På en perrong i Flemmingsberg

Jag tänkte berätta lite om en man som steg på tåget i Stockholm i söndags kl 11.21.

Både jag och Joel lade märke honom när vi passerade honom på perrongen på Stockholm C. Han stod nämligen och drack ur en flaska Strohrom och iu väskan som han hade ställt på sin mintgröna, stora resväska stack två öppna Sofieroburkar upp. Han såg ganska prydlig ut. I handen höll han sina tågbiljetter. Han skrattade högt och viftade med dom i ansiktet på sin fru som inte såg särskilt road ut.

Vi tänkte inte mer på det förrän vi steg på vagnen och kom till våra platser. Då upptäckte vi att han skulle sitta bakom oss hela resan och vi reagerade inte mer än att vi gjorde någon tyst grimas i stil med ”fan också” mot varandra. Vi trodde väl att han var en random medelålders man som druckit lite för mycket och som nu antagligen skulle sitta och snacka lite för högt hela vägen hem.

Men när han inte klarade av att lyfta sin väska samtidigt som han på engelska (mycket knagglig sådan) skällde på sin fru som mest tittade i marken började jag ana att han nog inte bara var full, utan extremt full och väldigt otrevlig.

Efter ett par försök att lyfta sin väska välte han bakåt och landade på en kvinna på sätet mittemot som bredvid sig hade sätet hade sin bebis. Max ett par månader gammal. Lyckligtvis landade han bara på kvinnan men det var inte långt ifrån att han lagt sina 90 kilo på det lilla barnet.

Då tappade jag tålamodet, reste mig upp och röt att han skulle sätta sig ner och frågade hur jävla full han egentligen var och att det där ju faktiskt var ett barn som han var på väg att skada.

När allt detta hände hade Joel redan gått iväg för att snacka med tågvärden, så jag var ensam med mannen. Hans fru daskade generat till honom och sa att han skulle sätta sig ner samtidigt som hon bad om ursäkt till alla i runt om i vagnen.

Mannen ramlade ner i sitt säte samtidigt som han började vråla att jag var en idiot, fuck you med mera. Jag kände adrenalinet och ilskan rusa upp i kroppen men insåg att inget skulle bli bättre av att jag förvärrade situationen genom att börja tjafsa tillbaka. Istället gick jag iväg för att möta Joel och tågvärden som stod längst bort i vagnen och snackade. Vi berättade hur full mannen var och vad som hade hänt med bebisen.

Tågvärden gick fram till mannen och förklarade med mycket taktisk, lågmäld röst att mannen var för berusad vilket kunde vara en säkerhetsrisk om tåget skulle utrymmas. Han meddelade lugnt att mannen skulle få stiga av i Flemmingsberg och vänta på nästa tåg (i själva verket var planen att han skulle hämtas av polis, men taktiskt nog valde han bort denna uppgift eftersom prio ett var att få av mannen från tåget).

Mannen sluddrade ”jaja du är chefen, så jag får väl göra som du säger” samtidigt som han lät som ett barn som med gråten i halsen kände sig orättvist behandlad.

Hela tiden satt hans fru och tittade på honom utan att förstå vad tågvärden sa.

– He’s to intoxicated, förklarade tågvärden för henne när han förstod att hon inte kunde svenska.

– You’ll have to get off at the next stop and take the next train.

När tågvärden gått förklarade även mannen på knagglig, berusad och sluddrig engelska att de skulle få gå av. Han hade inte hört tågvärdens förklaring till frun. Jag såg inte hennes blick eftersom hon satt bakom oss, men jag kunde ta på tystnaden.

I Flemmingsberg kom tågvärden fram med en kollega och bad paret gå av. Återigen en skur av förolämpningar mot tågvärdarna, men mannen lommade sakta av tåget och genom fönstret såg jag hur de klev ut på perrongen.

För varje steg framåt tog han två stapplande steg åt sidan. Hans fru gick sakta och satte sig på en bänk mitt på perrongen. Där satt hon och såg hur hennes man ragglade fram och tillbaka samtidigt som tåget de skulle åkt med till Alvesta sakta rullade ut från Flemmingsberg och bort från dom.

Kvinnan såg ut att vara från Sydostasien. Kanske Thailand. Gissningsvis hade de flugit hem från ett besök i Thailand och mannen hade väl ägnat flygresan åt att supa sig redlös. Kanske hade hon varit i Sverige innan. Kanske var det första gången.

Jag vet inget om deras liv. Jag bara gissar.

Men oavsett vilket: där satt hon, på en perrong en decemberförmiddag i Flemmingsberg och såg hur tåget de nyss suttit på rullade bort. Strax skulle en polispatrull komma och hämta dom, och sedan väntade väl en fyllecell på mannen någonstans i södra Stockholm. Och sedan väntade resten av livet i Alvesta.

De kanske kommer ha ett underbart liv. Kanske var detta det som fick mannen att inse hur han behandlade henne. Kanske var detta det som får honom sluta supa.

Jag hoppas det men kommer aldrig få veta. Jag vet bara att jag nog aldrig sett en så ensam människa som den kvinnan på den där perrongen i Flemmingberg.

******

Fotnot: 

En stor eloge till tågvärden på avgång 11.21 från Stockholm till Malmö söndag den 1 december. Han hanterade situationen så bra som den gick att hantera. Den berusade mannen kunde mycket väl reagerat som han gjorde när jag sa åt honom, men tack vare lugn och diplomati undveks en sådan situation. Efteråt kom han förbi oss och pratade lite och berättade att polisen var på väg, så att mannen inte skulle skada sig där på perrongen i Flemmingsberg.

3 reaktion på “På en perrong i Flemmingsberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *