Intervju med Guillermo Molins i ”Lätt bäst i serien”, dec 2013

Tony Ernst på Möllan med ett ex av "Lätt bäst i serien"

Tony Ernst på Möllan med ett ex av ”Lätt bäst i serien”

I december 2013 intervjuade jag Guillermo Molins för Tony Ernsts fina fanzine ”Lätt bäst i serien.

I fanzinet fick ett antal skribenter sammanfatta året genom att utgå från ett antal ögonblick från säsongen 2013. Mitt uppdrag var att utgå från Guillermo Molins tårar när han gjorde mål mot Kalmar efter en lång mörk skadeperiod och tuff utlandssejour.

Idag blev det klart att han och MFF går skilda vägar. Jag vet inte vem som man bör beskylla för att det blivit så här. Antagligen båda parter. Men oavsett vilket så kommer jag sakna Gische väldigt mycket. 

——

Han medger det själv. Det var nästan som om någon hade regisserat allt. 

Från mörkret i Belgien till åtta mål, SM-guld och succé på bara ett par månader i Malmö. Och så tårarna framför klacken i Kalmar. 

Ja, det var som om någon hade regisserat allt. 

– Det hade varit mycket känslor för mig, och jag tror det nådde sitt klimax när jag fick göra mitt mål mot Kalmar. Där och då vände allt tillbaka på rätt spår igen, säger Guillermo ”Gische” Molins när jag träffar honom på O’Learys på Swedbank Stadion i mellandagarna.

Han hade precis bytts in på Guldfågeln Arena och hade redan hunnit missa två jättechanser att göra mål.

– Jag ville väldigt gärna göra mål i den matchen, så efter missarna tänkte jag ”snälla ge mig en chans till”. Egentligen var det ingen klar chans jag fick, utan mest ett skottförsök. ”Mange” kom med bollen och lyfte in den i straffområdet. Jag vänder om, drar till med allt jag har och den sitter vid första stolpen. Jag var extremt glad och när jag nådde kortlinjen så bara brast det. Det var inte så att jag bölade som en liten bebis, men det blev känslosamt. Jag kände mig bara så glad i den stunden och märkte samtidigt att jag gjorde så många andra glada också. Det blev lite för mycket.

Han säger att han är en person som ofta visar sina känslor tydligt.

– Men det är så jag är. Det kan jag inte ändra på.

Först framme hos honom var Miiko Albornoz, en av de nya som kommit till klubben under tiden som ”Gische” var ute i Europa.

– Miiko var nog den som kramade mig allra mest efter målet. Jag störde mig faktiskt något fruktansvärt på honom när jag kom till klubben, eftersom han fick mig utvisad för tre år sedan. Han tacklade mig, jag låg ner på gräset och när han klev över mig knuffade jag till hans ben lite och så la han sig ner som om jag hade sågat av benet. Det tar jag upp med honom en gång i veckan nuförtiden.

Spelare efter spelare hann fram till honom för att krama om honom.

– Jag minns att ”Ponne”, som kom fram sist av alla eftersom han är så seg, sa ”fy fan vad bra du är”.

Han skrattar lite när han tänker på hur han skulle ha reagerat om det istället för 3-0 stått 1-1 när han gjorde målet.

– Då hade jag nog bölat på riktigt. Men det var okej att det var 4-0-målet den gången. Jag avgjorde ju några matcher till sedan efter det.

Men mer om de andra matcherna, målen, hösten och guldet lite senare. För att verkligen förstå tårarna efter 4-0-målet måste man backa bandet till den där sommardagen då han skrev på för MFF efter två långa, mörka år ute i Europa.

Två år som inleddes med att han drog sönder korsbandet i en träningsmatch för Anderlecht och var borta i nästan ett år. När han var hel igen gick det mesta snett. Förutom en lite ljusare utlåningssejour i Real Betis var det mest mörker och han märkte hur han sjönk allt djupare ner i bitterheten.

– Först blev jag skadad direkt när jag kom dit och jag kunde inte förstå varför det hände just mig. Jag tyckte synd om mig själv och gick runt som en zombie. Ett par månader senare fick jag mitt första barn, min första son, och tyvärr förändrade det inte jättemycket till en början. Jag var glad och superstolt och allting, men jag körde rehab åtta till fyra och sen körde jag 150 kilometer hem och så var det samma sak i tio månader. Jag hade en nyfödd pojke och ibland när jag kom hem var jag helt slut och orkade bara leka i tio minuter med honom innan jag gick och lade mig. Jag var bitter över vad det gjorde med mig som människa, säger han.

Därför var det inte så konstigt att han ville bevisa något när han skrev på för MFF i somras.

– Jag hade en känsla av revansch, men också en känsla av rädsla för att jag inte skulle lyckas infria allas förväntningar. Jag visste att jag var bättre än innan, men det var massor av saker som pågick i huvudet. Jag hade familj när jag kom hem, så det fanns en oro inför att hitta lägenhet eller hus. Jag skrev på och en vecka senare var jag på plan, och det var det jag hade saknat under två år.

Han kände att han glidit längre och längre bort från rampljuset under åren i Belgien och Spanien.

– Som fotbollsspelare blir man snabbt bortglömd, även här i Malmö. Om man är bortglömd som spelare kan man inte gå vidare i sin karriär.

Han hade andra alternativ utöver MFF. Ett gäng belgiska klubbar, en schweizisk och en holländsk klubb var intresserade. Men han valde Allsvenskan.

– Tanken var att jag skulle ta ett steg tillbaka och sedan kanske, kanske ta steget ut igen. Men jag är faktiskt inte så säker längre på att jag vill det. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att spela här under resten av min karriär, göra så gott jag kan för Malmö, hjälpa laget ut i Europa och etablera oss där.

Han betonar att en framtid i MFF inte har något med en rädsla för att misslyckas som utlandsproffs igen att göra.

– Det är för att man brinner för någonting och jag märkte när jag kom tillbaka vad det är jag brinner för.

Vad brinner du för? 

– När jag skadade mig kände jag att jag inte ville ge mitt korsband igen till Anderlecht, om du förstår vad jag menar. Men till MFF kan jag ge båda två.

När han återvände till MFF framstod det som ganska tydligt att ”Gische” bara var hemma för att vända. Målet var att komma ut i Europa igen. Men det har ändrats under halvåret i Malmö.

– Det har blivit tydligt för mig vad Malmö som stad och som lag betyder för mig, och jag har absolut ingen brådska att lämna. Ska jag lämna ska det vara för något väldigt bra, och det är något jag aldrig sagt tidigare. Jag har aldrig sagt något om mina övergångar innan, för jag har inte velat lova någonting som jag inte kan uppfylla. Jag känner väldigt starkt för Malmö och jag trivs här, och skulle mycket väl kunna tänka mig att spela resten av min karriär här. Men om det kommer något som är väldigt bra så kan jag tänka mig det.

Han är inte så lättimponerad längre. Inte som när han skrev på för Anderlecht och samtidigt jagades av Kaiserslautern.

– Jag har spelat i den bästa ligan i världen, i Spanien, och jag har sett hur det funkar och det är inte mer wow än MFF faktiskt. Det är bara pengarna som skiljer.

Vad skulle kunna imponera på dig idag?  

– Jag ska inte ljuga. Antingen en oerhörd enorm mängd pengar som det inte går att tacka nej till eller ett väldigt väldigt bra lag. Jag har lärt mig att om en klubb verkligen vill ha dig så betalar dom för dig, säger ”Gische” och ursäktar sig för att gå bort till baren för att fråga om det är räkor i såsen.

Att det inte är omöjligt att vinna som svenskt lag i Europa är en annan insikt som ”Gische” fått.

– Visst, det finns lag som man inte kan slå, som Malmö FF, men det ska till dom stora klubbarna om det ska ske. Ta Swansea till exempel. Ja, dom var väldigt bra, men det är inte så stor skillnad som man kan tro. Vi saknar tempo och förmågan att sätta chanserna när vi får dom. Man är väldigt effektiv ute i Europa och det behövs kanske bara en eller två chanser för att sätta ett mål.

När han kom till Anderlecht spelade han med lite bättre spelare och allt gick lite, lite snabbare.

– När man är där i två år förbättrar man tempot och jag har fått arbeta med att hålla uppe mitt eget tempo så att jag inte faller ner i allsvenskans tempo igen. Både jag och MFF som lag har lyckats väldigt bra med det. Vi är ett lag som skulle klara oss väldigt bra i större ligor.

Han minns hur han överraskades av tempot när han byttes in efter paus i första matchen med Real Betis.

– Jag hade gått från frysboxen i Anderlecht till Copa del Rey-semifinal mot Atletico Madrid. Vänsterbacken sprang som en galning och jag fick bara lägga energi på att följa med honom i defensiven. Men när jag fick bollen efter en kvart tunnlade jag deras två turkar, Emre (Belözoğlu) och Arda Turan och sedan kom jag in i matchen. Men efter den första kvarten tänkte jag att detta klarar jag inte. Det här går alldeles för snabbt för mig. Men sedan kom jag in i det.

Tryggheten han behöver numera är tryggheten från en tränare, så att han vet vad han har honom någonstans.

– Tränaren är det viktigaste. Det är han som låter dig spela, och det är han som avgör din karriär. Man behöver inte alltid spela, men det är viktigt att veta var man har honom och att man har en bra relation.

En bra relation behöver inte vara någon mysrelation. Gische berättar om sin första tränare i Anderlecht som trots fyra ligaguld på sex år fick lämna klubben.

– Det var en tränare jag tyckte mycket om, men han pratade inte med någon spelare. Vi kunde stå i kön till maten på hotellet, och så gick han därifrån eftersom han inte ville ha kontakten och det var lugnt för så fort man blev petad sa han varför.

Han har berättat många gånger om kramen han fick av Rikard Norling efter att ha skrivit på kontraktet.

– När jag lämnade för Anderlecht hade jag bara hunnit ha honom i två veckor, men han hade sagt att han tyckte det var tråkigt att jag skulle lämna men att han förstod mig. Så redan där fick vi en bra start. Och när jag kom tillbaka så sa han inget när han såg mig, utan gick bara fram kramade mig och gick därifrån.

De två utvecklade en nära relation under hösten.

– Han är en människokännare som förstår folks olika behov. Vissa behöver mycket beröm för att funka, vissa inte alls. Han tog han om spelarna nästan som barn. Jag tyckte om Rikard väldigt mycket och jag tycker fortfarande om honom väldigt mycket. Det är tråkigt att det blev som det blev, men nu får man ser framåt.

Beskedet om att Rikard Norling sagt upp sig från MFF kom som en total överraskning även för ”Gische”. Han väcktes en sovmorgon av att Per Ågren ringde.

– Han sa ”det har hänt något tråkigt” och jag började tänka på vad som kunde ha hänt.  Rikard har slutat, sa Per och berättade att de skulle gå ut med det om två timmar. Jag blev tyst, och sa ”vadå slutat?”. Han har slutat och vi har redan börjat arbetet med att hitta en ny och vi ska ha en telefonkonferens dit spelarna kan ringa in och ställa frågor, sa Per. Det var beskedet man fick.

När ”Gische” la på luren och lade sig ner i sängen igen kände han besvikelsen komma.

– Rikard var en bra tränare, och jag pratade runt lite med lagkamraterna och det fanns en allmän besvikelse. Men sedan inser man att det är så fotbollsvärlden funkar och ingen är oersättlig. Det kanske kommer in någon bättre nu?

Gische funderade på att ringa Norling, men Norling hann före.

– Vi pratade litegrann, och vad vi pratade om stannar mellan oss för det är privat.

Ringde han alla spelare? 

– Det vet jag inte.

Vad säger det om er relation, att han ringde dig? 

– Jag tror inte den belgiske tränaren hade ringt mig, haha.

Det var två tuffa år utomlands, men han berättar att han är van vid att få törnar. Han nämner straffmissen i U21-EM-semifinalen som exempel.

– Jag säger det inte för att jag ska vara en kille som man ska tycka synd om. Det tar kanske inte lika hårt på mig som det tar på andra. Jag var ju till exempel inte omtyckt i supporterkretsarna när vi spelade på den där planen, säger han och pekar mot gamla Stadion.

När han idag är en av de allra mest omtyckta och hyllade spelarna i laget kan det te sig lite märkligt att tänka sig att det inte alltid varit så.

– Jag minns en match mot Halmstad när hela Malmö-klacken buade ut mig när jag fick bollen. Det är inte så kul att gå hem då, men det är sådant man får ta. Vad ska man göra? Säga åt dom att vara tysta? Det går ju inte, säger han.

Men en gång sa han faktiskt ifrån.

– Jag tror det var mot Djurgården, vi spelade jättedåligt. Vi kom fram för att tacka klacken och de buade ut oss vilket var lugnt för vi förtjänade det. Men så var det två killar som stod och räckte finger åt just mig och då sa jag åt dom att vara tysta, men tyvärr verkade det som att jag sa åt hela klacken. Men relationen är bra nu, säger han och ler.

Är du en person som funderar mycket på vad folk tycker om dig? 

– Tidigare var jag det. Men sedan jag fått barn har jag ändrat mig. Barn gör att man förstår vad som är viktigt i livet. Om jag slår en passning fel och folk buar åt mig, så kommer jag ändå att gå hem efter matchen och krama mina barn.

Han säger att han tror att många säkert inte tycker om honom.

– Men jag kan inte anpassa mig efter vad alla tycker. Jag är som jag är.

När ”Gische” kom upp i a-laget var det en betydligt högre medelålder än vad det är idag.

– Vi har ett väldigt ungt lag och de flesta spelar som om de vore äldre. Nu när grabbarna som kommer upp är 16-17 så är resten runt 21. Jag är 25 nu och jag känner mig nästan som Daniel Andersson. När jag kommer in i duschen hör jag hur de snackar om vilka bilar och hus de ska köpa. Du ska inte köpa hus någonstans, säger jag till dom.

Han är en av de som hörs mest i omklädningsrummet.

– Jag ställer väldigt höga krav på min omgivning och ibland blir det nästan lite för mycket när det gäller fotboll.

Efter förlusten mot Häcken, när MFF missade att ta chansen att rycka, sa ”Gische” ifrån i omklädningsrummet.

– Jag ska inte gå in på detaljer, det får du fråga någon annan om. Efteråt, när jag kylt av mig lite, kände jag att det blev lite för mycket. Men dagen efter kom Rikard fram och tackade mig för det jag hade gjort. Det var en så onödig förlust. Jag blir lack bara jag tänker på det nu.

Laget reste sig efter matchen.

– Efter säsongens slut tänkte jag mycket på hur annorlunda allt hade kunnat gå om jag missat chansen mot Kalmar, fått hoppa in igen i nästa match och kanske missat ett par chanser till. Folk i Malmö är väldigt speciella, och jag är likadan. De dömer väldigt snabbt och är väldigt krävande. Det är inget fel i det, utan det är bara så.

För trots att det gick bra så snackades det. Man sa att MFF sålt guldet när man släppte iväg Tokelo Rantie och att visst, Guillermo Molins har återvänt, men det kommer inte att räcka. ”Gische” var ju ingen djupledslöpare.

– Det gäller att kunna skärma av sådant annars förstörs man inifrån.
Men visst funderade han. Varje gång tankarna på att han skulle spela forward dök upp följt av en oro över vad som skulle ske om han inte gjorde mål försökte han tänka på något annat.

