När jag åkte ut ur ”Vem vet mest” tidigare ikväll

Ja, jag var ju glad i början i alla fall…

Jag vet inte om ni såg det, men jag var med i ”Vem vet mest” tidigare ikväll.

För er som inte såg det kan jag avslöja att jag inte vann.

Jag vill dock ta tillfället i akt att kommentera de frågor som jag fick:

Rätt svar är ju sex, men jag svarade fem.

Men kom igen, i stridens hetta kan man lätt räkna fel.

Bryt ihop och kom igen, tänkte jag när jag stod där i studion.

Men visst, det knöt sig i magen för jag hade ju som mål att i alla fall ta mig vidare till andra omgången. Min utgångspunkt inför deltagandet i programmet var att det bara är puckon som åker ut direkt.

Dags för fråga två.

Panik.

VAD FAN ÄR ETT ”VÄXTSLÄKTE”!?

Vad är det för jävla fråga?

Jag började direkt desperat tänka ”balgväxt, tångväxt, vad fan finns det mer för växtsläkten?” innan ljuset släcktes ovanför min pult och allt var över.

Hade frågan lydit ”Vilken sorts växt är New dawn” hade jag fan kunnat gissa i alla fall.

Förlåt om ni tycker jag svär för mycket, men jag har gått runt och burit på detta i sex månader utan att kunna prata eller blogga om det.

Om man åker ut i första omgången får man stå kvar och känna hur förnedringen lägger sig över en som en smaklös sommargrillmarinad, medan de andra spelar vidare i andra omgången.

Förnedringen tog dock inte slut där.

När andra omgången är över får man visserligen äntligen gå och sätta sig.

Men under finalen ska man sitta med publiken och applådera artigt på kommando när finalisterna tävlar. Jag satt surade mest och mitt klappande var inte särskilt engagerat, om jag säger så.

Och inte nog med det: när programmet var slut fick vi order om att troppa in i studion för att glatt klappa om vinnarna.

Jag har aldrig känt mig så dum. I. Hela. Mitt. Liv.

Men det tog inte slut där.

Jag vet inte om ni såg det i TV, men Rikard Olsson klappade mig kärvänligt och väldigt inövat på axeln och frågade ”jaha, vad ska du göra nu?”.

Vad är det för jävla fråga?!

Jag tog min väska och lämnade TV-huset först av alla.

Sedan vandrade jag runt på Stockholms gator och kände mig som Orup i Stockholm-videon innan jag åkte ut till Arlanda för att se MFF-KalmarO’Learys.

Slutresultat: 1-2.

Ridå.

Kuriosa: Som den världsstjärna jag var hade jag läst klädreglerna slarvigt och ingen av mina outfits var TV-okej.

Den ljusblåa skjortan passerade på nåder eftersom loggan var så liten. Om jag hade gått vidare till veckofinalen hade jag varit tvungen att ta på mig en alldeles för stor, grå skjorta från kostymförrådet.

Nog lika bra att jag åkte ur direkt, med andra ord.

Lärdom av de senaste veckornas två TV-fiaskon:

Jag ska inte jobba med TV.

Bilder från dagen:

SVT-huset. Nervöst nu.

Väntan i lobbyn. Spanar in de andra deltagarna. Han i gul skjorta borde jag väl ta?

Genomgång av upplägget.

Jag har nummer 11 i korpen också. Vinnande nummer!

SVT:s korridorer. Här kan ingen höra dig skrika.

Lobbyn. Man fick pastasallad. Hur mycket man ville.

Eftersom de spelar in fem program om dagen var det militär disciplin hela dagen. Bland annat var vi tvungna att ställa oss i nummerordning längs med väggen utanför studion.

Den bästa bilden inifrån studion…

————–

PS: Om du mot förmodan vill se skiten kan du se den på SVT Play.

Jag var inte med i TV, men är inte bitter för det

Det blev ingen medverkan i ”Kniven mot strupen” för min del igår.

Tydligen fick jag inte plats i programmet. Men oroa er inte, jag är inte bitter…

Jag är nöjd med att kunnat fakturera en nätt summa samt fått en trevlig gratismiddag.

Men mitt ego tvingar mig dock berätta att jag var med liiite i programmet, närmare bestämt när körgaren Florenda lämnade in en bong till köket med orden att rätten är ”till Måns”.

Själva programmet var på det hela taget rätt uselt.

Krögarna Florenda och Besnik var bra, men jag klarade inte av kocken Alexander Nilsson. Ansträngd, på tok för Stockholmsk (fast det kan ju inte han hjälpa) och rörig. Han gick knappast genom TV-rutan.

Jag träffade honom som hastigast under kvällen, och han verkade vara en trevlig kille, men när han försökte spela ”elak kock” ville man bara ta fram skämskudden.

Och vad var dealen med det ständiga kramandet?

När Florenda visade ärliga känslor och grät, så var Alexander direkt framme med någon form av gruppkram som kan ha varit det mest malplacerade i TV sedan femtiotalet. (Se bild ovan).

Det märktes att det hela programmet en soppa som kokades på en tunn spik. Dramaturgin var förutsägbar och konstlad. Det blir väl lätt så när man ska härma ett utländskt format.

Varför inte göra något eget, där man tar fasta på det stora matintresset som jag tror många av de som tittade har. Istället för att spela ”elak kock” kunde väl Alexander Nilsson fått vara en kock, rätt och slätt, som berättade om sina rätter, sina idéer och hur man lagade dem (med recept på hemsidan). En blandning av restaurang- och matlagningsprogram.

Intressant att krogen efteråt bytte tillbaka till det gamla namnet, inte behöll menyn och inte följde de organisatoriska förändringar som ju proklamerades hade blivit så lyckade.

Så frågan är vad Alexander Nilsson egentligen bidrog med, och vad han var så nöjd med när han promenerade därifrån?

Jag har ingen aning.

Och varför inte visa fler gästers omdöme om maten?

Nu kändes hela programmet som en lång prolog till invigningskvällen men när den väl kom blev det blott en kamerasvepning eller två i matsalen och snipp snapp slut så gick Alexander Nilsson därifrån och sa att allt gått bra.

Men strunt i programmet.

Dal Coure är en trevlig, personlig krog som är väl värd ett besök och som jag ofta rekommenderar när folk behöver tips på en helt, vanlig kvarterskrog med vällagad mat i trevlig miljö. Gå gärna dit!

———

Tidigare inlägg om min ”medverkan”:

På torsdag är jag med i TV

Amilia

Another saturday night, another tv-gig

På torsdag är jag med i TV

Förra veckan kunde man se min nacke i sändningarna från Erik Hamréns presskonferens (fråga JonasSolde).

Den 3:e december kommer man kunna se mig i ”Vem vet mest”.

Men redan nu på torsdag kl 21.00 kommer man kunna se mig på TV3, närmare bestämt i programmet Kniven mot Strupen som är en svensk version av ”Elake Kocken”.

Läs om hur inspelningen på Dal Cuore/Amilia i somras gick till.

Jag såg trailern för programmet igår. Mattias Kroon syntes i bild tre gånger, sippandes vin och med bena i kors.

Själv syntes jag inte alls i trailern, men jag intalar mig själv att TV3 nog gärna sparar det riktiga godiset till själva programmet istället för att bränna det i trailern.

Nytt mål!

Nästa år ska det vara jag som är på skylten, och Björn Hellberg som bloggar om att det borde vara han.

Tills dess får jag nöja mig med att signera diplom. Varje ställe som är med i boken ska få ett fint diplom nämligen.