Jag hittade en Arbetet från 1992

Arbetet - lokaltidningen för Malmö

Arbetet - lokaltidningen för Malmö

När jag röjde på vinden ovanför garaget i vårt nya hus hittade jag en välbevarad Arbetet från lördagen den 17 oktober 1992.

När man bläddrar i den känner man igen ganska mycket:

Rubriken ”Lunda och Malmödistrikten kallar på förstärkning inför 30 november-demonstrationerna” är inte helt obekant, även om det väl lugnat sig på sistone.

Redan 1992 sköt man varandra i Malmö. En man som skjutit två män häktades, anklagad för att först ha skjutit en man på Lönngatan och sen vid Värnhem.

Ur riksnyheterna: Patrik Sjöberg frikändes från att ha hotat en P-vakt, några Black army-medlemmar åtalas för att ha bränt ner det där församlingshemmet och Rigoberta Menchu från Guatemala utsedd till årets fredspristagare.

Vi som gillar MFF gläds åt att Joakim Nilsson tröttant på bänken i Sporting Gijon och öppnar för en flytt hem till Malmö FF.

I en jättelång krönika (längsta krönikan jag sett i dagspress någonsin) funderar Rode Möller på vem som ska bli ny S-ledare i Malmö och därmed efterträda Lars Engqvist. Alf Pettersson, Christina Wessling, Anna Brandoné och Reepalu nämns.

Ur annonserna: En Panasonic Mobiltelefon kostar 9.990 kronor och kallas ”en av marknadens bästa ficktelefoner”. Volvos nya 93:or säljs för 129.800 kronor.

Jag har läst senaste Gourmet

Gourmet

Gourmet

Här är mina huvudåsikter om tidningen:

1. Stockholmsperspektivet är fan plågsamt.

Till och med i en artikel om Argentina lyckas de trycka in Hötorgshallen som tips på ett ställe där man kan köpa styckningsdetaljerna som nämns i artikeln.

Fler ställen i landet där delarna går att få tag på? Inte ett ord om det i så fall. De orkade kanske inte ringa runt?

Dessutom kör man stenhårt på regeln att så länge något ligger i Stockholm behöver man inte ortsbestämma det (mer om detta under punkt 5).

2. Nästan lika plågsamt är känslan att redaktionen verkar gå igång på precis allting som är ”rätt” för stunden.

Självdistansen supernovalyser med sin frånvaro och jag får känslan att om det ringer en PR-agent som ska lansera ”snapas” (svenska tapas, jag vet för jag har varit på en sådan pressvisning en gång för många år sedan) så stoppar Gourmet pressarna.

3. Bilder på framgångsrika människor som grillar på balkonger i Hammarby Sjöstad.

Otvungen balkonggrillning

Otvungen balkonggrillning

Man kan inte publicera en bild som denna och mena allvar! (Se stycket om brist på självdistans ovan).

Förresten: var inte Christian Hellberg med alldeles nyligen när han hade en extremt avslappnad picknick på några klippor?

4. Det regnar klichéer.

I ledaren får man till exempel tipset att laga maten innan festen så att man kan mingla, eller varför inte bjuda in gästerna så att de kan laga risotton tillsammans?

Detta meddelas utan någon som helst ögonblinkning att detta är ett tips som lanserats i _alla_ matsammanhang sedan 2003.

5. Det vore kul med i alla fall ett nummer utan en artikel om eller en bild på Mathias Dahlgren.

I detta nummer lyckas man nästan, men i en notis om de nya wagyubiffarna som säljs för ”mellan 1000 och 10000 kr/kg” klämmer man in en bild på honom!

”Godaste köttet jag ätit i Sverige, säger Mathias Dahlgren”.

Var biffarna säljs undrar ni kanske? Hos Willy Ohlsson i Östermalmshallen. Antagligen ligger hallen i Bollnäs.

Men i brist på annat så fortsätter jag prenumerera. Kalla det omvärldsbevakning.

Jag återkommer till Mat & Vänner.

Nya tider på Sydsvenskan

Det verkar som att Bonniers rör om i Sydsvenskan-grytan.

Nyligen meddelades det att Gunilla Herlitz blir ny styrelseordförande för Sysdvenskan-koncernen.

Ur pressmeddelandet:

”Dagspressen är sedan en längre tid tillbaka utsatt för ett starkt omvandlingstryck på grund av nya annonsmönster och förändrade medievanor. Dessutom lever vi i en tid av konkurrens även från icke-publicistiska medier då det blir ännu viktigare att försvara den kvalitetsjournalistik som morgontidningarna representerar och här kan säkert DN och Sydsvenskan lära av varandra” säger hon i pressmeddelandet.

”icke-publicistiska medier” = renntun.se?

Tidningsfria dagar är ett konstigt påfund

För första gången gav en företrädare för en morgontidning tidigare i veckan ett svar på varför man håller på med tidningsfria dagar.

Det kostar för mycket att ge ut tidningen, sade Daniel Sandström, chefredaktör på Sydsvenskan, på sidan 2 i tidningen.

Men, se, det håller inte tycker jag (suprise!).

Jag som kund förväntar mig att få tidningen varje dag. Så enkelt är det.

Särskilt mycket förväntar jag mig att få tidningen när jag är ledig.

Om tidningen tycker att kostnaderna är för höga för att ge ut den en långfredag tycker jag att tidningen i så fall bör göra något av följande:

– Höj priset på prenumerationen och lösnummerpriset (fast det är väl väldigt få som köper morgontidningen i kiosken).

– Svälj kostnaderna och slå ut dom på resten av året.

– Sälj fler annonser (något säger mig att det borde gå ganska bra att sälja annonser till en långfredag).

Gör vilket som helst, men låt inte läsarna ta smällen för att ni inte kan möta den ökade kostnaden med intäkter.

Sydsvenskan försvarar sig med att man minsann bjuder på Ipad-versionen på långfredagen.

Tyvärr är det nu så att deras läsekrets inte enbart består av folk som äter 80-minutersluncher på Välfärden, som har lite för korta chinos och som äger en Ipad.

Aktiva pensionärer i Skånskan

Skånskan är en tidning som funkar på många sätt.

De är jordnära, en stark läsekrets i Skåne och har Ole Törner.

Däremot är de inte så bra på det här med löpsedlar och förstasidor.

Jag ska be att få återkomma till deras löpsedlar (som ofta får mig att le brett när jag ser dom på stan eftersom de verkar vara gjorda två minuter innan tidningen ska till tryck, ”fan, vi ska ju ha en löpsedel även om ingen köper lösnummer av tidningen”.)

Idag hade Skånskan en alldeles underbar förstasida.

De hade besökt äldreboendet Tuppen. Gott så. Bra grej, bra ämne, rätt för målgruppen. Med mera.

Men bilden?

Kunde de inte valt en bild som i alla fall andades lite lite lite ”aktiv pensionär”?

Det man ser av de ”aktiva pensionärerna” är istället en rad ryggar. Fokus ligger istället på ett tomt golv och en pianist som inte direkt verkar vara Victor Borge (ni under 30 kan börja googla nu).

Om man nu ska välja en dragarbild på pensionärerna, kunde man inte valt en bild som faktiskt visade en pensionär framifrån?

Eller var detta den enda bilden som fotografen kom hem med?

Och borde man i så fall inte valt att dra på något annat på förstasidan?

Så många frågetecken, så få svar.

Skånska Dagbladet skriver om aktiva pensionärer men visar mest ett golv.

Så börjar ett upprop i medierna

När jag var ute på en av mina oräkneliga promenader med Alfons (som går bananas så fort det finns en gnutta gul snö inom tio meters radie, vilket blir lite tröttsamt i längden) lyssnade jag på Filip och Fredriks senaste podcast där de bland annat pratade om att en anledning till att kändisar skriver på upprop är att de vill känna sig duktiga samtidigt som de inte vill riskera hamna på löpsedeln som kändisen som inte skrev på för Dawit Isaak.

Jag har bevittnat first hand hur det går till när kvällstidningarna initierar ett upprop.

Det var på Fotbollsgalan förra året. (Ni vet den där galan som jag återkommer till om och om igen, och som uppenbarligen var en väldigt speciell upplevelse i mitt liv.)

Erik Hamrén hade precis berättat att Zlatan tackat nej till landslaget.

Bestörtning och chock!

När jag en liten stund efter presskonferensen stod bredvid Expressens reporter råkade jag höra hur hon fick instruktioner över telefon från redaktionen i Stockholm.

– Okej, så de ska alltså skriva under? Med sitt namn? Att de vill att Zlatan ska spela i landslaget? Ok…

Jag studerade henne när hon lagt på. Hon såg lite förvirrad ut, men tog upp sitt reporterblock och rev av en halv sida, men lite snett. Sen gick hon fram till Klas Ingesson (som precis gjort sitt första framträdande efter att han besegrat cancern) och stack fram det lite skrynkliga, snett avrivna randiga kollegieblockpappret och sa:

– Vill du skriva på uppropet för att Zlatan ska tillbaka till landslaget, Klas?

Klas såg lite förvirrad ut, men fann sig ganska snabbt och frågade:

– Ska jag bara skriva mitt namn här?

– Ja, svarade Expressen-reportern.

– OK, sa Klas och skrev ”Klas Ingesson” på pappersbiten.

Så börjar ett upprop.

*****

Min åsikt om Filip och Fredrik: de är roligast off-TV. I TV blir de för hysteriska. Stirrepellar. Men i bokform och i podcaster lugnar de ner sig och då kommer de mer till sin rätt.

Eller så är det jag som är 32 år gammal.

En sak till: Det är inte ofta någon säger att jag är lik någon, men de få gånger det hänt de senaste åren har det alltid varit Fredrik Wikingsson som jag jämförts med.

Därför skrev Englund det han gjorde – en komparativ analys av bloggare

Här är mina fem cent om varför Peter Englund skrev det han skrev (min första teori om fylleinlägg falsifierades omgående när jag kollade när inlägget gjordes, nämligen vid lunch på söndagen):

Han försökte tillfredsställa alla på en och samma gång, och då kom Björn Ranelid i kläm.

Dessutom råkade han ut för det som kallas för blogghybris, och som i avsaknad av redaktör är ganska farlig. Särskilt om man är akademiledamot.

Peter Englund är ju en folklig akademisekreterare. Han gillar natur, krig och går gärna i gummistövlar. Han har en blogg. Han är inte Horace Engdahl.

Detta gör att han inte står över kommentarer i Let’s Dance.

Det hade fan i mig inte kliat i Horace Engdahls fingrar om Ranelid sagt det han gjort.

Men Peter Englund ser sig som folklig, och därmed kliade det tillräckligt mycket i bloggfingrarna för att det skulle bli ett litet inlägg på bloggen om Ranelids Let’s Dance-kommentar.

Men, samtidigt som Peter Englund står med en fot i den Taco Dinner-kletiga TV4-världen är han ju faktiskt ständig sekreterare i Svenska Akademien, och det kliade samtidigt i prettofingrarna när han klickade på ”nytt inlägg”.

Så då blev slutklämmen som den blev. En känga mot en folklig författare.

Det vore mig främmande att dra personliga paralleller mellan mig och en akademiledamot, men däremot sitter jag ju i samma ankdammsgungande bloggbåt som Peter Englund och vet hur det känns när man sitter framför bloggprogrammets adminläge och fylls av förtjusning över sin egen förträfflighet när fingrarna knappar fram en i egna ögon härligt dräpande formulering.

Och så klickar man på ”Publicera” och går för att äta söndagslunch som en mycket belåten bloggare.

Journalisters överdrivna intresse för sin egen yrkesgrupp

Journalister är duktiga på många saker, men det lämnar vi därhän idag.

Istället ska vi belysa ett av journalisternas stora problemområden: nämligen det överdrivna intresset för den egna yrkesrollen.

Ofta tar detta sig uttryck i att artiklar börjar med att reportern informerar om hur stor mediaintresset var vid tillfället i fråga.