Efter matchen i Kalmar missade ”Gische” inte en målchans förrän mot Syrianska i sista matchen, när guldet redan var hemma och där den där sista koncentrationen kanske inte riktigt infann sig i spelet.

– Jag var avslappnad, det stod 3-0 och vi hade redan vunnit. Då missade jag min första chans. Vad jag kommer ihåg i alla fall.

Efter att guldet var hemma var han rädd att han skulle vakna upp i sängen hemma i Belgien och inse att allt bara var en dröm.

Även om det utåt sett såg ut att gå som en dans för ”Gische” att ta klivet upp från yttermittfältsplatsen till anfallspositionen var det först efter matchen mot BP hemma, där Gische gjorde två mål varav det matchavgörande först i 86:e minuten, som han kände att han hittat rätt.

– Innan dess hade vi haft en del småproblem och det ska jag inte sticka under stolen med. Både jag, ”Mange” och Jiloan vill ha bollen på foten och även om vi vann de flesta matcher var det inte med det där jättebra spelet.

Innan matchen mot Brommapojkarna hade han tittat på tidigare matcher på video och blivit irriterad när han såg flera tillfällen då han kunde stuckit i djupet.

– Rikard var på mig om detta, och vi gick igenom matcherna tillsammans med ”Mange”.

I omklädningsrummet inför BP-matchen reste sig ”Gische” upp och sa: ”Idag vill jag inte ha en enda boll på foten. Jag kommer gå i djupet och sen kan ni göra vad fan ni vill”.

– Jag tror aldrig jag löpt så mycket som jag gjorde i den matchen. Det var som om jag vaknade till lite och insåg att jag inte behövde ha bollen på foten och göra en tunnel, utan det gick lika bra att gå i djupet för att göra mål.

Han fortsatte på det inslagna spåret uppe i Borås mot Elfsborg.

– Då hittade jag min stil. Och det påminde väl lite om hur jag spelat som anfallare tidigare, men när man flyttar ner på mittfältet är man van vid lite mer boll. När du är anfallare ska du inte skapa, du ska avsluta.

Nu hoppas han få fortsätta som anfallare. Men annat var det när han fick beskedet av Rikard Norling att han ville se ”Gische” som anfallare i somras.

– Men den nya tränaren får anse var jag passar bäst. Precis som Rikard gjorde. Jag blev besviken på honom när han satte mig som anfallare, och det klickade ju inte direkt och laget gjorde inte mål de första matcherna efter att jag blivit anfallare. Jag tänkte ”fan, jag är ytter, varför ska jag spela där uppe”. Men jag bet ihop, och ville inte visa något utåt eftersom jag visste att det var det bästa för laget. Sen började jag göra mål mot Norrköping och Helsingborg och därefter rullade det på.

Det rullade på hela vägen upp till stormkvällen i Borås som aldrig blev en stormkväll, men däremot en guldkväll. Han minns ljudkulissen som mötte spelarna när de kom ut för att värma upp på Borås Arena.

– Jag tror aldrig jag hört så hög ljudnivå när vi kommit ut på plan, inte ens hemma. Det var extremt och det kändes redan från start att detta kan vi inte förlora. Vi kan inte låta folk åka hem och vara missnöjda efter allt det här.

Visst såg det bra ut till en början, och visst fanns det chanser men de satt inte. Jiloan Hamad snurrade upp stora delar av Elfsborgsförsvaret på Harald Nyborg-läktaren, men det var först när ”Gische” fick bollen i 36:e minuten, löpte i djupet, vek in ett par meter, ignorerade Hamad och Friberg som löpte in i straffområdet och drog till bollen ett par meter utanför straffområdet som allt släppte.

– Det var helt otroligt. Jag kunde inte fatta att jag fick göra mål efter de två målen jag gjorde mot Brommapojkarna. Jag kände att det var nog, liksom. Men så fick jag göra två till.

Han medger att det mest rationella hade varit att spela in bollen till medspelarna i boxen. Men har man bra självförtroende, så har man. Då tar man skottet.

