Dubbel Dubbel

Ett par månader efter öppningen besökte jag Dubbel Dubbel på Simrishamnsgatan innan MFF:s match mot Hibernian häromveckan.

Dubbel Dubbel drivs av den trevlige Magnus Bjerkert och det är väldigt skoj när folk vågar öppna nya, lite oväntade restauranger – och särskilt på Möllevången där allt för många ställen kör på Nyhavn-stuket.

Därför var det väldigt roligt när de öppnade sent i våras. Inne på gården ligger en fin liten veranda med uteservering och utomhusbaren är inhyst i ett litet gårdshus i ena hörnet. Fantastiskt lugnt och fint!

Menyn består av ett par olika fasta menyer där köket komponerar en variation. Det går även att kombinera sin egen tallrik med dim sums och dumplings.

Bäst av det vi åt var den lilla ankburgaren som serverades innan de övriga rätterna. Sämst var att det tog cirka 45 minuter att få maten.

Vi kom 17.20, beställde cirka 17.30 och fick maten 18.15. Det är inte okej, och särskilt inte när det utöver oss bara var två andra sällskap på restaurangen när vi kom (också tvåor). Nu blev resultatet att vi fick hiva i oss maten för att hinna till Stadion.

Ofta kan man med bra kommunikation underlätta situationer som dessa. Om det var så att det hände något i köket – tala om det för gästen. Var det många beställningar exakt samtidigt – tala om det för gästen. Då blir det lättare att acceptera väntetiden.

IMG_7032 kopia IMG_7033 kopia

Vollmers

I princip allt som serveras på Vollmers kommer från en tolv mils radie från Malmö. Detta inkluderar såklart även Danmark, vilket för många krogar med närodlat och närproducerat som signum varit lite bortglömt.

Men när vi åt på Vollmers i fredags kom lammet, osten och det mousserade vinet som var smaksatt med te från Danmark. Bland annat.

Mats Vollmer, som stod i köket den här kvällen samtidigt som brorsan Ebbe höll till borta på brödernas nystartade restaurant SOT Steak and Tapas vid Stortorget, har lång erfarenhet av danska producenter sedan tiden på Hermann i Köpenhamn. Ett par gånger i veckan åker han över bron för att handla.

Lokalen på Gamla väster är lite grönare nu när Vollmers huserar än än när Trio låg här för ett par år sedan, men det är fortfarande en lugn och sober matsal där kockarna har utsikt över de sju-åtta borden från köket längst in i lokalen.

När vi åt där var det fullt till två tredjedelar, vilket inte är dåligt en varm julikväll för en restaurang av Vollmers snitt. Några par som verkade firade något, ett sällskap med läkare, två till synes matintresserade 23-åringa killar och så vi

Först tre olika snacks och tre olika sorters bröd, serverat med champagne. Därefter sex olika rätter där flera (till exempel sparris) serverades i två delar vilket gjorde att antalet tallrikar som bars ut slutade uppåt dussinet inklusive snacksen.

Vinerna presenterades ingående och ackompanjerade rätterna formidabelt. Menyn höll rakt igenom en röd tröd och varje rätt var såpass smakmässigt koncentrerad att menyn som helhet blev tydlig och lätthanterlig. Det var lätt att minnas varje rätts smaker och komposition tack vare tydligheten i tillagningen och presentationen.

Det enda negativa var kanske att vissa rätter kunde förenklats ännu mer. Mördegen jordgubbarna kändes lite väl traditionellt och beurre blancen till den rökta märgen och tomaterna kändes överflödig.

Kanske vittnar detta om att restaurangen riktar sig mot ett litet annat klientel än de som vanligtvis går och äter på B.A.R, Bastard eller Tryne till knorr. Men samtidigt borde Vollmers verkligen stå med bland dessa krogar när man räknar upp de fem bästa krogarna i Malmö. Det är krogen värd.

*******

Avslutningsvis fick vi en fin bok skriven av Sara Berg och formgiven av Kalle Magnusson som handlade om den kockträff som bröderna Vollmer arrangerade häromåret. Toppkockar som Paul Cunningham från The Paul och stjärnsommeliern Pontus Elofsson från Noma (numera B.A.R.) var på plats.

