Sture

Lunch: Kryddsill på Sture

När  Bong besöker Sture tycker han/hon/de att det bästa med besöket är att krogen tagit ner en tavla.

”Det bästa av allt är att de har plockat ner det gigantiska, anskrämliga och oaptitliga porträttet av en muterad kyckling från väggen.”

Sture får ändå fyra av fem i betyg…

Okej, jag vet vad skribenten försökte göra: han/hon försökte med en liten stilistisk knorr på slutet i recensionen, men när han/hon skriver ”det bästa” skjuter han/hon sig själv i foten, och undergräver resten av sina omdömen.

Om detta, och mycket annat, diskuterade jag och Per-Anders Jörgensen när vi lunchade på Sture igår fredag.

Lek förresten med tanken, och översätt en Bong-recension så att den kommer att handla om en skiva istället.

”Vad gäller musiken, försöker man inte hymla med att det i första hand är hiphop som spelas.”

För att återknyta till diskussionen tidigare här på bloggen om krorecensioner, så är jag efter dagens ”vi börjar att skriva om förrätten var god, och sen huvudrätten och sen desserten”-recension av Sture om möjligt ännu mer övertygad om att det hade gett så oerhört mycket mer om recensenten återvänt ett par gånger och därefter gett ett sammantaget intryck av restaurangen, må det vara positivt eller negativt.

En krog som Sture är värd det. Läsarna också.

*****

Ni kanske tycker jag hänger upp mig på Bong, men eftersom det är den recensent (numera är det nog bara en person som skriver, tidigare var det nog flera som varierade, strax efter att Stefan ”jag lagar inte mat” Stenudd slutat) som har störst påverkan på krogar och kroggästers val av krog är det på sin plats med respons.

*****

Jag har varit inne på det förr. Sture må ha ändrat karaktär, men publiken är i mångt och mycket densamma.

Välklädda herrar från bankkvarteren på Adelgatan (om Malmö nu kan sägas ha några sådana), ett par aristokratiska pensionärer och några enstaka yngre sällskap.

Inga gäster är ovälkomna, men jag tycker nog att Sture ”förtjänar” (om man får uttrycka sig så) fler gäster som verkligen söker sig dit för att det är Sture och inte Sturehof.

Nu har jag visserligen inte varit där överdrivet många gånger sedan Vendel at Sturehof förvandlades till Sture, så empirin haltar något. Men publiken på Sture är inte densamma på Bastard, Tempo eller ens Brogatan för den delen.

Sen kan man ju diskutera om det är något att sträva efter eller inte.

Men skit samma.

Gå till Sture och ät.

Kryddsillstallriken igår var en utmärkt lunchrätt.

Lunch på Brogatan

Lunch på Brogatan

Lunch på Brogatan

Är Brogatan Malmös mest besökta restaurang på lunchen?

Jag vet inte exakt hur många luncher de serverar men det var galet mycket folk idag. Jag lyckades precis få ett bord för tre när jag kom 11.45…

Det var ju inte någon glädjeshow från personalen, och visserligen glömde de att fylla på brödkorgen som vi bad om, men i övrigt hanterade de faktiskt lunchanstormningen ganska bra.

Förvisso åt vi alla tre dagens, efter att jag blivit avrådd att ta pytt i pannan eftersom den skulle ta lite längre tid…

Men hjortfärsbiffen var riktigt bra. Jag gillar ju vilt, som ni vet, men just hjortfärs har ju en tendens att bli en smula torrt om man inte vet vad man sysslar med.

Brogatan visste vad dom sysslade med idag.

****

David Kallos syntes inte till förresten. Han var nog i Lund, vilket han är ganska ofta.

****

Tillägg onsdag kl 20:14:

Detta blev ett ganska platt inlägg, insåg jag när jag var ute och joggade en runda.

Så för att ge lite mer kött på benen tänkte jag berätta vilka alla de +100 gästerna på Brogatan idag var:

– Ett sällskap som såg ut som en fraktion ur en bokcirkel för medelålders kvinnor. Min tolkning var att de valt att inte bjuda de som var tråkiga i bokcirkeln, och därför bara var fyra stycken.

– Ett stort sällskap som såg ut som att de kom från Kulturförvaltningen. Det som talar emot detta är att jag upptäckt att Kulturförvaltningen inte sitter i Stadshuset utan i Peak Performance-huset på Södergatan (som nog heter något annat eftersom Peak Performance inte fanns på Frans Suells tid).

– Ett par sällskap som såg ut som administrativa ledningsgrupper från någon form av tjänsteföretag.

– Något enstaka sällskap som såg ut som någon form av finansieringsmöte mellan finansiärer och kulturproducenter.

Det som dock särskiljer dessa sällskap från motsvarande sällskap på, säg Rasoir, är dock att de gjort ett aktivt val när de valt just Brogatan. En del kallar det ”medvetenhet”.

Varför inga ettor i krogrecensioner?

Om man ska betygsätta restauranger i recensioner tycker jag man ska gå hela vägen och använda hela skalan.

Det ska direkt sägas att jag är inte helt övertygad om att det verkligen är så himla intressant att sätta ett betyg på ett enskilt krogbesök.

Däremot tycker jag att det är mer relevant när man som krogrecensent gör ett par återkommande besök och därefter sätter ett sammantaget sifferbetyg. Fast det sätter ju både redaktionsbudgetar och principer som ”vanliga kroggäster besöker också bara krogen en gång”, stopp för.

Så med det sagt: Jag förstår logiken bakom användandet av siffror.

Dels är det lätt för läsaren att snabbt avgöra om besöket var bra eller dåligt, och dels underlättar det för recensenten som kan luta sig mot siffrorna, och därmed slippa gå de extra meterna i texten för att verkligen ge en så korrekt och tydlig bild av besöket som möjligt.

Men om man nu använder siffror ska man använda alla.

Jag minns inte senast en krog fick en etta av Bong i Sydsvenskan. Minns ni?

Det har säkert skett, men med tanke på att det är sågningarna man minns så tror jag det var ganska längesedan.

Med tanke på att man bara har en femgradig skala är lite anmärkningsvärt, eller hur?

Det är lättare att sätta en tvåa än en etta. En etta kräver att man verkligen har på fötterna, och att sätta en etta efter ett enda besök är tufft. Då blir det nog lätt en tvåa istället (det kanske var en engångsföreteelse att maten smakade skit).

Oavsett vad man tycker om Bong, så har recensenten/-erna stor makt över kroggästernas val av krog i Malmö och Lund. En etta i stadens enda tidning är ett hårt slag mot en krog.

Jag tror det väger in.

Eller vad tror ni?

******

På samma tema notrerar jag att AOK.dk har gjort en sammanställning av ”Årets bedste och ringeste restaurantanmeldelser”, som görs i samarbete med Berlingske Tidenes recenster, däribland den profilstarke Søren Frank.

Ingen krog har fått mindre än två på den sexskaliga stjärnan.

Men här tycker jag mig ana att en tvåa egentligen är en etta, enligt samma haltande logik som gör att en fyra på den tiogradiga Gazetta dello sport-skalan (italiensk fotbollstidning) är lika med halshuggning.

Som till exempel recensionen av Hotel Crown Plazas restaurang Storm, som fick en tvåa:

”For eksempel forretten, salat af dansk hummer: Denne konge-ingrediens var det på eller anden måde lykkedes kokken at spolere til absolut ligegyldighed, den smagte af overhovedet ingenting og var underligt hård.”

******

Recensionerna som jag hittar på Bong på Sydsvenskan.se sträcker sig bara tillbaka till augusti, och där finns i alla fall ingen etta.

Om någon minns senaste ettan får ni hemskt gärna tipsa mig med en kommentar.

******

En tänkbar invändning mot mitt resonemang ovan är att recensenter i regel inte väljer de allra sämsta restaurangerna, utan går till de som är lite bättre.

Men även detta resonemang haltar. Även ”sämre” krogar kan överraska, och håll med om att många riktigt dåliga krogupplevelser faktiskt ägt rum även på ställen som är både populära och upphaussade.

En kväll på Tempo

Jag har varit Tempo trogen sedan 1996, vilket gör restaurangen till min mest långvariga krogrelation.

(Övriga krogar som jag frekventerade var La Couronne, Beckis och Marmaris – en eklektisk blandning).

Saker och ting har förändrats på Tempo genom åren.

Fortfarande är det Malmös i särklass charmigaste, bästa krog, men det är inte samma Tempo som när vi satt vid det runda bordet längst inne vid baren med Mats, Ruppel, Rausfält och de andra tre-fyra kvällar i veckan och drack öl. Det är inte samma Tempo där jag en kväll när jag spelade skivor träffade Joel första gången. Det är inte samma Tempo som jag såg till att ta med mig varje besökande stockholmare (det gör jag iofs fortfarande) till i början av 2000-talet för att leda i bevis varför Malmö hade något som inte Stockholm hade. Det är inte samma Tempo som när Måns jobbade som servitör där.

Men om man har en snart 15-årig relation med en restaurang så innebär det också att man åldras och förändras. Inte nödvändigtvis till det sämre, men inget är konstant.

Jag känner inte igen lika många ansikten vid baren som jag gjorde för ett par år sedan. Varifrån kommer alla dessa 22-åringar med rutiga skjortor egentligen?

Nu för tiden är kanske inte mina Tempo-besök lika frekventa, men desto mer kvalitativa.

Och musselsoppan finns alltid på menyn.

Så även onsdags kväll.

Musslorna.

Kroppkakan som Helen åt. Den var riktigt riktigt bra.

Vildsvin

Jag är ganska noga med vilket kött jag äter. Jag vill veta var det kommit ifrån, undviker industriellt framtaget kött i möjligaste mån och är på det hela taget vad man kan kalla en medveten konsument.

Detta innebär att jag äter ganska mycket vildsvin som substitut till vanligt fläskkött. Till exempel gör jag en, enligt många, fantastisk vildsvinsburgare.

Och idag när jag åt min lunchmacka på Solde visade det sig att Johan handlat vildsvinskött på Viltspecialisten som han lagt på mackorna.

Eftersom jag har ätit många lunchmackor på Solde ser jag mig lite som en expert, och kan ärligt talat säga att dagens macka var den allra godaste.

*****

Imorgon ska vi proväta nya Restaurang Rebells meny. Krogen öppnar inom kort (osäker på exakt datum) i Råås gamla lokaler på Friisgatan. Jag återkommer självklart med rapport!

Butiks-DJ:s, Mrs Brown och Saiko

I torsdags åt vi för första gången på Saiko, den nya japanska restaurangen vid Sankt Knuts torg som jag skrivit om tidigare.

Men innan middagen gick vi på fest i Samsøe&Samsøe-butiken på Södra Förstadsgatan.

Butiksfester är lite lustiga tillställningar. Det är precis som vanligt i butiken, fast med skillnaden att man får snittar och champagne eller Sprite. I ett hörn står ofta två killar och spelar jävligt hög musik, och själv står man bland kläderna och hänger. Men det är alltid trevligt att bli bjuden på kalas!

Efter en leverpastejssnitt och en med salami gick vi till Mrs Brown och satte oss i baren innan vi cyklade till Saiko.

På Saiko tar man av sig skorna, och sitter med benen ner i hål under borden. En västerlandsanpassad variant av japansk restaurangrutin.

Menyn består av sushi och japas, japanska smårätter.

Vi åt en tiobitars blandsushimeny som innehåll de vanliga nigiribitarna, men även ett par ”svenska” bitar med sill. Troligen den bästa sushin jag ätit i Malmö. Pontus Johansson filéar all fisk själv vilket märks på kvaliteten.

Därutöver åt vi ostron insvept i en slags sorbet, oxkind med brysselkål och lingon samt en finurlig rätt med kyckling och nudlar.

Yrke: butiksdj med iPhone.

Mrs Brown – Malmös snyggaste bar.

Snitt med korv, remoulad och rostad lök. Det har ni inte råd med där hemma i stugorna!

Nu är vi på Saiko. Längst fram ostronrätten.

Oxkinden, komplett med garnering!

Ett halvt uppätet sushifat, mest för att ni ska få en känsla för vad som vankas på Malmös kanske mest intressanta krog just nu.

Relæ

Förra helgen åt vi på Relæ på Jægersborggade, där haschhandeln pågår på varje gathörn och det kryllar av inredningsbutiker, kafferosterier och japanska snabbmatsgourmethak.

