Bra mat i Malmö

Jag premiärbesökte den nya matmarknaden Green nere vid Turning Torso och blev väldigt glatt överraskad. Innan premiärbesöket var jag lite tveksam till hur stället skulle överleva, men efter att ha handlat en stor kasse kött, fisk, kyckling och konserver insåg jag att det verkligen kan fungera som ett alternativ till ICA Maxi.

Jag har aldrig riktigt känt mig hemma på ställen som Astrid & Aporna, men Green kändes ganska långt därifrån…

När jag handlar på ICA eller Hemköp brukar jag ofta vara irriterad över att det saknas ekologiska, lokala och kravmärkta varor. På Green finns allt det där, men smart nog har de också valt att komplettera det ekologiska och lokala utbudet med helt vanliga basvaror som gör besöket på ICA Maxi om inte helt onödigt så i alla fall snabbare avklarat (själv fick jag en bot på 400 spänn på just ICA Maxi direkt efter besöket på Green eftersom jag glömt p-skivan).

Nu ersätter väl inte Green de vanliga matbutikerna fullt ut, (förutom för Magnus Thure som vi mötte i dörren och som sa att det enda han behövde gå till ICA för var kattsand), men det räcker väldigt långt. Det är väldigt bra att veta att det finns ett ställe som har bra kött, fisk och fågel alla dagar i veckan.

Maria Escalante och Jan Hedh

Maria Escalante och Jan Hedh

Jan Hedh och Maria Escalante bjöd på små brödbitar med salami och choklad. Jag gav en till Ludvig som stoppade den i munnen, behöll den i två sekunder och sedan spottade ut den igen. Det såg som tur var inte Jan Hedh.

Griskind på Tempo

Griskind på Tempo

Kvällen innan åt jag på Tempo för första gången sedan Grand öppnade. Det känns forfarande inte riktigt som samma restaurang som vi satt på för, säg, tio år år sedan, men trots allt är det fortfarande Tempo.

Jag åt griskind och det märktes ganska tydligt att Tempo nischat sig lite mer mot en kulinarisk nivå medan Grand är mer husman, köttbullar och buller. En lördag vid åttatiden brukade det vara fullt sjå på Tempo för några år sedan. Nu var det mer söndagskväll över det hela, även om alla platser var upptagna.

Och så två av Malmös bästa lunchställen Idag åt jag och Martin lunch på P2 i samma hus som jag jobbar i Dockan, och för några dagar sedan blev det SmakKonsthallen .

SMAK

SMAK

På fredag ska vi äta på Rebell. Jag kan inte låta bli att tycka att det är väldigt roligt att just Rebell nominerats till bästa krog i Nöjesguidens Malmö-Lundapris, eftersom det nog stör stora delar av stans krogetablissemant…

Och så tycker jag att man bör äta italienskt på Italia vid Värnhemstorget (Malmös svar på Place de la Revolution).

Italia

Italia

Ni då? Har ni ätit något gott på sistone?

Svanar och ostron

Svan

Svan

1. Häromdagen mötte jag en svan som kom gående på en cykelbana nere vid Börshuset ungefär. Jag och några andra cyklister fick stanna och vänta på att den knallat förbi.

– Man vet ju inte om dom är farliga, sa en cyklist bredvid mig.

2. Jag fick ett tips från min systers kollega om ett nytt dansk-engelskt ord: ”Softice”! Tydligen uttalar dom det på klockren danska. (Det betyder alltså mjukglass).

Ostron på Brogatan

3. Jag åt ostron och drack en Texas Ranger (en porter med lite chilisting) från Mikkeller i Brogatans källare när Magasinet Skånes Årets Bästa-jury hade sammanträde. En mycket fin kombination. Bilder från sammankomsten!

4. På jobbet är vi fullt upptagna med att utveckla en gemensam business-sajt för både Business Region Skåne och Näringsliv Skåne (som är de två organisationer som vi på kommunikationsstaben jobbar med). Om ni undrade.

Kolgrill

För ett tag sedan var det flera profilerade skribenter med rötterna i Malmö och Stockholms ”hipstervärld” (för att låna ett uttryck från 2006) som saknade en kolgrill i stan.

Malmödelen av denna kolgrillsfalang hoppade jämfota av glädje när den nya libanesiska krogen på Drottninggatan visade sig ha en kolgrill. Äntligen, hördes det från berg och dal.

Men: de hade nog missat att det redan fanns en kolgrill i Malmö, närmare bestämt i cevapivagnen nedanför Rosengårds Centrum, på norra sidan.

Inte heller jag hade koll på denna kolgrill, men det står klart: man bör göra research även bortom Nobelvägen.

Den passerar jag nu varje dag till och från stan och jag kan säga en sak om doften från grillen: dejligt!