Västerhavsost

Västerhavsost

Sparkling tea

Sparkling tea

Kalvbräss, vilda svampar och mandel

Kalvbräss, vilda svampar och mandel

Vit sparris från Fyn med laktrits från Malmö

Vit sparris från Fyn med laktrits från Malmö

Getost och skånsk flora

Getost och skånsk flora

Lamm, gröna ärtor och spetskål

Lamm, gröna ärtor och spetskål

Ett par olika sorters tomater, rökt märg och saltarv

Ett par olika sorters tomater, rökt märg och saltarv

Vollmers4 Till höger: nypotatis och matjes

MalmöMilen

{E62BC5B3-7657-4B6F-854D-565339E96173}-4B6F

Igår var det både dags för MalmöMilen 2013 och våravslutningsbanketten för Malmö GerillalöpareSaltimporten Canteen.

Vi en sak i taget, och börjar med MalmöMilen:

Ni har säkert suttit som på nålar i spänd förväntan på att få höra detaljerna om mitt lopp, så vi dammar av detta direkt: det var ingen höjdarinsats. Jag hade skruvat upp förväntningarna rejält och siktade på nytt personligt, en tid under 39 och allmän succé.

Nu blev det 39.20, åtta sekunder sämre än mitt pers och en allmänt dålig insats längs med banan.

Det började vackert i starten. Jag, Dan och några gerillalöpare till var anmälda i elitklassen och fick därför kliva över det lilla band som skiljde eliten från resten av deltagarna. Vi solade oss i glansen och njöt av det spatiösa utrymmet som bjöds i elitfållan. Nu vet jag hur Chris O’Neill känner sig.

Nåväl. När startskottet gick började vi kubba, och eftersom det var eliten som kubbade så kubbade vi fort. Trots att jag sagt åt mig själv att inte starta snabbare än 3.55 tempo tog jag första kilometern på 3.35. Och det var inte så smart.

Jag vet inte om jag verkligen trodde att jag skulle kunna springa en mil i 3.35-tempo, men trots att jag försökte säga åt mig själv att sakta ner så sänkte jag inte farten förrän ute i Västra hamnen efter att jag passerat mina kompisar på Crossfit Malmö (som tyvärr inte hunnit ut för att köra det kettlebell-pass de planerat på trottoaren).

Sen vände vi in mot stan igen och då kom motvinden och då var det inte lika roligt längre att heta Måns Renntun. Andra halvan av loppet gick i 4.00-tempo och jag led mig igenom den del av loppet som gick genom folkmassorna i city. Det var inte förrän sista kilometern som jag kunde skärpa mig lite, och avsluta med en 3.53-kilometer. Efter målgång vrålade jag ”fan också” och surade ett tag.

Sen träffade jag min familj, mina fellow gerillalöpare och fick lite flädersaft av Thomas och då kändes det bättre.

gerilla

Så, banketten!

Ola och Sebastian på Saltimporten hade fixat fina naturviner från Vin Natur och lagat helstekt gris med rödbetor och fläder. Magnifikt! Vi var ett fyrtiotal personer ute på Saltimporten som firade ett bra halvår i löpningens tecken.

Jag och Dan hade utsett fyra vinnare i lika många kategorier. Alla vann en påse kaffe från Solde, så klart.

Kategori Social: Moa Björnson, som fixade varm choklad till oss när det var 12 minusgrader och räddade banketten genom att ragga fram femton extra deltagare så vi kunde gå i mål med bokningen.

Kategori Hjälte: Max Adolfsson, som trots hjärtstrul ger allt i varje lopp.

Kategori Mäktigaste pers-säkning på milen: Thomas Gervard, som sänkte sig med 20 minuter

Kategori bästa tid på milen på Ribban Sub40: Fredrik ”Military Training” Olsson, som drämde till med 37.29.

För mig personligen blev bästa tiden i år 39.12, vilket var en sänkning på över en och en halv minut jämfört med i våras.

Ribban-löpningarna har visat sig vara riktiga fartrace. Till skillnad från ett hackigt lopp som MalmöMilen kan man ligga och mala i exakt rätt tempo på Ribban och på så sätt mala sönder sina personliga rekord. Är ganska övertygad om att jag kommit under 39 om gårdagens lopp hade ägt rum på Ribban-banan.

Igår kväll commitade jag mig till att 1) testa Military Training i Beijers Park med Fredrik Olsson, 2) köra stadsorientering och 3) springa följande maraton: Båstad, Landskrona, Budapest och Bromölla.

Jävla naturvin.

Dessutom fattade jag och Dan beslut om att relauncha hela Ribban-grejen från och med augusti. Nytt koncept, nya teman och nya distanser!

Stort tack till min vapendragare Dan! Tillsammans har vi gjort det här, och stort tack alla som varit med och sprungit.

Never stop running!

Restaurant Radio

Förra helgen åt jag för första gången på Restaurant Radio, som varit en av de mer omskrivna och på många håll även hyllade restaurangerna i Köpenhamn senaste året.

Mitt i ingemansland mellan Vesterbro och Nørrebro, strax intill Forum, ligger denna ganska avskalade restaurang som startades av Claus Meyer (Noma) för snart två år sedan.

Tanken är att Radio ska vara ett lite lättillgängligare alternativ än Noma, men samtidigt gå på samma råvarofokuserade linje som Noma och så många andra krogar i Köpenhamn och Malmö (tänker på Relæ och B.A.R. till exempel). Lokala råvaror och fasta menyer där rätterna skrivs enligt formeln ”Makrel / Gulerod / Løvstikke”.

Ja, vi börjar lära oss detta nu. Men samtidigt är det denna modell som gör Köpenhamn och även Malmö och Skåne, till väldigt intressanta kulinariska destinationer just nu, för att snacka lite branschlingo.

Men Radio når inte fram till nyss nämnda Relæ och B.A.R, för att bara ta två ställen med samma koncept. Rätterna åker berg och dalbana. Makrillen med morot var enligt en i sällskapet det sämsta han ätit på restaurang, medan dovhjorten med spetskål och granskott var alldeles formidabel, om än något julig. Nypotatisen med lök och ekologisk ”høost” från det ekologiska mejeriet Naturmælk var också riktigt bra.

Men alltför ofta vilade rätterna på någon sås som kändes totalt onödig. Det verkade som om restaurangen ville säkra upp lite. ”Om vi gör rätterna utan sås blir det för konstigt”.

Radio är värt ett besök, visst, men ska man äta på den här typen av restaurang ska man först ta sig til Relæ. Sen ska man beta av ställen som PatéPaté, Nose2Tail och Koefoed (för att nämna några prisvärda medelnivåkrogar som jag rekommenderar i Köpenhamn) innan man tar Radio.

Eurovision Song Contest från Måns Renntuns perspektiv

10 händelser som jag minns från mina cirka två veckor som Eurovision Song Contest-medarbetare. I egenskap av kommunikatör på Region Skåne arbetade jag i presscentret tillsammans med andra kommunikatörer från Malmö Stad och SVT.

Cirka 1700 journalister hängde i presscentret, som första veckan var inhyst på Slagthuset och andra veckan fanns inne på MalmöMässan.

1. Bonnie Tyler

En av mina mest frekventa arbetsuppgifter gick ut på att hjälpa till vid presskonferenserna. Första veckan var de av mer informell karaktär (kallades meet n’ greet) men andra veckan på MalmöMässan var de i fullskaligt format och modererades av antingen Alexandra Pascaloidou (som berättade underhållande hur det hade gått till när Carl Bildt ringde in till Ring P1 när hon, jag, Janne Thörnkvist och Johan från Malmö stad åt middag i matsalen en sen kväll) eller Catarina Rolfsdotter-Jansson.

Min uppgift var oftast att leda artisterna till rätt position för fotografering.

Ett ganska simpelt och enkelt uppdrag kan tyckas. Men att få en artist som antingen är euforisk eller halvdisträ (eller både och) att ta sig genom en lokal fylld av journalister, bloggare och fans (ja, det fanns ackriediterade superfans) är inte den enklaste uppgift.

Mest tryck var det såklart när Robin Stjernberg och Bonnie Tyler skulle ha sina presskonferenser. Allt gick dock smidigt, och jag visade Bonnie var hon skulle stå för att fotograferna skulle få fina bilder, men i sista stund kom hon på att hon inte kunde ha sin vattenflaska med sig. Så den tog jag raskt hand om. Sen gav vi fotograferna någon minut innan vi avbröt och förde Bonnie ut ur lokalen igen.

Som sagt. Inte den mest intellektuellt krävande arbetsuppgift, men garanterat något jag aldrig mer kommer göra i livet.

2. Cykla omkull

Jag cyklade omkull två gånger på väg till presscentret. Båda gånger precis utanför arenan. Andra gången skedde det fem meter framför två poliser som oroligt undrade hur det gått.

Ingen fara sa jag och gick in och började jobba. Efter två timmar blev jag tillsagd att gå hem.

Det var nog tur. När jag kom hem kom smärtan och sen blev det vårdcentral, röntgen och ortopedakuten. Fantastiskt mottagande och vård rakt igenom trots att det var lördagskväll.

Och personalen på ortopedakuten sa att det inte var några problem om vi ville se ESC-finalen med ljud på i väntrummet.

Så där satt vi under ljusrören och såg crescendot på två veckors ESC-arbete. Det är ett minne det också.

3. You’re so cruel

Det var ett tight schema för presskonferenserna. Varje land fick 20 minuter. Sen kom nästa land in genom dörren, och då skulle föregående land vara ute genom dörren.

Så därför var man ibland tvungen att säga åt efterhängsna fans och autografjägare att de fick vänta. När jag hjälpte Cyperns sångerska genom människohopen log hon och sa:

– You’re so cruel to them.

4. Hitta rökplats åt Italien

Italiens sångare var så röksugen efter sitt rep på onsdagen och mellan presskonferensen och de efterföljande individuella intervjuerna behövde han ta en cigarett. Men att leda ut en halvvirrig italiensk sångare (som såg klart drog uppmärksamheten till sig) till en plats utanför mässan där han kunde röka var inte det enklaste. Men till slut hittade vi ut.

5. Gåvorna från Vitryssland

Chokladask. T-shirt. Konstig pepparkaka med glasyr. Det blev till slut skörden av gåvor från den virtyska delegationen. Och då bör man ha i åtanke att jag inte fick den konstiga glasprytteln som de delade ut.

Men jag är också glad över anteckningsblocket med Rumäniens sångare på omslaget.

6. Don’t shout at me

En bloggare lackade ur på mig när jag sa ”Not inside the ropes, please” åt honom på skarpen. Han tittade besviket på mig och sa:

– Don’t shout at me.

Jag fick samma känsla i kroppen som jag får när jag blir lite för arg och börjar skälla på barnen.

7. Green Room

Vi såg semifinal 1 från arenans green room, som egentligen var mer brunt. Det mest bestående minnet är besvikelsen hos tjejerna från Serbien.

När publiken gick ut genom dörrarna och de länder som gått vidare gått upp på stora scenen satt de kvar och tittade tomt framför sig.

8. Eurovision School Contest

Region Skånes stora grej var Eurovision School Contest, en skoltävling som involverade över 18000 skånska skolelever. 8500 av dem var samlade i arenan inför genrepet inför seminfinal 2, och de vinnande klasserna hyllades på scenen. Det låter kanske lite corny, men jublet när Robin Stjernberg frågade om de ville att han skulle sjunga ”You” för dem var något av de mäktigaste jag hört. Ren och skär glädje.

9. Ryan

Av alla artister som svepte förbi var nog Ryan från Irland den som jag tyckte var allra trevligast. Vi hälsade alltid glatt när vi sprang på varandra.

Han kom sist.

10. Presskonferensen efter andra semifinalen

Min och SVT:s presskilles uppgifter var att rada upp de tio länder som gått vidare framför en Eurovision-skärm för fotografering. Ca 100 fotografer trängdes och fem-sex säkerhetsvakter försökte hålla repstolparna upprätta.

Nio av tio länders artister kom in, radade upp sig och trängde lydigt ihop sig när vi bad dom om det.

Sen kom Krista från Finland in och ställde sig framför alla och skrek.

Intervju med Kringlan Svensson

För knappt ett år sedan, i juni 2012, intervjuade jag Kristoffer ”Kringlan” Svensson för en Stockholmstidning. Av olika anledningar kom aldrig intervjun i tryck, och idag slog det mig att det kanske finns någon form av allmänintresse för vad jag och Kringlan snackade om i ett litet konferensrum på SVT här i Malmö.

———-

Han underhåller sommarlovslediga barn från en båt i Dockan i Malmö i SVT:s Sommarlov. Samtidigt gör han podcasten ”Crazytown”, ståuppar och författardebuterade nyligen med romanen ”Blandfärs”. För A Perfect Guide berättar Kristoffer ”Kringlan” Svensson om Sommarlovssuccén, viljan att slippa jobba och om hur en vanlig Malmö-helg i hans liv ser ut.

Varför är Sommarlov en sådan succé? 

– Vi är bjussiga. Kommer Ulrik Munther, så älskar vi Ulrik Munther. Då skiter jag i om polarna på Möllan säger att han kanske inte är den nye Bob Dylan.

Var får du energin ifrån? 

– Barnen är en härlig publik att spela mot, och jag vill gå dom till mötes. Det går inte att komma undan deras feedback. All cynism skrubbas bort, och istället blir man berörd på riktigt.

Är det en fördel eller nackdel att du inte har barn själv? 

– Kanske en fördel, misstänker jag. Jag har inget eget barn att utgå från, utan ger barnen något som de inte vet att de vill ha. Jag chansar, jag letar inte efter barnet inom mig.

Hur hanterar du att du dels är barnprogramledare och dels komiker och författare?

– Jag har en förhoppning om att folk i maktposition över mig ska lyckas hålla i sär rollerna. För mig är det inga problem, och inte heller för de som konsumerar det jag gör. Visst finns det en risk att de lyssnar på en poddsändning där jag säger ”fitta”, men jag tänker inte ens försöka ta ansvar för vad barn gör på sin fritid. Jag kör väl på tills någon tycker det går för långt, men så här långt verkar alla fine med det. Ibland tänker jag att de kanske inte lyssnar på min podd…

Vilka situationer uppstå när dina olika roller kolliderar? 

– Det värsta är ju när barn tar sig in i vuxenvärlden. Det är inget roligt när barn besöker mina stand-up-shower. Barn tål ju när man säger hårda och snuskiga saker, men deras föräldrar gör det inte. Dessutom ser jag ju på barnen att dom vill ha något annat. De ser ju extremt besvikna ut.

Vilken väg är önskevägen framåt för dig? 

– Jag jobbar ganska mycket för att slippa jobba. Ibland känner jag mig bortskämd, eftersom jag har ett mediejobb som ganska många tydligen vill ha, när jag helst av allt hade velat sitta på landet, eller bara vilja skriva böcker. Jag tycker ju inte om att yrkesarbeta. Det är hemskt att människor måste göra det, men jag har ingen plan hur man ska komma undan det.

Varför utspelar sig din och Kalle Linds roman ”Blandfärs” i Malmö? 

– Min idé var att det inte skulle handla om Malmö, så det var bra att Kalle Lind tyckte det. Det är en roman som handlar mycket om komplex, om människor som upprätthåller sin heder och ljuger. Det finns en Malmömentalitet som går ut på att allt var så jävla bra förr när Kockums fanns, samtidigt som inget någonsin är riktigt bra i Malmö. Det är alltid motvind i Malmö. Man har en ambivalens till sin egen hybris.

Vad har din och Josefin Johanssons podd ”Crazytown” betytt för dig? 

– När vi började med podden visste vi inte om vi kunde prata i femtio minuter utan paus, och av lathet bestämde vi oss för att inte klippa. Det gav ett visst självförtroende när jag märkte att jag räckte till. Det är skönt när det visar sig att man har vissa färdigheter, även om jag inte riktigt vet vad jag ska använda just denna färdighet till utanför podden. Det är dock skönt att veta att jag kan fylla upp massa tid med prat.

Vad har podden gett dig yrkesmässig?

– Vi fick en flaska brännvin skickade till oss en gång, men inte så mycket mer. Kanske har jag nått ut till nya människor?

Är du fåfäng? 

– Att göra podden är att ta på sig stora byxor, visst. Ibland får jag för mig att jag inte är exhibitionist, men podden är bevis 1A för att jag är just det. Det tar ett par timmar varje vecka, jag gör den gratis, jag lägger upp den själv och jag kräver någon form av lyssning på något som jag inte ens förberett att säga.

”Kringlans” Malmö-helg:

– Jag är inte särskilt glad i after work. Det låter töntigt, men jag gillar att gå på krogen när det inte är så mycket folk ute. Jag har inga barn, jag jobbar med kultur, ingen bryr sig vad jag gör vilket innebär att jag lever ett liv som gör att jag kan gå ut när jag vill. Då gör jag det hellre en tisdag och då går jag nog till restaurang Möllan, som jag är förtjust i. Man får sällan med sig någon dit, eftersom folk tycker att maten är för stabbig. Jag gillar osäkerhetsmomentet på Möllan. Man vet aldrig om man ska bli utskälld för att man gjort något litet fel för något som gällt sedan tidigt nittiotal. Det är också roligt att man ska slå in vad man tycker det är värt, när dom inte gett en någon som helst service. Det ställer inte ens fram en öl på bordet. Jag kan uppskatta självförtroendet i detta och det tycker jag ju är värt något extra.

– På fredagar tar jag det lugnt. Jag går och handlar något som är lätt att laga. Jag gillar Hemköp. Dit går jag nog bara på fredagar. Frukten ligger fint, alla äpplen är röda och så har dom fiskdisk. Därefter går jag till Tröls som ligger nära mitt hem och numera känner jag Jessica och de andra som jobbar där. Jag gillar tanken på att det finns en kvarterskrog where everybody knows your name.

– På lördagen sover jag ut, äter frukost hemma och sedan går jag till Brogatan på eftermiddagen för att försöka jobba lite. Jag tycker om att sitta där och skriva, dels för att det är romantiskt, och dels för att jag deprimerad av att gå in på ett kontor. Jag vill inte ha något som ser ut som en arbetsplats. Jag tycker det är trevligt att dricka öl när jag jobbar, ofta en god lager. Sedan går jag hem med de våtvaror som jag köpt på Systemet. Jag shoppar aldrig, och om jag gör det så gör jag det panikartat när någon ringer och säger att jag har ett möte och att jag är femton minuter sen. Då kan jag rusa in på H&M och rafsa åt mig någonting. Jag har liksom ingen att shoppa med. En gång träffade jag Ola Söderholm och Jonatan Unge som hade varit ute och shoppat, och då blev jag lite avundsjuk på dem trots att det lät supertråkigt.

– Om jag köper hem något kan det bli indiskt. Malmö har inte någon riktigt bra indier, men Indian Haweli brukar funka. Jag tycker annars om att äta en klassisk barbricka på Tempo, som är lugnare nu sedan Grand öppnade. Jag gillar tanken på Grand. Det är en stor matsal som har något kontinentalt över det. Men, det är lite bättre i teorin än i praktiken för mig, eftersom det är lite för stojigt. Jag är inte glad i sena kvällar. Runt tolv vill jag helst gå hem, för där någonstans brukar jag tänka att ”fan, nu sabbar jag morgondagen”.

– På söndagar går jag upp väldigt tidigt. Dels kan jag inte sova så länge, och dels vill jag komma igång med dagen. Söndagförmiddagar brukar vara helt värdelösa för mig. Jag har skamsköljningar efter helgen. Vad fan gör jag av mitt liv. Sånt man tänker på när man skäms över att ha druckit brännvin. Resten av hushållet, det vill säga min sambo, sover väldigt länge på söndagar så jag är helt själv fram till tolv. Då får jag fullständigt nog av mig själv, och cyklar iväg med tanken att jag ska sätta mig någonstans och jobba. Följande mönster utspelar sig exakt varje söndag: jag cyklar runt på Möllan och är fullständigt rasande eftersom det är så svårt att hitta ett lugnt ställe kring lunch på söndagar på grund av att alla serverar brunch. Är det något som gör mig vansinnig så är det vuxna människor som måste äta någon slags jättemuffin bara för att det är söndagsmorgon. Det finns inget i att sitta och slå ihjäl tid som jag respekterar. Vid tolv-tiden har jag skämts färdigt för dagen och då spritter det i mig. Jag vill bort från allt vad jättemuffins och pannkaksbuffé heter, och då finns det ingen gräns för hur dåligt ställe jag kan gå till. Så efter att understimulerad cyklat runt och retat mig på folk i flera timmar kanske jag tar en öl på Squareside framåt eftermiddagen.

Fakta Kristoffer ”Kringlan” Svensson

Komiker, programledare och författare

Aktuell med Sommarlov, romanen ”Blandfärs” som han skrivit tillsammans med Kalle Lind och med podden Crazytown som han gör med Josefin Johansson.

31 år. Bor i Malmö. Sambo

Istanbul

Jag och Helen besökte Istanbul nyligen. Här är the best of våra bilder.

Sammanfattningsvis kan man säga att Istanbul är en blandning av Barcelona och Tehran. I kvaretern i Beyoğlu känns det väldigt mycket Berlin och Barcelona medan om man tar båten över till asiatiska sidan så är man, tada, helt plötsligt i Teheran.

Istanbul tog sig direkt in på min topp-fem lista över europeiska städer:

1. Malmö
2. Barcelona
3. Köpenhamn
4. Istanbul
5. Örebro

Krogmässigt är mina bästa tips att skita i foodieställena. Ni blir bara besvikna. 360, som det tipsas om i de flesta guider, är ett väldigt tacky ställe, till exempel (även om det inte är något foodieställe).

Istället bör ni gå till mezekrogarna på tvärgatan mellan Balo Sok och fiskmarknaden. Ta en ny varje kväll, frossa i mezes och grillad fisk och njut av livet.

Never stop running

Denna månads Ribban Sub40 i punktform:

1. Täten var nära att krocka med en anka ute vid vändningen på ön.

2. Det var väldigt många rullskideåkare som vi ropade ”ur spår” till när vi kom löpande.

3. Vi var en klunga på cirka åtta löpare som höll jämnt 4.00-tempo första fem kilometerna i motvinden. Sen vände vi längst ute på ön och till tonerna av ”Who let the dogs out” i lurarna vände vi upp i medvinden. BOOM!

4. Det var många som satte personligt rekord i plusgraderna och den nergående solen med Köpenhamns skyline som fond. Och till skillnad från alla kvällar i mörker och kyla var det många flanörer ute som betraktade Malmös Gerillalöpare!

5. För mig personligen blev det återigen nytt personligt rekord. 39.12 är jag sjukt nöjd med, särskilt med tanke på att vi varit i Istanbul och druckit Efes Pilsen, ätit döner och gått på bra krogar hela helgen. Uppenbarligen var det rätt uppladdning.

6. Jag hade mina nya, ultralätta skor på mig och jag kände mig betydligt lättare i benen sista kilometerna. Dan, som alltid är så snäll, sa att jag såg ut att ha ett helt annat löpsteg.

7. Alla som deltar i minst ett lopp med Malmö Gerillalöpare under våren är kvalificerade till avslutningsbanketten på Saltimporten Canteen den 15 juni. Välkomna in på Facebook-gruppen!

8. Never stop running!

(Jag ber inte om ursäkt, men konstaterar att uppdateringsfrekvensen här på renntun.se varit medioker senaste månaden. Men inom kort kommer ett hårt granskande inlägg av Istanbul som stad och fenomen.)

Malmö Gerillalöpare och Ribban Sub40

Vi trodde nog att det skulle vara lite varmare när fjärde upplagan av Ribban Sub40 gick av stapeln tidigare ikväll. Efter tre smällkalla lopp var det dock lite, lite varmare ikväll, och det visade sig i resultatlistan. Totalt blev det sju personliga rekord på milen, jag själv inkluderad.

Tack vare att jag låg och drog tillsammans med Björn från start till mål lyckades jag pressa mig in i mål på 39.35. Dock sprang jag bara 9.92 km, och det fattades 80 meter till milen. Men jag borde nog landat under 40 även med åttio meter till på klockan, och det är jag väldigt väldigt nöjd med.

Luke vann, tätt följd av min arrangörskompanjon Dan och Sinisa. Min syster Lisa slog sitt personliga, liksom min Crossfit-kompis Peter som sänkte sig med över tre minuter.

Vi har ju utökat Ribban Sub40-grejen så att den numera heter Malmö Gerillalöpare. Tanken är att Ribban Sub40 bara ska vara ett av många lopp under paraplyorganisationen Malmö Gerillalöpare. Vem som helst kan bli medlem och vem som helst kan starta lopp.

Välkommen du också!

Teaser: Alla som ställer upp i minst ett Malmö Gerillalöpare-lopp under våren får vara med på den säsongsavslutande middagen på en av Malmös hetaste restauranger just nu.

Så bra är Restaurang Myteri

Nu finns det äntligen en anledning till utöver Bastard att ta sig in till centrum kvällstid: Restaurang Myteri, som öppnade i torsdags.

Bakom Myteri står Alexander och Martin som för inte så länge sedan öppnade succékrogen RebellFriisgatan. Redan i somras gjorde de klart med övertagandet av restaurang Gozzips stora lokal på Skomakaregatan och vid årsskiftet fick de nycklarna. Efter en ganska rejäl renovering öppnade de så i torsdags.

Resultatet är en fisk- och skaldjursrestaurang med matsal och grill på övervåningen, och en ursnygg cocktailbar i gatuplanet.

Menyn bygger på medelstora rätter, grillade fiskar, ostron och skaldjur. En grillad fisk kostar en hundring, och menyn består av enbart av fiskar som är okej ur hållbarhetsperspektiv.

Vi inledde med ett par ostron. Jag tog ett svenskt och ett marennes, och provade havtornssorbet på det franska (det svenska ville jag äta naturellt). Lite halvweird smakmässigt men lyckat, även om jag tycker att ostron ska ätas naturella. Helen åt färska räkor, och sedan tog vi crabcake, ett par underbart friterade pilgrimsmusslor och en portion pommes innan vi delade på en fint grillad tilapia.

Rakt igenom kul och vällagat. Myteri känns verkligen som ett välkommet tillskott i Malmö med sitt fisk- och skaldjurskoncept (Johan P och Årstiderna by the Sea, är bra men det räcker inte i en stad som Malmö) och lite mer rockiga inställning till saker och ting.

Stilmässigt i baren gissar jag att man locka de som tycker Koi och Grappa är lite för brackiga, och de som tycker Bastard är lite för foodiehipster-aktigt.

Noterbart från besöket:

– Jag hade en skjorta på mig som var en kopia av serveringspersonalens. Det fick mig att minnas en släkting till Helen som inte förstod varför han fick gratis drinkar i baren på TT Lines färja till Travemünde. Det visade sig att han hade likadan kostym som dansbandet…

– Bredvid oss satt ett par som bara slunkit in på restaurangen och inte direkt kunde kategoriseras som foodies. Kvinnan hade bland annat läst Bongs recension av grötstället på Jægersborggade i Köpenhamn, och sa beskt att hon inte förstod hur någon kunde äta gröt på restaurang. Sen blev hon lite sur över att det inte ingick potatis till den grillade fisken.

– Lite längre bort pågick ett släktkalas med familjemedlemmar från 1 år och uppåt. Härligt sprudlande och livligt. Så ska det vara.