Som exempel kan man idag läsa artiklarna om den misstänkte serieskytten i Sydsvenskan.

Förstasidan i C-delen täcks av en stor bild som visar åklagaren när hon intervjuas av ett tv-team. De två efterföljande artiklarnas brödtexter inleds båda med information om mediauppbådet.

Visst, jag förstår att reportrar genom att måla upp bilden av storleken mediauppbåd och liknande försöker ge en bild av hur stort intresset är för en viss sak.

Men det går att konkretisera detta för läsaren på så många andra sätt!

Gör en enkät på stan, snacka med människor, mät! Sluta referera till hur många reportrar som pallrade sig iväg till Tingsrätten hela tiden. Eller lägg det i så fall längre bak i texten. Inte som inledning.

Och dessutom tycker jag att den gjutna bilden på C1:an är på skräddaren. Inte tv-teamet.

Att man är mer intresserad av sin egen yrkeskår än andra är naturligt.

Läkare är nog mer intresserade av andra läkare än vad vi andra är, men till skillnad från journalister har de inte möjlighet att ge uttryck för sitt interna intresse i rikstäckande medier.

Därför tycker jag att journalister bör vara lite extra vaksamma på sig själva, och fråga sig:

Är verkligen tittaren intresserad av att veta hur många reportrar som tagit sig till skidlandslagets träningsläger, eller är kanske den bästa vinkeln Charlotte Kalla istället för storleken på journalistuppbådet (för att ta ett exempel från Sportnytt)?

(Att jag, som journalist, skriver ett inlägg om just detta ämne kan med fördel ses som en bekräftelse av tesen).

Nu är jag trött på Stockholmare igen

Japp, det är dags igen för lite regional hets här på renntun.se.

Nu handlar det om alla reportage i stilen ”Stockholms-baserad-riksmedia-skickar-ner-reporter-till-Malmö-för-att-ta-tempen-på-staden”.

Det är såklart på sin plats att bevaka Malmö just nu med tanke på vad som skett.

Men när en rikstäckande tidning, tv- eller radiokanal ”skickar ner” en reporter utgår de från att de har sin redaktion i Stockholm, vilket inte borde vara relevant när det är en rikstäckande tidning.

Skicka gärna ner en reporter, men gör i så fall för fan inte ”Jag kommer till Malmö, en stad jag sällan besökt”-vinkeln.

Man ser sällan artiklar av typen ”Vi skickade en reporter från Göteborg till Stockholm för att ta tempen på vad som händer i staden just nu” när något hänt. Det görs bara när händelsen inträffat utanför huvudstaden. Då ”skickar man ut” sina reportrar.

Thomas Engströms reportage i Fokus häromsistens var förvisso välskrivet, men gjort med Stockholmsperspektivet som utgångspunkt.

Och när det handlar om ett rikstäckande medium är det alltså fel.

Det är okej om det är en tidning med huvudsaklig spridning i Stockholm. Inte om det är en rikstidning.

I morse lyssnade jag på Godmorgon Världen i P1.

De hade skickat en reporter till Malmö från Stockholm.

Han gjorde Typ 1A-reportaget, vilket bland annat inkluderade ett besök i Rosengård. Där blev han uppläxad av närpolischefen som ifrågasatte varför reportern åkt till just Rosengård, som ju inte varit skådeplatsen för några skjutningar.

Uppenbarligen fick då reportern också veta att integrationsministerns besök i Rosengård härommånaden kritiserats på samma grund (bra research av reportern…) vilket han berättade i reportaget.

Så det handlade alltså om en reporter som åkte till Malmö, besökte fel stadsdel, blev tillrättavisad av närpolischef, googlade integrationsministerns besök och sedan berättade om allt i reportaget.

Jag förstår fortfarande inte vad han försökte uppnå genom att kokettera offentligt med sin egen okunskap, ignorans och oförmåga till research.

Kom igen nu redaktörer, styr upp era reportrar som ni skickar ner hit.

Eller ännu bättre: ”skicka inte ner” någon. Bevaka Malmö som ni hade bevakat samma sak i Stockholm.