– Hade jag fått den chansen i Anderlecht tror jag förmodligen att jag hade passat till han som löpte in i mitten. Men så är det.

Han var med och vann guldet även 2010, och kan därför jämföra guldkänslorna.

– Det var annorlunda 2010, för då var jag så glad. Nu, och jag vet inte varför, var det mer en lättnad. Vi skulle vinna guldet, och det enda som skulle hindra oss från att göra det hade varit om vi hade gjort en tabbe. Först var det lättnad över att vi inte gjorde misstaget alla väntade på, men sen kom glädjen och stoltheten.

Han säger att det varit ”väldigt kul” att röra sig på stan efter guldet.

– Fast jag kan undvika att åka till Emporia på juldagen. Det blir stirrigt, och ibland vill man kanske sitta och äta i lugn och ro. Det enda jag stör mig på är när folk kommer fram och vill ta en bild eller få en autograf när jag äter. Jag ställer ju såklart upp på det, och jag förstår dom. Men när jag äter så vill jag äta. När jag går därifrån får de gärna stoppa mig. Men det är ju inget problem. Det är ju få som har lyxen att kunna göra så många människor glada.

När jag undrar vem han ser sig själv som utanför planen kommer svaret direkt.

– Först och främst ser jag mig som pappa och det tar all min tid egentligen. När de lägger sig orkar man knappt kolla på en film. Mitt liv är mina barn, min fru och min familj. Sedan har jag inte så mycket mer, än fotbollen och familjen. Och det är inget jag klagar på.

Vi ses en regnig mellandag på ett i övrigt helt tomt O’learys på Stadion. Efter intervjun ska han gå in till gymmet och köra sitt dagliga tvåtimmarspass. ”Gische” är samtidigt mitt uppe i en flytt till ett nytt hus. De fick nycklarna tre dagar innan julafton och trots att det var så ont om tid ville ”Gische” bestämt att de skulle fira julafton i det nya huset.

– Jag har aldrig bott i hus tidigare, förutom i Belgien. Men i Sverige har jag bara bott i lägenhet, så nu är jag jätteglad att jag kan bo i hus för det är inte alla som kan det och det känns mer hemma än en lägenhet. Det är mitt eget. Jag är stolt över att jag har kunnat köpa huset.

Med på firandet var Lennart Johanssons pokal. ”Gische” själv var tomte, och tomten kom med pokalen som en överraskning för familj och vänner.

– När ligan var slut började alla bråka om vem som skulle ha den olika dagar. Jag sa ”ni kan ha den så länge ni vill, jag ska ha den den 24 december”. Så han fick stå och njuta som mittpjäs med tomteluva på. Det var en rolig grej mest i början, men varje gång jag satte mig vid bordet för att äta – man äter ju hela tiden – så kände jag mig stolt, säger han och tillägger:

– Jag tror inte det är så många som har firat jul med SM-pokalen hemma.

Text Måns Renntun

Fakta Guillermo Molins två år i Europa

Guillermo Molins blev i juni 2011 klar för RSC Anderlecht. Han skrev på ett fyraårskontrakt.

I sin första match för klubben, en träningsmatch mot Knokke, råkade Molins ut för en allvarlig korsbandsskada. Skadan höll honom borta från spel i nio månader innan han slutligen fick göra sin ligadebut för Anderlecht. Debuten kom den 18 mars 2012 i en match mot Sint-Truiden. Det blev dock inte mycket mer spel för Molins under hans tid i Anderlecht, sammanlagt spelade han endast sju ligamatcher.

I januari lånade Anderlecht ut Molins till Real Betis. Han gjorde sin debut för klubben mot Atlético Madrid. Molins fick dock inte spela mer än fyra ligamatcher för Betis innan han återvände till Anderlecht. Den 11 augusti 2013 blev det klart att Molins återvände till Malmö FF, vilka han skrev på ett treårskontrakt med. Han gjorde mål direkt i återkomsten mot Kalmar FF på bortaplan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *