väl komma överens om att jag får godkänt om det kommer en lista var tionde dag?

1. Scorpions trummis i en soffa

Från ingenstans kommer tre svartklädda män in i det lilla rummett innanför GubbrummetSpy Bar i Stockholm.

Strax därefter sätter sig en läderklädd man i övre medelåldern i en av sofforna som vakterna clearat. Framför honom ställs en Heineken-flaska. Sen sitter han där i över en timme medan vakterna står utplacerade i rummet och vaktar honom.

Det visar sig snart att det är en av medlemmarna i Scorpions som bestämt sig för att gå på klubb själv. Han verkar knappt vara vid medvetande, och sitter bara och tittar ner i golvet.

Efter en timme vinkar han till sig en av vakterna och de för med sig honom ut genom en branddörr och (antagligen) tillbaka till hotellet.

Dagen efter får jag reda på att det var trummisen och att han spelat med sitt band i Sandviken inför 10 000 personer.

Wind of change…

2. Fussball-lovers Awards 2012

I över tio år har jag och tjugotalet kompisar haft en gemensam fotbollslista kallad Fussball-lovers.

Genom åren har den kommit att bli en riktigt tung maktfaktor inom svenskt fotbollstyckande och varje år samlas vi i Stockholm för att rösta fram årets spelare, årets sportskribent, årets Fussball-lovers m.m.

Sedan går vi ut i Stockholmsnatten.

I år gick rutten så här: Premier Leauge hos PierreSöder, hamburgare på det Ice-liknande haket Retro Sofo, öl på Tudor Arms, öl på Bouqerian (jag höll inne mina kommentarer om det lustiga i att man i Stockholm öppnar en bar med ambitionen att påminna om Barcelona), öl på Vassa Eggen och så slutligen Gubbrummet och Scorpions-trummisen.

3. Människor som pratar för högt

– Jag var på julbord igår, men grejen med mig är att jag faktiskt inte gillar sill så mycket. Så jag fick ta andra saker istället.

Dessa ord yttrades av en man som gick på Kungsgatans trottoar i Stockholm tillsammans med en tjej. Ganska oförargliga ord kan tyckas, om det inte hade varit för att han uttalade dom alldeles för högt och med en ton som antydde att han verkligen trodde att hans icke-gillande av sill var något som verkligen var unikt och lite småtokigt.

Jag bär med mig sådana upplevelser länge.

4. Emporia

Jag och min kompis Gustav tog med oss våra respektive döttrar Linnea och Carmen och åkte till Emporia i torsdags.

Vi besökte bland annat butiken Hollister, som visade sig vara en säregen upplevelse. Hög musik, mörkt och väldigt mycket kläder som jag om jag hade varit en denim-surfarkille hade kunnat bära.

Men det är jag ju inte.

Roligast var dock att personalen pratade engelska trots att merparten av dem verkade vara uppväxta på Norra Fäladen.

Ännu roligare var dock att det var grand opening av krämbutiken Sephora. Lång kö, röd matta, personal applåderade och hög musik.

Det uppstod dock en mysig konstrast när det var helt vanliga* skåningar (en med en dramaten) som vinkades in till jubel från personalen.

*kanske inte helt vanliga med tanke på att de köat för att få komma in i en krämbutik.

Att få tummen ner av en kvinna som kliver ur buss 169

Den första kvinnan som kliver ut ur buss 169 och tvingas ta ett steg genom snöslasket innan hon når trottoaren vänder sig mot mig där jag sitter i bilen och gör tummen ner.

Nästa kvinna som går ur bussen vänder sig också mot mig och skakar besviket på huvudet.

Låt oss backa bandet en liten stund. Närmare bestämt 25 minuter.

Det är då jag upptäcker att Alfons (vår hund) inte längre står bredvid bilen utanför huset på Videdal. Jag har precis spänt fast Linnea och har nu som ambition att släppa in Alfons i bilen.

Alfons är dock MIA. Borta. Jag går ett varv runt huset. Ingen hund. Det har snöat hela eftermiddagen och ingenstans ser jag några hundspår. Inte förrän jag kommer runt på framsidan igen och ser spår som leder över gatan, in på grannens garageuppfart och in bakom huset. Och bredvid dessa spår ytterligare ett spår, dock med lite mindre avtryck.

