Intervju med Kringlan Svensson

För knappt ett år sedan, i juni 2012, intervjuade jag Kristoffer ”Kringlan” Svensson för en Stockholmstidning. Av olika anledningar kom aldrig intervjun i tryck, och idag slog det mig att det kanske finns någon form av allmänintresse för vad jag och Kringlan snackade om i ett litet konferensrum på SVT här i Malmö.

———-

Han underhåller sommarlovslediga barn från en båt i Dockan i Malmö i SVT:s Sommarlov. Samtidigt gör han podcasten ”Crazytown”, ståuppar och författardebuterade nyligen med romanen ”Blandfärs”. För A Perfect Guide berättar Kristoffer ”Kringlan” Svensson om Sommarlovssuccén, viljan att slippa jobba och om hur en vanlig Malmö-helg i hans liv ser ut.

Varför är Sommarlov en sådan succé? 

– Vi är bjussiga. Kommer Ulrik Munther, så älskar vi Ulrik Munther. Då skiter jag i om polarna på Möllan säger att han kanske inte är den nye Bob Dylan.

Var får du energin ifrån? 

– Barnen är en härlig publik att spela mot, och jag vill gå dom till mötes. Det går inte att komma undan deras feedback. All cynism skrubbas bort, och istället blir man berörd på riktigt.

Är det en fördel eller nackdel att du inte har barn själv? 

– Kanske en fördel, misstänker jag. Jag har inget eget barn att utgå från, utan ger barnen något som de inte vet att de vill ha. Jag chansar, jag letar inte efter barnet inom mig.

Hur hanterar du att du dels är barnprogramledare och dels komiker och författare?

– Jag har en förhoppning om att folk i maktposition över mig ska lyckas hålla i sär rollerna. För mig är det inga problem, och inte heller för de som konsumerar det jag gör. Visst finns det en risk att de lyssnar på en poddsändning där jag säger ”fitta”, men jag tänker inte ens försöka ta ansvar för vad barn gör på sin fritid. Jag kör väl på tills någon tycker det går för långt, men så här långt verkar alla fine med det. Ibland tänker jag att de kanske inte lyssnar på min podd…

Vilka situationer uppstå när dina olika roller kolliderar? 

– Det värsta är ju när barn tar sig in i vuxenvärlden. Det är inget roligt när barn besöker mina stand-up-shower. Barn tål ju när man säger hårda och snuskiga saker, men deras föräldrar gör det inte. Dessutom ser jag ju på barnen att dom vill ha något annat. De ser ju extremt besvikna ut.

Vilken väg är önskevägen framåt för dig? 

– Jag jobbar ganska mycket för att slippa jobba. Ibland känner jag mig bortskämd, eftersom jag har ett mediejobb som ganska många tydligen vill ha, när jag helst av allt hade velat sitta på landet, eller bara vilja skriva böcker. Jag tycker ju inte om att yrkesarbeta. Det är hemskt att människor måste göra det, men jag har ingen plan hur man ska komma undan det.

Varför utspelar sig din och Kalle Linds roman ”Blandfärs” i Malmö? 

– Min idé var att det inte skulle handla om Malmö, så det var bra att Kalle Lind tyckte det. Det är en roman som handlar mycket om komplex, om människor som upprätthåller sin heder och ljuger. Det finns en Malmömentalitet som går ut på att allt var så jävla bra förr när Kockums fanns, samtidigt som inget någonsin är riktigt bra i Malmö. Det är alltid motvind i Malmö. Man har en ambivalens till sin egen hybris.

Vad har din och Josefin Johanssons podd ”Crazytown” betytt för dig? 

– När vi började med podden visste vi inte om vi kunde prata i femtio minuter utan paus, och av lathet bestämde vi oss för att inte klippa. Det gav ett visst självförtroende när jag märkte att jag räckte till. Det är skönt när det visar sig att man har vissa färdigheter, även om jag inte riktigt vet vad jag ska använda just denna färdighet till utanför podden. Det är dock skönt att veta att jag kan fylla upp massa tid med prat.

Vad har podden gett dig yrkesmässig?

– Vi fick en flaska brännvin skickade till oss en gång, men inte så mycket mer. Kanske har jag nått ut till nya människor?

Är du fåfäng? 

– Att göra podden är att ta på sig stora byxor, visst. Ibland får jag för mig att jag inte är exhibitionist, men podden är bevis 1A för att jag är just det. Det tar ett par timmar varje vecka, jag gör den gratis, jag lägger upp den själv och jag kräver någon form av lyssning på något som jag inte ens förberett att säga.

”Kringlans” Malmö-helg:

– Jag är inte särskilt glad i after work. Det låter töntigt, men jag gillar att gå på krogen när det inte är så mycket folk ute. Jag har inga barn, jag jobbar med kultur, ingen bryr sig vad jag gör vilket innebär att jag lever ett liv som gör att jag kan gå ut när jag vill. Då gör jag det hellre en tisdag och då går jag nog till restaurang Möllan, som jag är förtjust i. Man får sällan med sig någon dit, eftersom folk tycker att maten är för stabbig. Jag gillar osäkerhetsmomentet på Möllan. Man vet aldrig om man ska bli utskälld för att man gjort något litet fel för något som gällt sedan tidigt nittiotal. Det är också roligt att man ska slå in vad man tycker det är värt, när dom inte gett en någon som helst service. Det ställer inte ens fram en öl på bordet. Jag kan uppskatta självförtroendet i detta och det tycker jag ju är värt något extra.

– På fredagar tar jag det lugnt. Jag går och handlar något som är lätt att laga. Jag gillar Hemköp. Dit går jag nog bara på fredagar. Frukten ligger fint, alla äpplen är röda och så har dom fiskdisk. Därefter går jag till Tröls som ligger nära mitt hem och numera känner jag Jessica och de andra som jobbar där. Jag gillar tanken på att det finns en kvarterskrog where everybody knows your name.

– På lördagen sover jag ut, äter frukost hemma och sedan går jag till Brogatan på eftermiddagen för att försöka jobba lite. Jag tycker om att sitta där och skriva, dels för att det är romantiskt, och dels för att jag deprimerad av att gå in på ett kontor. Jag vill inte ha något som ser ut som en arbetsplats. Jag tycker det är trevligt att dricka öl när jag jobbar, ofta en god lager. Sedan går jag hem med de våtvaror som jag köpt på Systemet. Jag shoppar aldrig, och om jag gör det så gör jag det panikartat när någon ringer och säger att jag har ett möte och att jag är femton minuter sen. Då kan jag rusa in på H&M och rafsa åt mig någonting. Jag har liksom ingen att shoppa med. En gång träffade jag Ola Söderholm och Jonatan Unge som hade varit ute och shoppat, och då blev jag lite avundsjuk på dem trots att det lät supertråkigt.

– Om jag köper hem något kan det bli indiskt. Malmö har inte någon riktigt bra indier, men Indian Haweli brukar funka. Jag tycker annars om att äta en klassisk barbricka på Tempo, som är lugnare nu sedan Grand öppnade. Jag gillar tanken på Grand. Det är en stor matsal som har något kontinentalt över det. Men, det är lite bättre i teorin än i praktiken för mig, eftersom det är lite för stojigt. Jag är inte glad i sena kvällar. Runt tolv vill jag helst gå hem, för där någonstans brukar jag tänka att ”fan, nu sabbar jag morgondagen”.

– På söndagar går jag upp väldigt tidigt. Dels kan jag inte sova så länge, och dels vill jag komma igång med dagen. Söndagförmiddagar brukar vara helt värdelösa för mig. Jag har skamsköljningar efter helgen. Vad fan gör jag av mitt liv. Sånt man tänker på när man skäms över att ha druckit brännvin. Resten av hushållet, det vill säga min sambo, sover väldigt länge på söndagar så jag är helt själv fram till tolv. Då får jag fullständigt nog av mig själv, och cyklar iväg med tanken att jag ska sätta mig någonstans och jobba. Följande mönster utspelar sig exakt varje söndag: jag cyklar runt på Möllan och är fullständigt rasande eftersom det är så svårt att hitta ett lugnt ställe kring lunch på söndagar på grund av att alla serverar brunch. Är det något som gör mig vansinnig så är det vuxna människor som måste äta någon slags jättemuffin bara för att det är söndagsmorgon. Det finns inget i att sitta och slå ihjäl tid som jag respekterar. Vid tolv-tiden har jag skämts färdigt för dagen och då spritter det i mig. Jag vill bort från allt vad jättemuffins och pannkaksbuffé heter, och då finns det ingen gräns för hur dåligt ställe jag kan gå till. Så efter att understimulerad cyklat runt och retat mig på folk i flera timmar kanske jag tar en öl på Squareside framåt eftermiddagen.

Fakta Kristoffer ”Kringlan” Svensson

Komiker, programledare och författare

Aktuell med Sommarlov, romanen ”Blandfärs” som han skrivit tillsammans med Kalle Lind och med podden Crazytown som han gör med Josefin Johansson.

31 år. Bor i Malmö. Sambo

På en lite för hög pall utanför bokhandeln

Björn Hellberg signerar

Björn Hellberg signerar

De sitter där på sin lite för höga pall, lite för långt ut. Framför dem passerar Malmöbor förbi i en ständig ström på väg till och från Systembolaget längst in på Hansacompagniet.

Där sitter de på sin lite för höga pall med en liten hög böcker framför sig och tittar på de turkosa påsarnas oavbrutna lördagsparad. Ingen stannar, men de flesta sneglar lite på personen på den lite för höga pallen. Är det en kändis?

Oftast är det inte det. Oftast är det ytterligare en i raden av Malmöförfattare som skrivit en nostalgisk skildring av sin hemstad som tryckts i 3000 exemplar, och det är med anledning av detta som de nu sitter lite för långt utanför Bokia, utelämnade och väntandes på att någon ska stanna till för att få ett exemplar signerat.

Jag ska inte vara dryg i överkant nu, men jag tror att intresset för att få en bok signerad av, säg, Mikael Bergstrand* är relativt begränsat.

Inte ens när det är mer kända författare på den där lite för höga pallen utanför Bokia på löningslördagar är det kö till podiet. Jag minns när Björn Hellberg satt där. Det var tomt framför honom när jag gick in på Systemet, och det var tomt när jag kom ut.

Väl utanför träffade jag en gammal kollega och eftersom vi båda kör crossfit började vi prata om detta, och när två stycken som kör crossfit börjar prata om crossfit tar det en stund.

Efter ungefär tio minuter var det fortfarande tomt framför Björn Hellberg. Då kom det fram en man. Jag spetsade öronen och hör honom fråga:

– Har du varit på Wimbledon någon gång, Björn?

Björn svarade och mannen föreföll nöjd och gick vidare i livet.

Björn, han satt kvar där på sin lite för höga pall.

Jag kan för mitt liv inte förstå varför Bokia gör så här mot författarna. Ge dom i alla fall ett bord lite innanför ingången där kan behålla sin stolthet intakt lite i skymundan. Sätt dem inte på en pidestal utanför ingången så att varenda jäkla supesugen Malmöbo kan gå förbi och konstatera att ”ingen jäkel verkar vilja ha hans böcker”.

Visa lite hänsyn, god damn it.

Se se glad han var inför

Se så glad han var inför

********

* jag hittade ett signerat exemplar av en Mikael Bergstrand-deckare på Hamrelius en gång. Den låg i den vanliga högen med Bergstrand-böcker och jag blev överlycklig eftersom jag var på jakt efter en present åt en kollega vars fascination för Mikael Bergstrand var väldigt stor.

Att få tummen ner av en kvinna som kliver ur buss 169

Den första kvinnan som kliver ut ur buss 169 och tvingas ta ett steg genom snöslasket innan hon når trottoaren vänder sig mot mig där jag sitter i bilen och gör tummen ner.

Nästa kvinna som går ur bussen vänder sig också mot mig och skakar besviket på huvudet.

Låt oss backa bandet en liten stund. Närmare bestämt 25 minuter.

Det är då jag upptäcker att Alfons (vår hund) inte längre står bredvid bilen utanför huset på Videdal. Jag har precis spänt fast Linnea och har nu som ambition att släppa in Alfons i bilen.

Alfons är dock MIA. Borta. Jag går ett varv runt huset. Ingen hund. Det har snöat hela eftermiddagen och ingenstans ser jag några hundspår. Inte förrän jag kommer runt på framsidan igen och ser spår som leder över gatan, in på grannens garageuppfart och in bakom huset. Och bredvid dessa spår ytterligare ett spår, dock med lite mindre avtryck.

Trots att jag blev underkänd i logik på filosofin på gymnasiet (men ändå fick MVG tack vare att jag berättade för min svensklärare att jag läste Tolstoy, vilket irriterade en tjej i klassen till den milda grad att hon protesterade hos studierektorn) kunde jag snabbt räkna ut att Alfons hade jagat iväg efter grannens katt Ceasar.

Så med Linnea väntades i bilen börjar jag spåra efter Alfons likt en fjälljägare under finska vinterkriget. Jag följer spåren in i den första trädgården. Där slutade de vid en häck. Ut på gatan, in i nästa trädgård, skrikandes ”ALFONS!” varpå grannfrun i huset halvskrämt tittar upp från soffan för att upptäcka mig pulsades runt i hennes trädgård utan jacka.

Till slut hittar jag Alfons i trädgård nummer tre, nosandes efter en nu sedan länge försvunnen katt (Ceasar älskar att låta Alfons jaga honom).

In i bilen och iväg för att möta Ludvig och farfar på Värnhemstorget – Malmös Place de la Revolution.

Alla som bor i Malmö vet hur stämningen är på Värnhemstorget en torsdagseftermiddag kl 16.15 i november.

Det är inte torget där man vänder andra kinden till, om man säger så.

Jag har nu bråttom eftersom Ludvig ska vara på simskolan på Aqvakul om 17 minuter, så jag svänger upp på trottoaren med ena hjulparet för att släppa in honom i bilen.

Samtidigt ska buss 169 passera mig för att släppa av passagerare på hållplatsen tjugo meter längre fram utanför Hemköp. Saken är den att jag inte står på hållplatsen. Där jag står är det inga problem för bussen att passera och det är gott om plats för att släppa av passagerarna på hållplatsen.

Men busschauffören skakar ändå indignerat på huvudet åt mig när han sakta kör förbi och stannar sedan med halva bussen utanför hållplatsen. Varför vet jag inte.

Men resultatet blir alltså att de två kvinnorna tvingas gå en meter (100 centimeter) i lite slask innan de når trottoaren (som också är fylld av slask) vilket uppenbarligen är något som de inte alls uppskattar.

Hence: en tumme ner, och en besviken huvudskakning.

Men eftersom jag är 34 år gammal, har två barn i bilen och en hund samt håller på att byta några snabba ord med min pappa som står på trottoaren samt är en större människa än kvinnorna som steg av bussen kväver jag impulsen att kliva ur bilen (och därmed riskera att verkligen stoppa upp trafiken) och ta debatten med dem.

Jag tänker ”nej, Måns, nu är det mindfullness som gäller här”.

Tyvärr har jag när jag skriver detta 85 minuter senare fortfarande kaninpuls av irritation över det hela.

Det var en halvtimme i decembermalmö det.

Drömjobbet

Ibland när jag tycker att saker och ting inte går min väg brukar jag titta ut på bygget utanför fönstret.

Oftast brukar jag ganska snart få perspektiv på tillvaron när jag ser byggjobbarna slita med armeringsnät i fyra plusgrader och Öresundsblåst.

Men häromdagen såg jag hur en av gubbarna åkte runt på något som jag spontant vill döpa till en pod!

Jag är medveten om att det är praktiskt taget omöjligt att urskilja gubben på podden, men kanske kanske kan klippet ge er en bild av vad som måste vara Det Bästa Jobbet Någonsin:

Roligast just nu

Det roligaste man kan lyssna på just nu är podcasten Crazytown som görs av Kristoffer ”Kringlan” Svensson och Josefin Johansson.

Jag kan inte sätta mig på någon early adopter-tron här, eftersom den rullat sedan i somras, men jag är på god väg att hämta igen försprånget genom att lyssna ikapp ett avsnitt under varje promenad med Alfons i Videlocco-parken.

Tidigare ikväll lyssnade jag på avsnittet ”Salladspodden” som bland annat innehöll en väldigt rolig återberättelse av ”Kringlan” från hans besök på Feministiskt Forums paneldebatt om ”Humor och feminisim”.

Crazytown

Crazytown

(”Kringlan” är för övrigt sambo med Nanna Johansson, som hörs i Tankesmedjan i P3 och som jag nyligen intervjuade för A Perfect Guide. Tanken var att denna intervju, samt mina övriga Malmötexter, skulle publiceras i decembernumret som kom i onsdags, men av någon anledning kommer Malmögrejerna först i januarinumret. Nu vet ni.)

Svanar och ostron

Svan

Svan

1. Häromdagen mötte jag en svan som kom gående på en cykelbana nere vid Börshuset ungefär. Jag och några andra cyklister fick stanna och vänta på att den knallat förbi.

– Man vet ju inte om dom är farliga, sa en cyklist bredvid mig.

2. Jag fick ett tips från min systers kollega om ett nytt dansk-engelskt ord: ”Softice”! Tydligen uttalar dom det på klockren danska. (Det betyder alltså mjukglass).

Ostron på Brogatan

3. Jag åt ostron och drack en Texas Ranger (en porter med lite chilisting) från Mikkeller i Brogatans källare när Magasinet Skånes Årets Bästa-jury hade sammanträde. En mycket fin kombination. Bilder från sammankomsten!

4. På jobbet är vi fullt upptagna med att utveckla en gemensam business-sajt för både Business Region Skåne och Näringsliv Skåne (som är de två organisationer som vi på kommunikationsstaben jobbar med). Om ni undrade.

IT-debatt på Systemet

Jag hamnade i en IT-diskussion idag på SystemetVärnhemstorget (där det ofta råder en vänligt barsk stämning).

Jag hade med mig Linnea och Ludvig. Linnea sov, Ludvig stod på sin ståbräda bakom vagnen. För att inte Ludvig skulle lockas av att springa iväg och välta ner en flaska Guntrum Riesling gav jag honom min iPhone så att han kunde kolla lite Dinosaurietåget under tiden jag plockade ihop några flaskor i korgen.

Vid kassan hamnade jag av denna aneledning mitt i en het IT-debatt med kassörskan och kvinnan bakom (som skulle köpa en Kopparbergs Cider 7.0%).

Det hela gick ut på att barnen nu för tiden ”sover med sina mobiler” (citat från Kopparbergs-kvinnan) och att när de själva var små var ute och lekte mest.

Jag hummande med, ganska ovillig att ge mig in i någon lite mer djuploande debatt om barns användande av IT-relaterade tjänster där vid varubandet på Systemet på Värnhemstorget.

Kvinnorna trissade upp varandra i takt med att musiken och de forcerade Dinosaurierösterna strömmade ut från iPhonen.

Jag försökte förklara att vi låter Ludvig använda iPhone, iPad, dator m.m. med måtta och vid väl valda situationer. Som till exempel på Systemet.

Men de lyssande inte riktigt på mig, kan man milt säga. Istället för att ta till sig mina argument slutade det hela med ett cresendo där Kopparbergskvinnan utbrast högt:

– Dom kommer få hjärnskador allihopa!

Oklart vilka exakt hon menade, men jag tror hon menade den nya generationens barn.

Jag valde att inte kommentera det faktum att hon köpte en (1) Kopparbergs Cider 7,0% klockan 10.05 en lördag.

Första besöket hos Emma och Martin – live

Våra vänner Emma och Martin har flyttat in i en ny lägenhet på Gamla Väster. I fredags eftermiddag stormade vi in efter två öl på Siestas uteservering.

Noterbart är att Solde-Johan bor vägg-i-vägg och att Doktor Rock också är hyresgäst i huset.

Doktor Rock syntes förresten på Basements uteservering på fredagseftermiddagen, och inte på Siesta som de senaste 25 åren.

Enligt uppgifter till renntun.se beror skiftet av ställe på prisnivån på Siesta. Detta är dock obekräftat.

The Conference – the pictures

Förutom att ge restaurangtips i Köpenhamn till en höjdare från Virgins kontor i New York (som enligt en mig närstående källa jobbar med Richard Branson) såg jag KLF-Bill Drummond putsa konferensdeltagarnas skor i en form av performance, en av Foursquare-grundarna (Naveen Selvadurai) berätta om hur man kommer på idéer som ingen säger att de vill ha och sedan gör succé, och avslutningsvis en mycket inspirerande föreläsning med Riyaad Minty som är ansvarig för sociala medier på Al Jazeera. Allt på The Conference.

Men roligast var nog Amber Case föreläsning om varför humanister är bättre lämpade för att förstå framtidens utveckling än tekniker (ja, lite förenklat).

På det hela taget två dagar som kändes väldigt mycket större än Malmö. Och det var väl också tanken. Bra jobbat, Media Evolution!

PS: Om ni undrar vilka krogar jag tipsade om, så var det Relæ, eftersom hon inte lyckats få bord på Noma, och PatéPaté där ju Olle Tagesson chefar i köket med den äran.

Björn Jeffery

Björn Jeffery höll en bra föreläsning om spel (ladda ner Toca Boca från App Store) och gjorde sen business calls.

NN från Foursquare

Naveen Selvadurai från Foursquare

Arrangörerna Martin (med en dator) och Magnus Thure (med en telefon).

NN från Al Jazeera berättade att hashtagen är det mest effektiva verktyget idag. Inte vapen.

Riyaad Minty från Al Jazeera berättade att hashtagen är det mest effektiva verktyget idag. Inte maskingeväret.

Bill Drummond putsar skor.

När jag var i Berlin med min familj 1991 köpte jag The White Room med KLF. Idag putsade Bill Drummond skor på Slagthuset.

Bill Drummond shining shoes from Måns Renntun on Vimeo.

En dag på festivalen

Efter tjugo minuter blåser den rödklädda BRIO-kvinnan i pipan. Tio barn reser sig sakta från golvet och går mot utgången.

Tio nya barn släpps in i hagen för att leka med BRIO-tågen, vagnarna och rälsen. Överallt står det BRIO med tydliga, stora bokstäver.

När jag står vid sidan av sargen känns det lite som att jag är en hockeyfarsa som står och tittar på min son när han ska lira med (någon gång ska jag skriva 2000 tecken om de pappor som handlar på ICA Maxi iförda sina Malmö Redhawks-tränarjackor) sitt knattelag.

Undrar vilka företag som kan komma undan med det som BRIO gör? Inte fan hade vi stått där om det hade varit My Little Pony eller Transformers (kontemporära referenser, jag vet). Men BRIO är ju gjort av trä, en oljevagn kostar 129 kronor och inget är rosa eller blått. Och från Osby.

Så därmed står vi där.

Inte mig emot, för den delen.

*****

Topp tre kommentarer från dagen på festivalen:

”Va fan kan man inte få äta ifred”. Uppenbarligen överkänslig tjej som blev irriterad över att en burksamlare frågade om hon fick ta burken på bordet på Gustav.

”Och så fick dom bära mig till Etage”. Tjej på Djäknegatan som återberättade gårdagskvällen.

”Vi kom väl överens förra veckan efter den där grejen på Hallbergs Guld att du inte är välkommen här?”. Väktare till sliten man inne på Systemet på Hansa.