Årets Papa handlar på Coop Forum Jägersro

– Nej, jag vet inte var ”kafésetet Rio” står någonstans, nödgas kassörskan meddela kvinnan som står före mig i kön på Coop Forum Jägersro.

Kassörskan upp kassatelefonen och börjar ringa runt till kollegor inne på varuhuset för att kanske lyckas lokalisera ”kafésetet Rio”.

Nej, jag vet inte vad ”kafésetet Rio” är för något, men det är uppenbarligen något som kvinnan före mig i kön verkligen vill ha.

Men låt oss backa bandet något.

Detta är en helt vanlig vab-dag i mars. Två sjuka barn som är lite för dåliga för att gå på dagis men som är lite för pigga för att bara vara hemma. Så vad gör man då? Man åker och handlar. (När man tvingas ge barnen övermogen kiwi och smörgåsrån till fikan är det dags att handla).

Några saker som händer inne på Coop Forum Jägersro denna torsdag i mars:

  • Man tvingas förklara 23 gånger varför vi inte kan köpa fler Tingeling-DVD:s (de kostar 149 kronor styck).
  • Barnen leker i lekrummet.
  • Barnen äter gratis banan.
  • Barnen tömmer ett halvt fat med honungsglacerad skinka från Löberöd som ställts fram till väntande kunder vid charken.
  • Ett affärsbiträde kommer fram och säger till Ludvig att inte köra med kundvagnen efter att jag har sagt till Ludvig att inte köra med vagnen under tiden som jag går iväg tio meter för att leta efter bikarbonat (omöjligt att hitta).
  • Samma affärsbiträde går förbi kundvagnen fem minuter senare och säger åt Ludvig att inte köra runt med kundvagnen efter att jag har sagt till Ludvig att inte köra runt med kundvagnen under tiden som jag går iväg sju meter för att ta en tub tomatpuré (lite lättare att hitta).
  • Jag ber samma affärsbiträde om en bit papper eftersom Linnea är lite snorig. Det får jag.  Hon skrattar och säger att hon ”vet hur det är” med en menande blick.
  • Vi kollar på fiskarna i fiskdisken och enas om att långan är fulast. Köper sejfilé.
  • Ludvig blir trött och lägger sig under kundvagnen för att vila.
Multitasking

Multitasking 

Men tillbaka till kassan.

Nu bläddrar kassörskan och kvinnan som vill ha ”kafésetet Rio” i veckans blad med erbjudanden. Ja, där är ju ”kafésetet Rio”, och det är ju konstigt att det inte står där det borde stå inne i butiken, medger kassörskan. Båda två rynkar sina pannor likt Leif GW inför en kostöld.

Samtidigt sitter Linnea i kundvagnen och sjunger ”Blinka lilla stjärna” för kvinnan som står bakom oss. Det är ungefär 40 centimeter mellan Linnea och kvinnan, men kvinnan tittar åt ett annat håll. ”Blinka lilla stjärna” imponerar inte på denna kvinna.

Ludvig sätter sig på den lilla hyllan innan varubandet och hjälper till att lägga upp varorna på bandet. Han bygger varuberg, trots svensk handels förbud mot detta.

Men, ”Kafésetet Rio” verkar vara faktiskt vara slut. Kvinnan betalar 18 kronor för sitt påskgodis och suckar ”jag får väl komma tillbaka senare i veckan och se om det kommit in”. Kassörskan säger ”ja, du får nog det” och antyder att hennes arbetsgivare inte har alla frallor i korgen som annonserar ut grejer som tar slut.

Och jag betalar 1254 kronor till Coop Forum.

Krönika: Saltimporten Canteen och MFF

En krönika som jag skrev för MFF:s matchprogram inför MFF-Gefle våren 2012 som känns aktuell även denna vår, med tanke på att Saltimporten Canteen nu öppnat på riktigt:

 

En bra bit ut i hamnen, vid den gamla saltimporten, ligger en av Malmös mest spännande restauranger för tillfället.

Förr om åren togs saltet från båtarna om hand i magasinen på kajen. Numera serverar de före detta Triokrögarna Sebastian Persson och Ola Rudin lunchrätter i samma magasinslokaler på restaurang Saltimporten Canteen.

Malmö hamn som en pulserande Rotterdamsliknande företeelse har jag bara läst om i Fredrik Ekelunds böcker och hört om av folk som var med när det begav sig.

Numera har som bekant Kockums förvandlats till Media Evolution City, och båtarna lastar Toyota-bilar istället för salt.

Det nya tar plats i det gamlas lokaler. Då saltleverans, nu ”kreativt centrum” och restaurang. Två sidor av Malmö, två olika epoker. Men det är mycket tack vare det gamla som det nya blir spännande.

Att Sebastian Persson även råkar vara dedikerad MFF:are är bara en av beröringspunkterna mellan det som sker på Saltimporten och vad som sker i MFF. Det påmindes jag om när jag häromdagen stod på torget mellan gamla och nya Stadion. Vi hade precis hämtat årskorten och min son cyklade runt på de himmelsblå linjerna i beläggningen. Jag tänkte på hur fint det är att den gamla arenan ligger blott hundra meter från den nya. Gammalt möter nytt.

Hur irrationellt det än må vara att behålla Malmö Stadion av ekonomiska och underhållsmässiga skäl i nuvarande skick, så hade jag blivit väldigt besviken om den hade försvunnit. Det är tillåtet att vara nostalgisk, samtidigt som man vågar göra plats för det nya.

På planen får de unga ta plats på samma premisser som de äldre. Till skillnad från vad som verkar vara fallet i en del andra allsvenska klubbar, så spelar ålder ingen roll i MFF. Är Filip Helander tillräckligt bra får han också spela. Ett mittfält med Jiloan Hamad, Ivo Pekalski, Simon Thern och Jimmy Durmaz skulle få en snittålder på 21 år. Ni som såg Alex Nilssons (även om han snart känns som en veteran) vristskott och Tobias Lewickis välmotiverade överstegsfinter mot Häcken vet vad jag pratar om.

Det var mycket tack vare de unga spelarnas frenesi som MFF vann guldet 2010.

Men precis som i fallet med gamla Stadion, och precis som i fallet med hamnen: det är historien som gör att nutiden blir spännande. Saltimporten Canteen hade saknat en dimension om det inte legat ut i hamnmagasinen, Swedbank Stadion hade tappat stor del av sin charm om den legat på en åker utanför stan, frikopplad från sin historia och de unga i dagens MFF hade inte kunnat känna den kreativa friheten om det inte hade varit för rutinerade spelare som Daniel Andersson, Ulrich Vincentz och Wilton Figueiredo.

Malmö må ha många utmaningar som stad, och MFF nådde inte ända fram i Allsvenskan förra året. Men såväl i staden som i laget håller något spännande på att växa fram. Något nytt som tack vare kunskapen om historien kan komma att prägla det kommande året och den kommande säsongen. Det är nu det börjar.”

Bonusbild: Jag läser min egen krönika.

Måns Renntun läser Måns Renntun

Måns Renntun läser Måns Renntun

”Men tallrikarna då?”

Ludvig (min fyraårige son) är sjuk. Han har fått lunginflammation. Just nu är han dock i ett stadie av sjukdomen där han inte verkar nämnvärt påverkad av den (men inte tillräckligt återställd för att gå på dagis), så att vara hemma med honom handlar mycket om att hålla honom lagom sysselsatt på dagarna.

Idag frågade jag honom om han ville äta lunch på stan.

– Kan vi åka till restaurangen med stekt ris på Möllevångstorget, svarade han.

ludvig_kruahthai

Vi brukar äta på Krua Thai ganska regelbundet. Dels är servicen fantastisk, dels är maten riktigt bra och funkar för hela familjen.

I vanlig ordning tog jag pad thai och Ludvig stekt ris med kyckling. Efter att ha ägnat väntan på maten med att vika flygplan av servetterna och fråga varannan minut om vår mat skulle komma snart kom så till slut maten.

Just nu jobbar vi mycket hemma på att Ludvig ska duka undan efter sig, så när vi hade ätit upp och skulle resa oss för att gå tittade Ludvig på mig med stora, frågande ögon:

– Men, tallrikarna då?

Det kändes lite konstigt att säga att vi kunde låta dom stå, men samtidigt väldigt lyxigt.

Sedan gick vi ut i marssolen på torget och såg att två minusgrader inte hindrar den delen av Möllanborna som har en utstuderat avslappnad inställning till samhällets normer från att sitta och sola på trottoaren:

mollan

Vilken cykel ska jag välja?

Jag försöker välja vilken cykel jag ska köpa. jag cyklar 15-20 kilometer dagligen mellan hem, dagis och jobb, och behöver en hybridcykel som jag kan använda året runt, men som samtidigt är relativt lätt och snabb.

Hittills har jag vaskat fram tre kandidater:

Jag har fortfarande inte lyckats prova någon av dem i Malmö. Orbean är på väg in till BikeproLundavägen (som verkar ha återuppstått efter konkursen), Crescenten finns i enklare modell (Atto) på Anderssons Cykel, precis som Bianchin som finns i modell 5 på Värnhems Cykel.

Problemet är att handlarna är lite tveksamma till att ta hem cyklar i den här prisklassen (ca 8000 kronor) på spekulation utan att ha någon beställning.

Är det någon som har erfarenhet av någon av dessa modeller som kan ge mig lite beslutsunderlag? Just nu är Orbean den som ligger högst i rankning, och förhoppningsvis kan jag prova den senare i veckan.

Bianch Camaleonte 3

Bianch Camaleonte 3

Orbea Carpe H20

Orbea Carpe H20

Crescent Zetta

Crescent Zetta

Om träning

Mat. Träning. Fotboll. Media. Samt lite familj.

Ungefär så ser mixen ut här på renntun.se. Eller skulle kunna se ut i alla fall.

Jag tänkte nämligen framöver skriva lite mer om träning.

Kanske finns det någon/några av er som kommer tycka det är intressant. Säkerligen finns det många av er som inte kommer tycka det är intressant.

Men, som den sång- och dansman jag är vet jag att man inte kan frälsa alla samtidigt.

Jag tänkte, för att pegga upp träningssegmentet lite, börja med att kika tillbaka på de senaste dagarnas träning. Och ja, det kommer kanske vara lite humble braggigt stundtals, men ha tålamod. Kanske finns det ett litet guldkorn även i denna dyiga bäck?

För snart tio dagar sedan tappade jag en skivstång som vägde 40 kilo på knäet när jag tappade balansen under en wod (som de intensiva delarna av passet på crossfit kallas) hos Crossfit Malmö (besök gärna deras hemsida, om inte annat så för att se den excess i smileys som används där). Som tur var träffade stången lite ovanför knäet, så det blev bara en blödning som gjorde knäet lite stelt.

Fortfarande hänger stelheten i, men det är egentligen bara om jag gör knäböj som jag känner av det. Men jag har i alla fall undvikit crossfit-passen senaste veckan, eftersom det i regel ingår någon form av övning som kräver benböj med vikt.

Efter att ha vilat måndag och tisdag var det dags för Run is Fun ute i Västra hamnen i onsdags i förra veckan. Detta är Crossfit Malmös löppass, och är jäkligt tufft samtidigt som det är jäkligt kul (mest efteråt). Man tvingas ta klivet ut från sin bekvämlighetzon och springa snabbare och med högre puls än man gör på egen hand, mycket tack vare att ledaren manar på och man är en grupp på cirka 15 personer som springer tillsammans.

Onsdagens intervallpass byggde på att man körde två och två. En sprang, en vilade och så vice versa: var och en sprang 1×800 meter, 2×600 meter, 4×400, 5×200 och så avslutningsvis 6×100 meter.

Första 800-varvet är man kung och oövervinnerlig första 150 meterna. Sen slår pingislungan till eftersom man alltid börjar i för högt tempo. Sen lugnar man sig lite under 600-varven och i mitten av 400-varven börjar det blir riktigt tungt. Vilan mellan löpningarna blir ju kortare och kortare vilket gör att man inte kommer ner i puls. Sista hundringarna gick på rent adrenalin, mycket tack vare bra coachning (denna gång av Philip som var stand-in för ordinare Run is Fun-ledaren Ulf).

Dagen efter körde jag en egen, vanlig joggingrunda i 4.25-tempo. Något långsammare än vad jag brukar springa, men knäet och onsdagens intervallpass gjorde det tungt i spåret. Dessutom är kylan och motvinden som slår emot en som en örfil uppe vid Husie mosse inte farthöjande faktorer.

Jag brukar klämma in ett joggingpass på lunchen en eller två dagar i veckan på jobbet. Jag springer 25 minuter, duschar och äter min omelette och broccoli på cirka 50 minuter. Ungefär lika lång tid som det tar att gå till M.E.C.K.Media Evolution för att äta chili med kollegorna.

I fredags hade jag möten större delen av förmiddagen och sedan ett nytt möte kl 13.00, men det funkade fint att klämma in joggingen trots detta.

Det är nog mitt bästa tips för de som inte tycker sig ha tid att träna: gör det på lunchen! Vissa ger sig ut på morgonen, men jag tycker det är lite knepigt att hinna med när man har två småbarn som vaknar 6.30, och jag tänker fanimig inte ge mig ut innan halv sju. Så då är lunchen ett bra alternativ.

Lördag är egentligen min crossfit-dag, men nu fick jag köra på egen hand. Dels på grund av knäet, dels på grund av att de vanliga passen i Batcave (ja, det slutar låta töntigt efter ett tag) på Lundavägen var inställda på grund av The Open-träning (en slags Crossfit-tävlingen som jag inte riktigt greppat, men som verkar pågå runt om i hela världen).

Jag inledde med rodd och sedan ett par varv med push press, repklättring, hopprep, toes to bar och situps innan jag avslutade med fem minuters air dyne i högt tempo. Air dyne är ett slags träningscykel som där man cyklar med luft som motstånd. Svårt att förklara men extremt tufft eftersom det inte går att ”vila” på tramporna.

Jag försöker träna på tider som inte inverkar alltför mycket på familjen. På vardagar försöker jag träna när barnen lagt sig, även om det inte alltid går till 100% eftersom de sista crossfit-passen börjar 19.30 vilket innebär att Helen får ta läggningen dessa kvällar.

Men i lördags förmiddag drog jag med mig familjen till norra halvklotets kanske mest oglamorösa plats: Stora Bernstorp.

Målet var en pulsklocka med GPS som jag visste fanns hos Elgiganten. En Garmin Forerunner 410HRM med pulsband.

Alldeles för dyr, ja, men jag har inte lagt många tusenlappar på min träning (i utrustning, that is) genom åren. Ett par nya gympaskor då och då, men jag har en Löplappet-träningsoverall som för tankarna till O-Ringen.

(Tips för dig som funderar på pulsklocka: besök DC Rainmaker, en fantastisk sajt med detaljerade recensioner av alla joggingprylar som finns).

Garmin-klockan verkar bra, men man längtar efter Apples produkter när man försöker förstå hur man programmerar ett intervallpass på den.

Så i söndags var det äntligen premiär för korpen med vårt Lokomotiv VärnhemBror Helgessons Minnescup inleder traditionsenligt säsongen innan den vanliga ligan drar igång, och traditionsenligt förlorade vi, denna gång med 0-3. Fyra minusgrader och 15 sekundmeter gjorde att jag spelade i mina tjocka, röda tumvantar. Inte så joga bonito.

Jag uppskattar att jag hade cikra åtta bollkontakter under matchen och mest sprang jag runt och gjorde snygga alibilöpningar. Till mitt försvar så har jag inte rört en boll sedan sista matchen i höstas (vi slutade trea i division 2D, vilket var all time high för oss).

Joel gjorde dock en bra match som vikarierande målvakt. (Vår ordinarie målis har hoppat av eftersom han flyttat till Bjärred, så vi söker desperat efter en målvakt. Hör av dig om du vill stå i Malmös hetaste korplag).

Matchen slutade med att jag satte in en liten nätt axeltackling när en av motspelarna höll på att komma till skott inne i straffområdet. Han föll som ett korthus, och domaren dömde frispark trots att det borde blivit straff om han nu ansåg att filmningen var äkta.

Killen som filmade stod bredvid mig och jag kunde inte låta bli att säga ”Han la sig, och det såg domaren så han vågade inte döma straff” lite för högt till Joel så att killen som filmade skulle höra det.

Moget sagt av en 34-årig digitala medier-strateg när matchen ändå är förlorad.

Det blev såklart mål på frisparken och sedan blåste domaren av matchen.

Idag tog jag en premiärrunda med pulsklockan efter att jag lagt barnen. Jag har inte lärt mig 10 procent av möjligheterna än med klockan, men det finns ett läge där man kan springa mot en liten gubbe. Idag vann jag över gubben med sju sekunder!

garmin_forerunner_410

Det som ska bli mest intressant är att se vad jag har för puls när jag springer. Jag har aldrig sprungit med pulsklocka tidigare, så jag har verkligen inte haft någon aning fram tills nu.

Skärmavbild 2013-03-11 kl. 21.27.27

Detta var en ganska normal runda i 4.20-tempo. Är det någon som är pulsexpert och som kan säga något om min pulskurva?

Imorgon kväll blir det crossfit-comeback igen och på onsdag Run is fun. Sen får det nog bli vilodag på torsdag.

Avslutningsvis:

Skärmavbild 2013-03-07 kl. 20.36.45

Riktiga Saltimporten Canteen har öppnat

Nu har äntligen riktiga Saltimporten Canteen öppnat efter ett år i provosoriska lokaler ute vid de gamla saltimportsmagasinen på Hullkajen.

Vi cyklade ut dit i vintersolen i går torsdag och åt en lammbog med blomkål, getost och aska. Det var banne mig den bästa lunchen jag ätit på mycket, mycket länge i Malmö.

En lunch på Saltimporten kostar 85 kronor. Det är lika mycket som en trött köttfärslimpa uppslevad ur ett vattnigt tråg på någon av lunchrestaurangerna i Dockan kostar. När man jämför slafsig matlagning som endast är ämnad att tjäna pengar med det hantverk som man får på Saltimporten Canteen blir man nästan förbannad över att inte fler fattar.

Jag brukar resonera så här när det gäller mina lunchen: antingen äter jag bra grejer, eller så tar jag med mig min omelett med broccoli och värmer i matsalen på jobbet. Alternativt en falafel. Varför lägga massa pengar på dålig mat?

Hur som helst.

Saltimporten Canteen är inrymt i en stor lokal med maffiga fönster ut mot kajen och hamnen. Längs ena långsidan sträcker sig det öppnat köket, och man äter vid långborden. En fantastisk miljö såväl interiört som exteriört för matnjutning.

Saltimporten Canteen kommer hålla öppet på luncherna, men inte regelbundet på kvällarna. Kvällstid kör man olika typer av arrangemang. Åtminstone till en början. Möjligen blir det kvällsöppet längre fram, men Ola Rudin och Sebastian Persson berättade för mig att de inte vill hamna i samma inrutade, inbundna fack som det innebar att driva kvällsöppen restaurang (Trio) fem dagar i veckan igen.

Vill man veta lite mer om Ola och Sebastians tankar bakom sin restaurang kan man med fördel skaffa nya numret av Magasinet Skåne där jag skrivit en artikel om krogen.

Nästa vecka tar ni tag i er själva och beger er till Saltimporten för att äta lunch. Ni kommer ångra mycket i livet, men inte detta.

Ola serverar lammbog

Ola serverar lammbog. (Sebastian var på någon matsyling grej denna dag, så Ola roddade lunchen själv, men med den äran.)

Lammbogen. Ber om ursäkt för fläckarna på tallrikskanten, men på renntun.se får ni verkligheten med alla dess blessyrer.

Lammbogen. Ber om ursäkt för fläckarna på tallrikskanten, men på renntun.se får ni verkligheten med alla dess blessyrer.

Här har ni krogen. Om ni undrar vem det är som gör V-tecken så är det Maria G. Francke.Här har ni krogen. Om ni undrar vem det är som gör V-tecken så är det Maria G. Francke.

Här har ni krogen. Om ni undrar vem det är som gör V-tecken så är det Maria G. Francke.

Här har ni krogen. Om ni undrar vem det är som gör V-tecken så är det Maria G. Francke.

Magasinet Skåne

 

Ribban Sub40 – Winners never quit!

Ribban Sub40, med Måns

Ribban Sub40, med Måns

300 meter från Ribersborg började Din Gata spela Ice Ice Baby (jag kan hela rappen, men det tar vi en annan gång).

Det var en närmast religiös upplevlse att till tonerna av Vanilla Ice svänga in på parkeringen vid hundrastplatsen och se gruppen av löpare stå och småhoppa.

I slutet av förra året drog jag och Dan igång Ribban Sub40, som jag brukar hävda är Malmös hetaste gerillalopp just nu. Vi samlas en gång i månaden på Ribban för att springa en mil så fort som möjligt. Målet är såklart att ta sig under 40-sträcket, men alla är välkomna.

Första gången i december var vi tre som sprang. Andra gången i februari åkte jag på feber, och då var dom ett tiotal. Idag var vi 13 stycken som i kylan (den märktes knappt) sprang från hundrastplatsen, ut till Ön och tillbaka igen.

Fem stycken tog sig under 40! Dan klarade dessutom 39-sträcket och dunkade in en tid på 38 någonting. Själv hamnade jag strax ovanför 40. Mobilen dog, men cirka 40.20. Benen dog sista tre kilometerna (skyller på Crossfit-passet i tisdags), men ändå nytt personligt rekord med över minuten.

När säsongen är över avslutar vi med bankett för alla som sprungit minst ett Ribban Sub40-lopp. Jag och Dan tänker oss en junikväll på kajen utanför Saltimporten Canteen. (som jag återkommer till imorgon). Vi ska bara snacka med Ola och Sebastian först så att de bokar av en kväll åt oss.

Winners never quit!

Välkommen in i Facebook-gruppen för Ribban Sub40!

Ribban Sub40, med Dan

Ribban Sub40, med Dan

Kin Long

Kin Long är en av de där restaurangerna i Malmö som allt som oftast är fullsatta. Så även i fredags när jag, Helen, Martin och Emma tog av oss skorna och bytte dom mot skotsrutiga (för killarna) och blommig (för tjejerna) tofflor och slog oss ner på kuddarna i det inre rummet på restaurangen.

För ett par år sedan var vi på en krog i ett magasin vid Spree i Berlin. Vi hade bokat bord. Trodde vi. Det visade sig att de vanliga borden var upptagna, och istället visades vi till en säng där vi kunde äta middagen om vi ville. Jag tyckte det var kul, och låtsades som att det var den mest naturliga sak i världen att klättra upp i en stor säng med svarta lakan för att där äta middagen.

Att sitta på kuddar på Kin Long är inte lika underligt, men roligt som omväxling.

Kin Long är ju känd som en av de restaurangerna i Malmö, och kanske även Sverige, som serverar bäst genuin kinesisk mat. Vi inledde med ett par tallrikar dumplings och fortsatte med en wok med fläskkött där en blomma satte smaken (vi listade inte ut det svenska namnet, och det kinesiska kan jag inte stava till). Fantastiskt fint! Trekoppskycklingen var riktigt bra den också, och även de fiskrätter som vi också tog in.

En av de allra största behållningarna med Kin Long är servicen. Uppmärksam, informativ, vägledande och personlig. Det finns något familjärt och personligt över hela Kin Long, oavsett om man känner personalen eller inte.

Det finns så många krogar som inte brukar allvar i Malmö. Gå inte till dom. Gå till ställen som Kin Long.

Malmö – hamburgarnas stad

Jag har länge tjatat om att någon borde öppna en hamburgerbar i Malmö. Och så öppnar två ställen nästan samtidigt: Bronx Burger Bar och Casual Street Food.

Igår hade vi bokzirkel. Jag, Fredrik, Joel, Martin och Niklas tog en burgarrunda och pratade om boken (som jag inte gillade men det kan vi ta någon annan gång).

Vi började på Casual Street Food, som hypats till skyarna av alla utom Kaveh (som sågade det längs med fotknölarna). Det är nästan lite Flippin’ Burgers-varning på hipsterhyllningarna efter de första veckornas öppethållande.

 

Casual Street Food, cheeseburgare

Casual Street Food, cheeseburgare

 

Så hur bra var det då? Hyfsat, skulle jag vilja säga. Vi åt visserligen bara en enkel cheeseburgare eftersom vi skulle äta mer senare på Bronx, men det kändes ändå som en bra värdemätare för kvaliteten på burgarna. Köttet var stekt lagom medium, på gränsen till medium rare vilket var bra. Brödet var hembakt och osten rejält smält. Det fanns en kryddighet i burgaren som gav den lite edge, men samtidigt kändes det lite avslaget.