Trots att jag blev underkänd i logik på filosofin på gymnasiet (men ändå fick MVG tack vare att jag berättade för min svensklärare att jag läste Tolstoy, vilket irriterade en tjej i klassen till den milda grad att hon protesterade hos studierektorn) kunde jag snabbt räkna ut att Alfons hade jagat iväg efter grannens katt Ceasar.

Så med Linnea väntades i bilen börjar jag spåra efter Alfons likt en fjälljägare under finska vinterkriget. Jag följer spåren in i den första trädgården. Där slutade de vid en häck. Ut på gatan, in i nästa trädgård, skrikandes ”ALFONS!” varpå grannfrun i huset halvskrämt tittar upp från soffan för att upptäcka mig pulsades runt i hennes trädgård utan jacka.

Till slut hittar jag Alfons i trädgård nummer tre, nosandes efter en nu sedan länge försvunnen katt (Ceasar älskar att låta Alfons jaga honom).

In i bilen och iväg för att möta Ludvig och farfar på Värnhemstorget – Malmös Place de la Revolution.

Alla som bor i Malmö vet hur stämningen är på Värnhemstorget en torsdagseftermiddag kl 16.15 i november.

Det är inte torget där man vänder andra kinden till, om man säger så.

Jag har nu bråttom eftersom Ludvig ska vara på simskolan på Aqvakul om 17 minuter, så jag svänger upp på trottoaren med ena hjulparet för att släppa in honom i bilen.

Samtidigt ska buss 169 passera mig för att släppa av passagerare på hållplatsen tjugo meter längre fram utanför Hemköp. Saken är den att jag inte står på hållplatsen. Där jag står är det inga problem för bussen att passera och det är gott om plats för att släppa av passagerarna på hållplatsen.

Men busschauffören skakar ändå indignerat på huvudet åt mig när han sakta kör förbi och stannar sedan med halva bussen utanför hållplatsen. Varför vet jag inte.

Men resultatet blir alltså att de två kvinnorna tvingas gå en meter (100 centimeter) i lite slask innan de når trottoaren (som också är fylld av slask) vilket uppenbarligen är något som de inte alls uppskattar.

Hence: en tumme ner, och en besviken huvudskakning.

Men eftersom jag är 34 år gammal, har två barn i bilen och en hund samt håller på att byta några snabba ord med min pappa som står på trottoaren samt är en större människa än kvinnorna som steg av bussen kväver jag impulsen att kliva ur bilen (och därmed riskera att verkligen stoppa upp trafiken) och ta debatten med dem.

Jag tänker ”nej, Måns, nu är det mindfullness som gäller här”.

Tyvärr har jag när jag skriver detta 85 minuter senare fortfarande kaninpuls av irritation över det hela.

Det var en halvtimme i decembermalmö det.

Topplistan 1 december: föräldraledigheten

1. Att vara föräldraledig

Fredag, lunchtid. Lagar stekt ris med räkor. Ludvig och Linnea brottas i soffan. Vi har varit ute på bondgårdslekplatsen och lekt kurragömma (en utmaning när det knappt finns löv på buskarna). Avstyrt en några konflikt gällande vem av barnen som egentligen skulle gå ut genom dörren till trädgården först.

En ganska normal novemberförmiddag för en föräldraledig pappa på Videdal. Varken mer eller mindre. Men det är det bästa som finns.

För att citera Helen när jag gnällde lite efter en ganska lång, regnig dag med barnen: ”Njut nu. Sen ska du jobba i trettio år”.

Om en måndag är det över. Då är det tillbaka till Region Skåne igen. Även om det såklart ska bli roligt att börja jobba igen så ska jag fan njuta av de sista trettio dagarna.

(Sedan hjälper det ju att man har fantastiska mor och farföräldrar inom kommunens gränser som hjälper till att passa så att jag kan gå och träna på att klättra i rep på crossfiten.)

2. Nya skane.com

Nya skane.com

Nya skane.com

Sajten som jag jobbat med, skane.com, har nu äntligen lanserats i en ny version som numera riktar sig till företagare, investerare och andra som är intresserade av Skåne ur ett näringslivsperspektiv.

Turistinformationen hittar man numera på nya visitskane.com.

3. Magasinet Skåne

Nya Magasinet Skåne

Nya Magasinet Skåne

Jag frilansar fortfarande för Magasinet Skåne, där jag främst skriver restaurangnyheter. Igår fredag fick prenumeranterna det nya numret där Skånes bästa utses i 15 kategorier. Bästa krog blev Malmstens Fisk & Kök, bästa bar Mat & Destillat och bästa mataffär Green Matmarknad, för att nämna de med kulinarisk anknytning.

Gå gärna in och gilla på Facebook eller köp numret när det börjar säljas i butik på tisdag 4 dec.

4. Fool Magazine

Fool Magazine

Fool Magazine

Och tidigare i veckan kom nummer två av Fool Magazine, som är Per-Anders och Lotta Jörgensens fantastiska internationella matmagasin. Kanske den snyggaste tidningen jag prenumererar på. En tidning som egentligen inte har något med Malmö att göra mer än att den görs här, men som gör mig så stolt över att vara Malmöbo.

5. Solde

Något som kom som en överraskning för mig (men som många av er andra säkert redan vet) är att Soldes kaffe numera går att dricka på några av Europas allra hetaste krogar som t ex Hedone i London och Le Chateaubriand i Paris. På tal om att Malmö tar plats i världen.

Topplistan 24 november: Åke rymmer

1. Tempo

Igår på Solde var det en yngre person som refererade till Tempo som ”stället mittemot Belle”. En historielöshet som skrämmer.

Det fick mig att minnas när jag för första gången hörde talas om Tempo. Året var 1996. Restaurangen hade precis öppnat, men jag kände inte till den. Jag var 18-årig gymnasist som precis börjat få upp ögonen för det lite mer kreddiga livet (fast då sa man såklart inte ”kreddigt”).

På en efterfest hemma hos JohannaAmiralsgatan kom Kristoffer Triumf in genom dörren. Idag gör han ju Sveriges kanske bästa podcast Värvet, men på den tiden arbetade han med Nöjesguiden, ett faktum som per automatik innebar att vi 18-åriga gymnasister tyckte han var cool.

Han berättade att han hade spelat skivor på Tempo, och frågade mig om jag visste vad det var för ställe. Det visste jag inte, men jag minns än idag hur jag snabbt fann mig och drog till med ett ”javisst” och hoppades på att slippa följdfrågor vilket jag som tur var också slapp.

Efter det såg jag till att ta reda på vad Tempo var för ställe.

2. Lokomotiv Värnhem

Lokomotiv Värnhem firar tio år

Lokomotiv Värnhem firar tio år

I all korthet: igår firade vi 10 år med Lokomotiv Värnhem, vårt korplag. Säsongen slutade med en tredjeplats i division 2D, vilket är det bästa vi åstadkommit under de tio åren.

Vi åt traditionell middag på Indian Haweli. Det är alltid lika intressant att boka bord där, och när jag ringde tog det ett litet tag innan vi fick rätt på alla siffror:

– Hej, jag skulle vilja boka ett bord för fjorton personer fredagen den 23 november.

– Sex personer?

– Nej, fjorton.

– Sex?

– No, fourteen.

– Aha, ok, I understand.

3. Åke

Det finns en tax här på Videdal som heter Åke. Till och med den gråaste av novemberförmiddagar lyses upp när jag hör Åkes husse vråla ”ÅKE” på grov malmöitiska när Åke stuckit iväg till andra sidan Videdalsparken.

4. Doffeln

30 november öppnar kaféet Doffeln vid södra ingången till station Triangeln. Det kan bli riktigt bra, vad det verkar.

5. Malmö Fisk

Det finns fiskrestauranger, och så finns det Malmö Fisk Regementsgatan. Jag körde förbi krogen en förmiddag samtidigt som Johannes, en av krögarna, lastade ur tråg med fisk ur sin bil.

Varje natt kör han till fiskauktionerna i Göteborg och köper dagens fisk, för att på så sätt vara säker på att de får rätt kvalitet och inte köper några fiskar som inte hunnit leka och föröka sig. Sen kör han tillbaka igen till Malmö på morgonen.

6. B.A.R.

Det har varit mycket B.A.R. här på renntun.se på sistone, men det får ni väl ursäkta. Förra fredagen var vi där med Joel och Petra och åt middag på riktigt för första gången efter invigningen.

Det blir inte så mycket bättre än så här i Malmö just nu. B.A.R. är i mitt tycke helt klart topp-tre i stan.