325 DKK för en meny, lika mycket för tillhörande (naturliga) viner. Makalöst billigt för en fantastiskt intressant matupplevelse. Det handlar om slående enkel matlagning där varje råvara tillagas på ett sätt som framhäver den och gör att man upptäcker den på nytt, faktiskt.

Relæs skapare Christian F Puglisi ställer fram några fat längre bort i lokalen.

Vatten och bröd, till att börja med.

Ostron från Limfjorden, kapris och kål.

Salladslök, fläder och ängsyra ("havesyra")

Kalv och jordärtskockor

Dessert på äpple och fänkål.

Premiärbesök hos Greken

Hemma hos Greken har ju som bekant öppnat igen på Gamla Väster efter att varit hemlösa i två år sedan Saluhallen stängde.

Min gissning är att 40 procent av alla tjänstemän innanför kanalen har ätit lunch på Greken redan efter två veckors öppethållande.

Greken är nämligen en genial idé. Låga priser, mat färdig att sleva upp, en rolig man bakom disken och snabbt tempo.

Mer än så behövs inte för att skapa en lunchbuffé.

Det finns många krogägare som förtvivlat undrar varför så få slår sig ner på deras krogar för att äta deras dagens i form av sladdrig ryggbiff med rödvinssås för 92 kronor.

De borde praoa på Greken eller Salads & Smoothies. Sen förstår dom nog vad dom gör för fel.

Hemma hos Greken

Gulash, bulle, vatten, bricka. The greek way.

Hemma hos Greken

Några av alla de medlemmar i Tjänstemännens Centralorganisation som äter lunch på Greken.

Som kaffe på maten serverar jag en bonusbild på nyfriserad Solde-Jonas.

Premiärbesök på Sture

Sture

Sture

Det finns de som äter kött men som tycker det är osmakligt att se kött.

Jag tillhör inte dessa. Jag tycker det är ett gott tecken att en restaurang visar upp huvudingredienserna i sin matlagning, om än som en slags gimmick.

Sture är den nya versionen av Vendel at Sturehof och öppnade häromveckan. Jag kunde inte närvara vid smygöppningen, och istället blev det premiärbesök igår tillsammans med Helen.

Tanken är ju att göra det roligare att äta på Sture än det var på Sturehof. Nu ska man konkurrera om gästerna med Brogatan och Bastard, snarare än halvtradiga representationskrogar.

Lyckas man? Ja, matmässigt är det riktigt bra och rakt på sak. Vi åt gubbröra, kantarelltoast, oxkind, grillad oxmärg och en filé som hängmörats i fyra veckor på träbricka och genomgående var det såväl roligt som gediget vällagat (och genomgående med tydlig ursprungsbeteckning).

Problemet var att det fortfarande låg en halvstiff stämning över matsalen, vilket dock var gästernas fel. Sorlet och bullret som gör att Brogatan och Bastard alltid är fullbokade saknas ännu på Sture.

Jag tyckte mig nog kunna identifiera ett antal gäster som nog inte hade noterat att krogen diametralt bytt inriktning.

Traditioner sitter ofta hårt inne, men om Anders Vendel bara envist fortsätter på den inslagna vägen lär gästprofilen vara en helt annan redan om någon månad.

Jag kan utan problem utnämna Sture till den mest intressanta krogen i Malmö just nu.

Solde har ju kommit igång med sitt rosteri nere i hamnen, och Sture är ett av de ställen där man kan dricka deras kaffe. Jag messade Solde-Jonas att det var den bästa koppen jag druckit på mycket länge och han svarade ”Kul att du gillart! Bättre kommer det att bli”.

Eftersom jag alltid är noga med att berätta när jag tullar på min bloggosfäriska integritet informerar jag om att middagen avslutades med att vi bjöds på ett fat med sju sorters kakor.

Och när vi trodde att allt var över kom den trevliga servistrisen (som jag tyvärr inte vet namnet på, men som jobbat på både Atmosfär och Malmö Operagrill tidigare) utspringandes med ett halvt levainbröd som hon ville skicka med oss hem.

Sture

Gubbröra!

Sture

En miljöbild. Notera bildjournalistiken med den förbisvepande servitören.

Sture

Oxkinden, och oxmärgen till höger.

Sture

Bjudekakor!

Soldekaffe på Sture

Soldekaffet i bild.