Om man betalar 90 kronor för en cheeseburgare ska det vara riktigt bra grejer tycker jag. Å andra sidan finns det 449 ställen i Malmö som serverar trötta prefabricerade burgare med Korvbagaren-bröd för samma pengar, så ska man ta en burgare är CSF ändå helt okej.

Men det är inte lika bra som hypen. Det är ju ett sådant ställe som folk verkligen älskar att älska. Det passar som hand i handsken för folk som har lite för små mössor och som jobbar med koncept.

Än så länge har de inte öltillstånd, men en Budweiser-folköl funkade bra.

Via öl på Söder om Småland och Belle Epoque hamnade vi till slut på Bronx Burger Bar nere i stan.

Det skulle visa sig vara en sällsam upplevelse.

Bronx-folket hade jiddrat lite med hyresvärden i lokalen där de öppnade i höstas, så numera hyr de in sig på Chandelier (före detta Happy, före detta Escape) på Baltzarsgatan. Även känd som en av Malmös sunkigare kroglokaler som samtidigt försöker vara lite fancy. Samt det mest missvisande namnet i kroghistorien.

Trots detta var det ganska fullt när vi graciöst gled in vid 21.00 och beställde varsin burgare och en Mariestads (mikrobryggerinördarna i sällskapet hade problem med utbudet av öl).

Bronx Burger Bar

Bronx Burger Bar

Under kristallkronorna och till tonerna av ingen musik alls åt vi en helt okej burgare, som kvalitetsmässigt var snäppet bättre än på CSF med undantag av det torra brödet. Till detta fries som gärna hade fått friteras lite längre.

Ägaren berättade att han inte bestämt än vad han skulle göra, men berättade att om han bestämde sig för att satsa på Chandelier-lokalen permanent så skulle han förvandla stället till en amerikansk diner. Men redan nu i mars öppnar de i Helsingborg också.

Förutom att det saknades både handdukar och pappershanddukar på toaletten var det mest udda inslaget en ung kille som tränade som DJ när vi åt. Han hade dock hörlurar på sig och var väldigt engagerad i sitt rörelsemönster. När någon av oss frågade vem det var svarade Bronx-krögaren att han inte hade någon aning.

Saving Private Ryan möter Chandelier

Saving Private Ryan möter Chandelier

Sen gick vi till Bastard och stötte på Magnus Thure.

Nya Gamla Brogatan

De döpte krogen till Gamla Brogatan för att de gillade hur Brogatan var för typ tio år sedan, har jag förstått det som.

Sätena var omklädda (det märkte inte jag, eftersom jag inte märker sånt) och fisksoppan, råbiffen och pytten var borta från menyn. Istället serverades bland annat en fantastisk vilttartar, en gris med surkål och ostron. Kanske inte milsvid från vad man kunde förvänta sig på Brogatan under tidigare regi, men likväl kändes det verkligen som en ny restaurang.

Jag har alltid tyckt att David Kallos gjorde ett bra jobb med Brogatan, och det fanns en anledning till att det var mycket folk de allra flesta kvällar under de 25 år som han drev krogen. Likväl är det kul med lite nytt blod.

Fläckfri service (till skillnad från vad vissa andra krogar mäktar med, som Lemongrass till exempel enligt vad jag hört från vänners besök senaste dagarna), bra vinguidning och framförallt väldigt vällagad mat. Vilttartaren är något av det godaste jag ätit i Malmö på ett bra tag (B.A.R. inkluderat). Som min vän Per-Anders sa efter sitt besök: ”Bra hantverk”.

Lokalen var fylld till två tredjedelar, och det får man väl anse som godkänt efter att ha öppet i knappt två veckor. Jag tror att Gamla Brogatan ganska snart kommer skapa sig en egen karaktär, och upphöra vara ”Nya” Brogatan. Matlagningen är tillräckligt kompetent för att göra krogen till en attraktiv restaurang för de som kanske tycker B.A.R, Bastard, Tempo och Belle Epoque är lite för edgy.

Gris på Gamla Brogatan

Gris på Gamla Brogatan

Västkustostron

Västkustostron