Renntun.se i Sydsvenskan Söndag

Igår var renntun.se föremål för veckans citat i Sydsvenskan Söndag:

Inlägget om kungens besök på Seved landade i Sydsvenskan.

Alltid kul att bloggen finns på södra Sveriges största tidnings bevakningslista.

*****

Det blev ingen skidresa för oss i år, tyvärr.

Men som substitut för den schweinhaxe (fläsklägg) som serveras varje tisdagskväll på vår traditionella resa till Wildschönau åt jag Tempos variant i fredags:

Till största del samma rätt som på Weißbacher, men lite finurligare presenterat:

Fläsklägg på Tempo Bar & Kök

Fläsklägg på Tempo Bar & Kök

Men att sen sitta i över tre timmar på MFF:s årsmöte med den där klumpen i magen…

******

Just nu planerar jag en rejäl krogartikel till nästa nummer av Magasinet Skåne tillsammans med Per-Anders Jörgensen.

Jag får berätta mer om det när tidningen kommer, men jag tänkte här och nu bara lägga in den film som Per-Anders gjort för Relæ i Köpenhamn:

*****

Jag läser att min vän Martin Thörnkvist pratar om Spotify i DN idag.

De kallar honom ”skivbolagsboss”, och om det är något jag lärt mig så är det att Songs I Wish är ett musikbolag.

Det går bra nu för Rebell

Restaurang Rebell, Malmö

Rebell

Man märker ganska omgående om det kommer gå bra för en restaurang.

RebellFriisgatan har uppenbarligen lyckats.

Idag var det i princip fullsatt på lunchen (bilden ljuger lite), vilket inte är någon självklarhet när man serverar lunch i Malmö.

I vissa fall undrar man ju vad det är för fel på folk att döma av vilka lunchkrogar som har kö ut på gatan, i vissa fall framstår det glasklart varför ett ställe står tomt.

På Rebell är det svårt att peka på en enskild faktor varför det funkar så bra.

Vi åt en alldeles utmärkt köttfärslimpa med lingon och gurka, servicen var lagom avslappnad och jag noterade både kollegor från Magasinet Skåne och ganska många reklambyrå-på-Möllan-människor (det är inte bara oversize-skäggen och de sladdriga t-shirtarna som skiljer dessa från Lemongrass-och-Glasklart-reklamarna nere i stan) bland gästerna.

Jag bytte några snabba ord med Alex och Martin som startat Rebell tillsammans och de verkade ganska överväldigade över hur bra det gått direkt.

Min ganska grunda analys till varför det gått så bra är 1) en meny som är ”lagom” knepig, utan att för den sakens skull skrämma bort alltför stora skaror (Mrs Brown lyckas med samma sak), 2) en lokal som är trendy utan att vara avvisande, vilket gör att folk känner sig precis lagom avantgarde, 3) det formidabla läget (Friisgatan kommer 2011 bli vad Davidshall var 2005) och 4) vällagad mat.

”Nya” Atmosfär

Atmosfär

Atmosfär

Som en del av er kanske märkt har Atmosfär renoverat under januari.

Framförallt har man byggt ett nytt kök, vilket vi gäster kanske inte kommer märka så mycket av.

Vi lär snarare märka förändringarna i den nya entrén.

Henrik Regnér har öppnat upp den tidigare ganska så mörka entrédelen och baren har nu blivit större och luftigare – allt för att kunna ta emot gästerna på ett bättre sätt. Atmosfär har ju förändrats ganska rejält sedan fine dining-tiden och idag äter +100 människor lunch här vilket ställer en del krav på logistik med mera.

Troligtvis lär även barhänget bli mer inbjudande och förbättras efter ombyggnaden.

Menyn förändras dock inte särskilt mycket. Bistromenyn med mindre rätter för 120 kr styck består som tidigare.

Henrik bjöd (japp, jag ser alltid till att noggrant berätta när jag inte betalar notan själv) mig på slottstek och Helen på kungsfisk med surkål idag vilket var ett formidabelt sätt att höja en annars ganska anonym och grå februarimåndag.

Så väljer folk krogar

Tidningen Restaurangvärlden har intervjuat 3000 personer om hur de gör när de ska välja krog.

Ur undersökningsresultatet:

7 av 10 går på vännernas råd när de väljer restaurang.
Det avgör oftast valet av krog:
69% lyssnar till vänners rekommendation
13% låter sig styras av tidningsrecensioner.
10% anger andra orsaker som exempelvis läget, spännande meny, impulshandling.
7% har läst om krogen i artiklar, recensioner eller bloggar på nätet.
1% letar nya restauranger i guideböckerna.

Man kan dra två slutsatser av detta:

1. Sydsvenskans val av att bara ha recensioner som återkommande krogbevakning är fel om man ska se ur ett guidande läsarperspektiv.

