Intervju med Kringlan Svensson

För knappt ett år sedan, i juni 2012, intervjuade jag Kristoffer ”Kringlan” Svensson för en Stockholmstidning. Av olika anledningar kom aldrig intervjun i tryck, och idag slog det mig att det kanske finns någon form av allmänintresse för vad jag och Kringlan snackade om i ett litet konferensrum på SVT här i Malmö.

———-

Han underhåller sommarlovslediga barn från en båt i Dockan i Malmö i SVT:s Sommarlov. Samtidigt gör han podcasten ”Crazytown”, ståuppar och författardebuterade nyligen med romanen ”Blandfärs”. För A Perfect Guide berättar Kristoffer ”Kringlan” Svensson om Sommarlovssuccén, viljan att slippa jobba och om hur en vanlig Malmö-helg i hans liv ser ut.

Varför är Sommarlov en sådan succé? 

– Vi är bjussiga. Kommer Ulrik Munther, så älskar vi Ulrik Munther. Då skiter jag i om polarna på Möllan säger att han kanske inte är den nye Bob Dylan.

Var får du energin ifrån? 

– Barnen är en härlig publik att spela mot, och jag vill gå dom till mötes. Det går inte att komma undan deras feedback. All cynism skrubbas bort, och istället blir man berörd på riktigt.

Är det en fördel eller nackdel att du inte har barn själv? 

– Kanske en fördel, misstänker jag. Jag har inget eget barn att utgå från, utan ger barnen något som de inte vet att de vill ha. Jag chansar, jag letar inte efter barnet inom mig.

Hur hanterar du att du dels är barnprogramledare och dels komiker och författare?

– Jag har en förhoppning om att folk i maktposition över mig ska lyckas hålla i sär rollerna. För mig är det inga problem, och inte heller för de som konsumerar det jag gör. Visst finns det en risk att de lyssnar på en poddsändning där jag säger ”fitta”, men jag tänker inte ens försöka ta ansvar för vad barn gör på sin fritid. Jag kör väl på tills någon tycker det går för långt, men så här långt verkar alla fine med det. Ibland tänker jag att de kanske inte lyssnar på min podd…

Vilka situationer uppstå när dina olika roller kolliderar? 

– Det värsta är ju när barn tar sig in i vuxenvärlden. Det är inget roligt när barn besöker mina stand-up-shower. Barn tål ju när man säger hårda och snuskiga saker, men deras föräldrar gör det inte. Dessutom ser jag ju på barnen att dom vill ha något annat. De ser ju extremt besvikna ut.

Vilken väg är önskevägen framåt för dig? 

– Jag jobbar ganska mycket för att slippa jobba. Ibland känner jag mig bortskämd, eftersom jag har ett mediejobb som ganska många tydligen vill ha, när jag helst av allt hade velat sitta på landet, eller bara vilja skriva böcker. Jag tycker ju inte om att yrkesarbeta. Det är hemskt att människor måste göra det, men jag har ingen plan hur man ska komma undan det.

Varför utspelar sig din och Kalle Linds roman ”Blandfärs” i Malmö? 

– Min idé var att det inte skulle handla om Malmö, så det var bra att Kalle Lind tyckte det. Det är en roman som handlar mycket om komplex, om människor som upprätthåller sin heder och ljuger. Det finns en Malmömentalitet som går ut på att allt var så jävla bra förr när Kockums fanns, samtidigt som inget någonsin är riktigt bra i Malmö. Det är alltid motvind i Malmö. Man har en ambivalens till sin egen hybris.

Vad har din och Josefin Johanssons podd ”Crazytown” betytt för dig? 

– När vi började med podden visste vi inte om vi kunde prata i femtio minuter utan paus, och av lathet bestämde vi oss för att inte klippa. Det gav ett visst självförtroende när jag märkte att jag räckte till. Det är skönt när det visar sig att man har vissa färdigheter, även om jag inte riktigt vet vad jag ska använda just denna färdighet till utanför podden. Det är dock skönt att veta att jag kan fylla upp massa tid med prat.

Vad har podden gett dig yrkesmässig?

– Vi fick en flaska brännvin skickade till oss en gång, men inte så mycket mer. Kanske har jag nått ut till nya människor?

Är du fåfäng? 

– Att göra podden är att ta på sig stora byxor, visst. Ibland får jag för mig att jag inte är exhibitionist, men podden är bevis 1A för att jag är just det. Det tar ett par timmar varje vecka, jag gör den gratis, jag lägger upp den själv och jag kräver någon form av lyssning på något som jag inte ens förberett att säga.

”Kringlans” Malmö-helg:

– Jag är inte särskilt glad i after work. Det låter töntigt, men jag gillar att gå på krogen när det inte är så mycket folk ute. Jag har inga barn, jag jobbar med kultur, ingen bryr sig vad jag gör vilket innebär att jag lever ett liv som gör att jag kan gå ut när jag vill. Då gör jag det hellre en tisdag och då går jag nog till restaurang Möllan, som jag är förtjust i. Man får sällan med sig någon dit, eftersom folk tycker att maten är för stabbig. Jag gillar osäkerhetsmomentet på Möllan. Man vet aldrig om man ska bli utskälld för att man gjort något litet fel för något som gällt sedan tidigt nittiotal. Det är också roligt att man ska slå in vad man tycker det är värt, när dom inte gett en någon som helst service. Det ställer inte ens fram en öl på bordet. Jag kan uppskatta självförtroendet i detta och det tycker jag ju är värt något extra.

– På fredagar tar jag det lugnt. Jag går och handlar något som är lätt att laga. Jag gillar Hemköp. Dit går jag nog bara på fredagar. Frukten ligger fint, alla äpplen är röda och så har dom fiskdisk. Därefter går jag till Tröls som ligger nära mitt hem och numera känner jag Jessica och de andra som jobbar där. Jag gillar tanken på att det finns en kvarterskrog where everybody knows your name.

– På lördagen sover jag ut, äter frukost hemma och sedan går jag till Brogatan på eftermiddagen för att försöka jobba lite. Jag tycker om att sitta där och skriva, dels för att det är romantiskt, och dels för att jag deprimerad av att gå in på ett kontor. Jag vill inte ha något som ser ut som en arbetsplats. Jag tycker det är trevligt att dricka öl när jag jobbar, ofta en god lager. Sedan går jag hem med de våtvaror som jag köpt på Systemet. Jag shoppar aldrig, och om jag gör det så gör jag det panikartat när någon ringer och säger att jag har ett möte och att jag är femton minuter sen. Då kan jag rusa in på H&M och rafsa åt mig någonting. Jag har liksom ingen att shoppa med. En gång träffade jag Ola Söderholm och Jonatan Unge som hade varit ute och shoppat, och då blev jag lite avundsjuk på dem trots att det lät supertråkigt.

– Om jag köper hem något kan det bli indiskt. Malmö har inte någon riktigt bra indier, men Indian Haweli brukar funka. Jag tycker annars om att äta en klassisk barbricka på Tempo, som är lugnare nu sedan Grand öppnade. Jag gillar tanken på Grand. Det är en stor matsal som har något kontinentalt över det. Men, det är lite bättre i teorin än i praktiken för mig, eftersom det är lite för stojigt. Jag är inte glad i sena kvällar. Runt tolv vill jag helst gå hem, för där någonstans brukar jag tänka att ”fan, nu sabbar jag morgondagen”.

– På söndagar går jag upp väldigt tidigt. Dels kan jag inte sova så länge, och dels vill jag komma igång med dagen. Söndagförmiddagar brukar vara helt värdelösa för mig. Jag har skamsköljningar efter helgen. Vad fan gör jag av mitt liv. Sånt man tänker på när man skäms över att ha druckit brännvin. Resten av hushållet, det vill säga min sambo, sover väldigt länge på söndagar så jag är helt själv fram till tolv. Då får jag fullständigt nog av mig själv, och cyklar iväg med tanken att jag ska sätta mig någonstans och jobba. Följande mönster utspelar sig exakt varje söndag: jag cyklar runt på Möllan och är fullständigt rasande eftersom det är så svårt att hitta ett lugnt ställe kring lunch på söndagar på grund av att alla serverar brunch. Är det något som gör mig vansinnig så är det vuxna människor som måste äta någon slags jättemuffin bara för att det är söndagsmorgon. Det finns inget i att sitta och slå ihjäl tid som jag respekterar. Vid tolv-tiden har jag skämts färdigt för dagen och då spritter det i mig. Jag vill bort från allt vad jättemuffins och pannkaksbuffé heter, och då finns det ingen gräns för hur dåligt ställe jag kan gå till. Så efter att understimulerad cyklat runt och retat mig på folk i flera timmar kanske jag tar en öl på Squareside framåt eftermiddagen.

Fakta Kristoffer ”Kringlan” Svensson

Komiker, programledare och författare

Aktuell med Sommarlov, romanen ”Blandfärs” som han skrivit tillsammans med Kalle Lind och med podden Crazytown som han gör med Josefin Johansson.

31 år. Bor i Malmö. Sambo

Att betala för journalistik

När Öresundsbron byggdes skulle all torsk i Östersjön dö på grund av syrebrist. Så blev det inte.

När rökförbudet på krogen infördes skulle kroglivet dö ut i Sverige. Så blev det inte.

När Sydsvenskan nu lanserar en ny modell som innebär att det kommer kosta pengar att läsa (obegränsat) med artiklar på sydsvenskan.se så kommer tidningen att dö, spår vissa. Så kommer det inte bli.

Innan vi går vidare bör man komma ihåg en sak: Sydsvenskan är inte den första tidningen i världen som inför en modell där innehållet på webben kostar pengar.

New York Times har redan gjort det, och deras modell påminner ganska mycket om Sydsvenskans.

Låt oss kika lite närmre på vad det är Sydsvenskan gör:

Man klumpar ihop alla distributionssätt så att man inte prenumererar på papperstidningen, utan på hela tidningen oavsett distributionsform. Detta innebär att jag som prenumerant även får tillgång till iPad-versionen samt fritt antal artiklar på Sydsvenskan.se.

Det är rimligt, kan jag tycka, att jag som betalar nästan 1000 kronor i kvartalet kan läsa tidningen i olika former. På tidningsfria dagar kan jag läsa tidningen på paddan istället. (OBS: detta innebär inte att jag kommer sluta tjata om det bisarra att papperstidningen inte ges ut bara för att det är Maria Bebådelsedag eller liknande).

Tolkar jag Lars Dahmén rätt kommer mina prenumerationskostnader inte att öka. Om de trots allt gör det kommer jag känna mig lite lurad. Men jag utgår från att så inte är fallet.

Resultat: det blir mer attraktivt att prenumerera på Sydsvenskan. De som redan gör det fortsätter, och det tillkommer kanske en del nya som gillar att få ett paket med tidningen i olika distributionsformer.

För den som inte vill prenumerera på detta vis finns valet att betala 28 kronor i månaden. En liten summa kan tyckas, men när det handlar om småbetalningar på nätet kan vi alla vara extremt snåla. Själv kan jag fundera i fyra dagar om jag tycker det är värt att betala 14 kronor för en app, medan jag knappt kollar på prislapparna på Coop Forum.

Men en del kommer nog betala de 28 kronorna.

Återstår då de som inte vill betala men ändå läsa artiklar på nätet. De kan i fortsättningen läsa tjugo gratisartiklar i månaden. Sen är det stopp. Exakt hur detta är tänkt att administreras vet jag inte.

Vad är det då som Sydsvenskan förlorar på den här modellen som gör att en del förutspår tidningens snara död? Well, antalet besök på webbplatsen lär ju sjunka rejält. Hur tjänar tidningen pengar på dessa besök idag? Jo, genom annonser.

Men: det går knappt att tjäna pengar på annonser idag. Särskilt inte för en tidning av mellanstorlek som Sydsvenskan med dess trafikmängder.

Men, visst, vissa annonsörer kommer kanske anse att det är mindre attraktivt att synas på sydsvenskan.se framöver.

Dock: med en betalvägg kommer tidningen veta vilka som besöker sajten i detalj och kan därför optimera sina annonsvisningar bättre och om det är något som  annonsörer beredda att betala för så är det möjligheten att nå en väldigt specifik målgrupp med sitt budskap (hej Facebook).

Innehåll kostar pengar idag, och är det så att den öppna modellen med generiska annonser inte är lönsam måste man hitta en bättre lösning.

Förlorarna på det hela är de som har för vana att kika in på sydsvenskan.se ett par gånger per dygn men som inte tycker att det är värt 28 kronor i månaden att fortsätta göra det.

Frågan är dock hur värdefulla just dessa besökare är för tidningen. Uppenbarligen inte särskilt värdefulla eftersom man nu väljer en affärsmodell där det är denna (i mitt tycke inte särskilt relevanta) grupp man ”offrar”.

Å andra sidan känner vi som prenumererat länge på papperstidningen oss som vinnare. Vi blir mer lojala och förhoppningsvis innebär det hela i slutändan att journalistiken vinner eftersom mer pengar kommer in.

För journalistik kostar pengar. Precis som allt annat. Och om det är något som är värt att betala för så är det bra journalistik.

******

Jag är inte emot gratis som affärsmodell. Ibland funkar det utmärkt, ibland inte. Metro är idag superstora och bara växer. De fixar gratis som affärsmodell. PunktSE (som jag jobbade lite för) klarade inte modellen.

Det är inte frågan om ett dogmatiskt ställningstagande där det är svart eller vitt. Från fall till fall måste man ta ställning till om det är bäst för en publikation att erbjuda innehåll gratis.

Sydsvenskan har kommit fram till att det är rimligt at erbjuda lite innehåll gratis, men ta betalt därefter.

Tro mig: om de hade tjänat skitmycket pengar på en sajt utan inloggning hade de fortsatt med den modellen.

******

Viktor Barth-Kron på DN är inne på en intressant grej: hur man använder ord i detta sammanhang. I en text om Sydsvenskans nya poddcast hos Dagens Media säger Heidi Avellan:

– Vi måste få ett slut på gratisätandet. Det blir spännande att se hur det tas emot. Självklart kan det finnas ett visst motstånd, men jag tror samtidigt att våra prenumeranter kommer att förstå att det är ett sätt att återinföra rimligheten, säger Heidi Avellan.

Om man pratar om sina potentiella prenumeranter och besökare som ”gratisätare” som man vill sätta upp en vägg mot är man illa ute.

******

Att införa betalväggar är inte något som svenska dagstidningar hittat på.

Musikindustrins räddning, Spotify, har också en betalvägg. Som gratisanvändare får du begränsat med speltid. Betala så får du fri tillgång.

Boss

Kelsey Grammar och Connie Nielsen i Boss

Kelsey Grammar och Connie Nielsen i Boss

Vi har börjat se serien Boss, om kommunalpolitiken i Chicago.

När vinjetten började rulla såg jag att Connie Nielsen hade en av rollerna!

Vem, säger ni kanske?

Connie Nielsen, säger jag!

Vem, säger ni kanske?

Jag brukar ofta försöka maximera Connie Nielsens stjärnstatus när jag ser henne i olika filmer eller tv-serier. Anledningen är nog att hon är den största filmstjärna jag intervjuat.

Och som ni förstår säger det kanske inte så mycket.

Jag tror det var år 2001. Jag åkte över till D’Angleterre i Köpenhamn för att intervjua Nielsen, som precis gjort en film med Robin Williams.

Filmen fick jag se precis innan intervjun. Den var tämligen trist och handlade om en gubbe som hade en fotobutik.

När man intervjuar någon är det bra om man är intresserad av att få veta så mycket som möjligt om personen man intervjuar. Det är viktigt att vara nyfiken.

Men jag hade väldigt svårt att engagera mig i Connie Nielsens karriär och liv. Dessutom sa hon inte ett skit om sitt privatliv, och då kvarstod det att prata om hennes karriär i sviten. Jag hade fått stränga order om att intervjutidern var ”max 15 minuter”.

Jag var klar efter tolv.

Väl hemma skrev jag 1300 tecken, skickade in texten till redaktörerna och tre veckor senare såg jag texten intryckt mellan annonserna på nöjessida fem, typ.

Men likväl så är det fedt att jag suttit ner med en av huvudrollsinnehavarna i Boss.

****

Jag googlade ”Connie Nielsen Renntun” och upptäckte två saker:

1. Jag har skrivit om detta tidigare på bloggen. Ridå.

2. Artikeln finns att läsa här.

Därför är bildtexter det roligaste

Det här med bildtexter är lite speciellt.

Ett av mina största humorögonblick handlade om just bildtexter.

Skurups folkhögskola journalistlinje 2001 delades vi upp i två redaktioner som fick göra varsitt magasin. Båda magasinen recenserades av professionella, yrkesverksamma journalister på plats på skolan.

Den andra gruppen gjorde ett bra jobb med sitt magasin, men hade genomgående valt bort bildtexter.

Detta tyckte de etablerade journalisterna var fel. Man kan inte göra journalistik utan bildtexter.

Eleverna i gruppen tyckte däremot att det var ett nytt, fräscht grepp (detta var alltså innan kampanjjournalistik, Facebook-kommentarer och crowdsourcing).

Varje sida gicks igenom och på varje sida fick magasinet ett minus för avsaknaden av bildtexter. 64 sidor. Det tog sin tid, och stämningen var fram emot sidan 60 ganska upprörd i rummet. Just på grund av kritiken mot frånvaron av bildtexter.

Det som pågick var samtidigt en strid mellan det nya och det gamla. Revolterande unga mot det trötta etablissemanget. (Åtminstone tror jag att det var många av mina klasskompisar som ville se det så).

Så när det hela var över, när den sista sidan recenserad och dagen skulle summeras sade vår lärare:

– Tack för alla diskussioner. Är det någon som har något mer att tillägga?

Han tittade ut över rummet. Det var tyst i 1,6 sekunder. Sedan sade jag:

– Vad tycker ni om bildtexterna?

Men detta var bara en något lite för lång, självförhärligande prolog till det jag skulle komma fram till: bildtexterna på Awkwardfamilyphotos.com.

Det är en väldigt rolig sajt. Men bilderna är ungefär bara 35 procent av det roliga. 65 procent av anledningen till att jag skrattar mig fördärvad är bildtexterna.

Jag ser en bild, tänker ”skoj” och scrollar ner till bildtexten och helt plötsligt är det som var ganska roligt helt plötsligt skitroligt.

"But you should hear him tap"

"But you should hear him tap"

Roligast just nu

Det roligaste man kan lyssna på just nu är podcasten Crazytown som görs av Kristoffer ”Kringlan” Svensson och Josefin Johansson.

Jag kan inte sätta mig på någon early adopter-tron här, eftersom den rullat sedan i somras, men jag är på god väg att hämta igen försprånget genom att lyssna ikapp ett avsnitt under varje promenad med Alfons i Videlocco-parken.

Tidigare ikväll lyssnade jag på avsnittet ”Salladspodden” som bland annat innehöll en väldigt rolig återberättelse av ”Kringlan” från hans besök på Feministiskt Forums paneldebatt om ”Humor och feminisim”.

Crazytown

Crazytown

(”Kringlan” är för övrigt sambo med Nanna Johansson, som hörs i Tankesmedjan i P3 och som jag nyligen intervjuade för A Perfect Guide. Tanken var att denna intervju, samt mina övriga Malmötexter, skulle publiceras i decembernumret som kom i onsdags, men av någon anledning kommer Malmögrejerna först i januarinumret. Nu vet ni.)

A Perfect Guide

Jens Fjellström i A Perfect Guide

Jens Fjellström i A Perfect Guide

I dagens Sydsvenskan finns bilagan A Perfect Guide inbladad (har inget med SDS att göra mer än att den distribueras med tidningen).

Jag har intervjuat Jens Fjellström samt skrivit lite om Plectrum, den nya hamburgerkrogen som Andreas Pieplow startat på Comfort Hotel bakom Centralen.

På tal om Sydsvenskan: Jag blev häromdagen intervjuad av reportern Elin Fjellman-Jaderup på temat barn i stan. Hon hade läst mina synpunkter här på bloggen och ville veta vad jag tyckte om barn på stan i allmänhet och barn på krogen i synnerhet. Det ska bli en liten ”hallå där” i samband med en större artikel under ”In på  livet”-vinjetten någon gång framöver.

Teaser: hon kallar mig för ”livstilsbloggare” i presentationen. Mitt liv är komplett.

Dags för glögg

Det var bra att Sydsvenskan gjorde en liten satsning på sina fredagssidor. Det behövs. Idag finns det väl inte pengar i att göra en bilaga i ämnet. Inte ens DN gör det.

Men ett par dedikerade fredagssidor är ett minimikrav tycker jag och det var bra att Sydis insåg det till slut.

Dessutom finns det återigen plats för att fånga upp krognyheter, något jag tror att många läsare är intresserade av.

Jag har ju tidigare varit inne på att recensionerna hänger lite i luften om det inte finns några vidhängande nyhetsartiklar om kroglivet. Därför var det kul att läsa om bröderna Vollmers nya krog igår.

Jag noterade dessutom att man efter många år nu slutat med de tecknade illustrationerna som ackompanjerat Bong-recensionen och istället tagit en vanlig bild. Jag gillar bilder som komplement till recensionen eftersom de ger en känsla av vad det är för ställe

Men kunde man inte skickat dit fotografen när det var gäster på restaurangen?

****

Idag är det MAD FoodCamp på Refshaleöen utanför Köpenhamn. Jag hade väldigt gärna vilja åka dit, men har tyvärr inte möjlighet.

I onsdags invigdes nya Grand i Lund. Ska försöka sticka dit snart. Dessutom har Grand Deli fått sig en uppryckning.

Det börjar dimpa in inbjudningar till årets pressvisningar av glögg och julsnaps. Det känns alltid lika surrealistiskt att de kommer i augusti, men det är det som krävs i pressläggningstider.

Nya Saluhallen är på gång i Lund, och även om Malmstens är bra redan idag kommer fiskkrogen bli ännu bättre i den nya stora restaurangdelen. I september öppnar M.E.A.T. i samma stad av gänget bakom Klostergatans Vin & Delikatess (Lunds bästa krog).

Är det någon som varit på den där nya ekologiska hamburgerkrogen PlektrumComfort Hotell som annonserar i tidningarna? Jag har knappt noterat hotellet överhuvudtaget, trots att jag cyklar förbi varje morgon på väg till jobbet. Spännande dock att de väljer att satsa på en hamburgerkrog, men det återstår väl att se om det är en rejäl satsning eller bara ett koncept som lagts som ett lager på en redan befintlig hotellrestaurang.

Och i september öppnar ju nya ”Tempo” på gården bakom KB.

När det gäller hamburgerkrogar tipsade Andreas Ekström på Twitter om Haché vid Nørreport i Köpenhamn som en av stans allra bästa ställen för en spanskinfluerad variant hamburgare.

The Conference – the pictures

Förutom att ge restaurangtips i Köpenhamn till en höjdare från Virgins kontor i New York (som enligt en mig närstående källa jobbar med Richard Branson) såg jag KLF-Bill Drummond putsa konferensdeltagarnas skor i en form av performance, en av Foursquare-grundarna (Naveen Selvadurai) berätta om hur man kommer på idéer som ingen säger att de vill ha och sedan gör succé, och avslutningsvis en mycket inspirerande föreläsning med Riyaad Minty som är ansvarig för sociala medier på Al Jazeera. Allt på The Conference.

Men roligast var nog Amber Case föreläsning om varför humanister är bättre lämpade för att förstå framtidens utveckling än tekniker (ja, lite förenklat).

På det hela taget två dagar som kändes väldigt mycket större än Malmö. Och det var väl också tanken. Bra jobbat, Media Evolution!

PS: Om ni undrar vilka krogar jag tipsade om, så var det Relæ, eftersom hon inte lyckats få bord på Noma, och PatéPaté där ju Olle Tagesson chefar i köket med den äran.

Björn Jeffery

Björn Jeffery höll en bra föreläsning om spel (ladda ner Toca Boca från App Store) och gjorde sen business calls.

NN från Foursquare

Naveen Selvadurai från Foursquare

Arrangörerna Martin (med en dator) och Magnus Thure (med en telefon).

NN från Al Jazeera berättade att hashtagen är det mest effektiva verktyget idag. Inte vapen.

Riyaad Minty från Al Jazeera berättade att hashtagen är det mest effektiva verktyget idag. Inte maskingeväret.

Bill Drummond putsar skor.

När jag var i Berlin med min familj 1991 köpte jag The White Room med KLF. Idag putsade Bill Drummond skor på Slagthuset.

Bill Drummond shining shoes from Måns Renntun on Vimeo.

”Det är fett”

Igår fanns det en ganska rolig artikel i Sydsvenskan, närmare bestämt på Köpenhamnssidorna (som jag för protokollet vill göra klart att jag gillar och gärna läser).

Den handlade om ”firstmovers” i Köpenhamn. Inte early adopters. Nu kallas de ”firstmovers”.

Rubriken var ”Dan Andersen ligger alltid ett halvår före sin tid”.

”Han drar på en rullväska med en datorväska på toppen. Dan Andersen är 30 år och internetanalytiker. Om en stund ska han åka på jobb till London.”

Varför är då Dan en ”firstmover”?

Jo därför att…

…han äter ekologiskt.
Min kommentar: Jamen detta är ju cutting edge. Det är ju liksom inte så att man kan köpa ekologiska produkter på butiker som ICA Maxi…

…han har sin datorväska ovanpå en rullväska.
Min kommentar: Har inte mellanchefer på väg till företagets årliga marknadsdagar på Conventum i Örebro kört denna stil i cirka 10 år redan?

…han dricker inte för att bli full, utan för att det är trevligt
Min kommentar: No further questions your honor. The defense rests.

…han har mobilen på ljudlöst
Min kommentar: När vi skojade lite nervöst ängsligt om artikeln igår i de sociala medierna jämförde vi detta med när NileCity vrålade ut att Peter Siepen minsann har ”sladdlös mobil i örat!”. Själv ska jag aldrig mer ha ringsignalen på.

– Jag och mina kompisar pratade om att åka till Berlin, men där har vi varit så många gånger. Då sa jag ”vi kan väl åka till Hamburg?” I mitt umgänge är jag ofta den som säger ”vi kan väl testa det här?”.
Min kommentar: Va, åkte dom till totalt okända Hamburg!?!?!?!

Men näst roligast av allt är ändå denna kommentar:

– Jag är väl uppmärksam, ser saker på gatan och tänker ”det är fett” och så kopierar jag det.

Och allra roligast av allt är att uttala ”firstmover” på danskengelska.

Det, mina kära läsare, är fett!

Tre kompletteringar

Angående Gourmet:

Senaste numret har ett lika obegripligt omslag som vanligt, men innehåller varken bilder på Mattias Dahlgren eller grillande människor i Hammarby Sjöstad.

Däremot ett riktigt fint reportage om en upphittad 100-årig kokbok från Häckeberga slott, och ett bra recept på grillat knyte med fläsk, sparris, nypotatis och spenat som vi lagade nyss.

Dock: de lyckas skriva ”i city” i en ingress, och jag undrar så vilket city som avses….

Angånde @humblebrag:

Jag blev uppmärksammad på den svenska varianten @blygsamt_skryt som jag nu börjat följa.

Det bådar gott. T ex hittar jag följande guldkorn bland tweetarna: ”jag vill inte höra att jag är snygg å sexig. jag vill höra att jag är fin & vacker”

Angående den svarta kaninen:

En mig närstående person har lanserat en teori om att den svarta kaninen inte alls är vild, utan tam och bor i ett av husen som vätter ut mot Videdalsparkens pilallé.