Jag tolkar de nerbantade Dygnet Runt-sidorna i b-delen som en form av helgguide och därmed borde det nog finns väldigt mycket effektivare sätt att disponera helsidan som idag upptas till hundra procent av Bongrecensionen…

2. Jag är lite fel ute när jag skrev att krogrecensionerna har stor makt över vilka krogar som gäster väljer. Däremot tror jag fortfarande att en etta eller en femma i en recension i en stad som Malmö faktiskt påverkar Malmöbornas uppfattning om en krog rejält.

Om krogrecensioner: fler besök är bättre än ett

Ni som följt diskussionen om krogrecensioner här på renntun.se vet att jag är en stark förespråkare av recensioner som bygger på mer än ett besök.

I helgen recenserades Grand Hotel i Lund av Bong i Sydsvenskan. Grand Hotel: ”Sagan tarvar lust”

Samma dag recenserade DN:s Krogkommission Brasseri Elverket i Stockholm. (Tyvärr ännu inte på nätet, men jag har pratat med DN som hoppas att den ska nätifieras under tisdagen).

Bong hade bara varit på Grand en gång, och därefter skrivit recensionen.

Krogkommisionen hade varit på Elverket ett par gånger.

Jag tycker att DN:s recension av Elverket ger läsaren så oerhört mycket mer kött på benen än Bongs recension av Grand. Krogkommisionen återvänder ett par gånger och varje gång är servicen undermålig.

Även om jag håller med om att man inte ska acceptera att en kväll av hundra är dålig eftersom kroggästen bara har ett besök ”på sig”, så tycker jag att det blir mer rättvist för såväl läsare, krog och recensent om texten bygger på flera besök.

Särskilt om man sätter en siffra som betyg. Även om siffran anger hur bra besöket var, så uppfattar de flesta läsare den som ett betyg på hur bra restaurangen är.

*****

Jag vet inte varför Sydsvenskan bara besöker restaurangen vid ett tillfälle.

Är det av budgetskäl?

Är man rädd att Bong ska bli upptäckt eftersom Malmö är en relativt liten stad?

Är det av principiella skäl?

De vore onekligen intressant att få höra om Sydsvenskans resonemang kring sina krogrecensioner…

Vi är några som genom @sydsvenskan bett Bong berätta lite om sina utgångspunkter och tankar på Twitter, där det ju går utmärkt att vara anonym.

******

Grand Hotel har ju fått nya krafter i köket.

Robert Nilsson (hemplockad från Custom House) är gastronomiskt ansvarig och Martin Hansen från Skanörs gästis är köksmästare. Inga nybörjare med andra ord.

De har börjat en förändringsprocess i köket. I Magasinet Skåne kan man läsa att de ska höja husets kokkonst ännu ett snäpp och samtidigt föra huset varsamt in i 2000-talet.

Robert Nilsson:

– Vi brinner för det nordiska köket och vill ge plats både för den finare matlagningen och den enkla bistromenyn. Vi vill skapa en gastronomi som folk tycker om och bli en restaurang som det pratas om, gärna i hela landet.

Med sådana ambitioner undrar man ju hur det påverkar det som serveras.

Har det skett någon märkbar förändring i vad som är Lunds mest klassiska kök?  Det handlar om Grand! Sten Broman, räckmackor och whiskeyköttbullar!

Men den nya köksregin tas inte upp i texten, vilket jag tycker är lite underligt ur ett gäst- och konsumentperspektiv.

När en institution som Grand förändras borde det kommenteras.

För det är väl inte så att Bong inte hade koll på detta?

Recensionen består istället i en ganska förutsägbar inledning om hur klassiskt Grand är följt av vad man ätit enligt formeln ”först åt vi det och sen åt vi det och sen åt vi det och det smakade hav och det var för lite peppar”.

Det hela avslutas med följande 212 tecken:

”Grand Hotel är ett klassiskt hotell med ett klassiskt kök, men det är lätt att det blir aningen opersonligt och stelt trots kunniga kockar, så som det lätt blir på hotell. Vi efterlyser mer disko och mindre vals.”

Så Bong avslutar alltså själv med ett resonemang om att det är ett klassiskt kök, men att det är för opersonligt. Men de nämner inte om/hur förändringarna i köket märks för gästerna (det kanske inte märks alls, vad vet jag, men det är också intressant i så fall).

Det är ungefär som att recensera en ny Volvomodell som drivs på, säg, cyanväte och skriva ”en klassisk bil med en klassisk motor”, utan att ha koll på förändringarna i motorn.

Eller så vet Bong om vad som är nytt på Grand, men struntar i att recensera detta och då gör man helt enkelt en miss i bedömningen av vad som är intressant ur läsarperspektiv tycker jag.

*****

Läs gärna ”Varför inga ettor i krogrecensioner?” (2011-01-11) (43 kommentarer).

Björkfanér och teriyakisås

Vi åt lunch på Koi idag.

Koi yakisoban smakade som den brukar, även om den numera tydligen serveras på någon form av gjutjärnliknande fat istället för de där rektangulära lergodstallrikarna de körde med tidigare.

Björrkfanérinredningen såg dock ut som den brukade, och såklart ingick teriyaki i dagens rätt.

Björkfanér och teriyaki är förvisso väldigt mycket 2002, men två avgörande beståndsdelar som gör att Koi, liksom Hai, är förstavalet när Malmös hudterapeuter ska ut och luncha (jag tror att de jobbar på Ren Hud allihopa).

De blandas dock upp av reklamare.

Observera att vi verkligen pratar reklamare, inte PR-människor eller AD:s eller copys utan klassiska reklamare. Idag gled en sådan in med tjock tröja och sportsligt slängd halsduk kring halsen som han inte tog av sig när han slog sig ner för att sedan halvliggande i stolen beställa en stor sushi och en vatten. Han gjorde sitt bästa för att se utarbetad ut efter en lång förmiddagspitch för, och nu är jag ute på hal is, Önos nya blandsaftssmak.

Men servitörerna är bra på Koi, jag tyckte mig se en före detta Atmosfär-kock i köket och yakisoban smakade som sagt utmärkt. Bra lunch, med andra ord.

Jag vågar knappt lägga upp en bild på lunchen eftersom jag förstått att det är ett beteende som är att likställa med handbollskommentatorer på TV4 i töntighet, men gör det ändå:

koi yakisoba

Koi yakisoba

Epicuré och hur man dödar en gås

Det här med allmänintresse har en del med detta inlägg att göra.

Allmänintresse är ju inte lika med allmänhetens intresse, utan innebär att allmänheten är berättigade till att bli informerade om saken i fråga.

Så innan jag skriver detta inlägg åberopar jag allmänintresset, eftersom det inte är så jävla intressant egentligen.

Till saken:

Idag åt jag lunch på Epicuré, originalet vid Wallmans (som väl inte finns längre eftersom deras packade 43-åriga gäster inte kunde låta bli att pinka på porten mittemot entrén).

Denna bild har nog potential att vinna valfri amatörfotograftävling.

Jag brukar snitta ett besök på Epicuré om året och har väl så gjort i ett halvt decennium. Varje gång äter jag köttbullar i pastasås.

Även om jag inte känner någon som jobbar där så känner jag köttbullarna och det får mig att känna mig hemma.

Jag gillar krogar där jag alltid beställer samma sak: Hawaii-pizza på Pizzeria Ellstorp när jag var liten och bodde på Johanneslust, musslorna på Tempo, hamburgare på alla krogar som har hamburgare och currywurst mit pommes på Autobahn.

*****

Sedan blev det Solde i vanlig ordning, och för att illustrera hur trevligt det är att gå till Solde tänkte jag berätta vilka jag träffade: mina föräldrar av en slump, Karin Ericsson som börjat på nytt jobb, Dan Stenqvist, Mattias Kroon med flera.

Med de två sistnämnda diskuterade jag vargjakt.

Ämnet gled dock snart över på gässen i Malmös parker, som kan sägas vara vår motsvarighet till vargen (den enda relationen som jag har med varg är om det står om den i DN Fokus på söndagar, vilket inte hindrar mig att vara väldigt mycket emot jakten ändå och anser att människorna bör flytta på sig, inte vargen).

Men vi började alltså diskutera gässen och vi var tämligen överens om att de bör förintas.

Dock är problemet att den svenska kommunala inställningen till djur gör att man inte klarar av att döda alla gäss. Man pickar lite ägg, och skjuter en och annan gås tidiga sommarmorgnar. Det går långsamt, med andra ord.

Mattias menade dock att man i andra länder, som Italien, inte hade varit lika kommunalt finkänsliga.

Men med tanke på vargdödandet kanske vi är på väg dit, och gässen i parken kanske bör fundera på att emigrera?

Frågan är bara var.

*****

Förresten är det ju en tydlig trend numera att man ska vara väldigt obekymrad inför att själv döda djur innan man äter det, oavsett om det är en tupp, fisk eller älg.

Det räcker inte att hantera ”udda styckningsdetaljer” längre.

Helst ska man gå hela vägen och ta saken i egna händer.

Ibland kanske det blir lite väl mycket Per Morberg-show off över det hela, men jämfört med hur de inplastade köttbitarna som vi köper på Coop Forum får oss att distansera oss från det levande djuret så…

Äh, nåt mittemellan är väl att föredra.