Armhävningar

Jag tycker att jag är ganska bra på armhävningar, trots att jag kanske inte brukar kategoriseras i kategorin ”armhävningskille”.

Jag menar ju att det handlar mer om teknik än om ren styrka, och brukar göra 20-30 stycken efter mina joggingrundor. (Antalet beror lite på om Ludvig kommer och sätter sig på min rygg eller inte).

IT-killen på mitt jobb heter Momma. Han tycker också att han är bra på armhävningar i egenskap av handbollsspelare. I ett par månader har han hetsat mig att, på golvet inne på det öppna kontorslandskapet på plan 5 i Region Skåne-huset, tävla i antalet armhävningar.

Jag har varit väldigt väldigt nära att anta utmaningen, men har stålsatt mig varje gång. ”Nej, Måns, du är 33 år, ansvarig för digital utveckling på Näringsliv Skåne och då får man faktiskt lov att tacka nej till armhävningsutmaningar under arbetstid”.

Idag fick jag så en julklapp av Momma och hans kompanjon (tillika min bordsgranne) Petter:

Bring it on, Stockholm

På torsdag åker jag med jobbet till Stockholm.

På schemat står bland annat besök på en rad systerorganisationer till vår, som t ex Stockholm Business Region, Svenska Institutet och Visit Sweden, till exempel.

Jag ska även hinna med en öl med min kompis Kalle, samt middag med kollegorna på Djuret (som Bastard fast i Stockholm föreställer jag mig, vilket torde innebära att det är ängsligt ut i gaffelspetsarna). Det blir även besök på Fotografiska och Dramaten!

Sen åker jag hem på fredag kväll för att byta kläder i väskan, ta hand om familjen lite och andas lite kontinentluft innan jag sätter mig på ett tåg på lördag morgon med Joel med riktning Stockholm och årets upplaga av Fussball-lovers-träffen.

Sedan 2001 har vi haft en fotbollsmailinglista och varje år träffas vi i Stockholm för att kolla fotboll, äta hamburgare, kolla mer fotboll och sedan gå ut på lokal. Så även i år.

*******

Jag ber er hålla utkik efter två saker de kommande dagarna:

Redan imorgon är jag med i Sydsvenskan och pratar om barn i stan och på restaurang.

På fredag tror jag det nya numret av A Perfect Guide delas ut med Sydsvenskan. Jag har intervjuat Ola Selmén, Magnus Thure Nilsson och Vollmers-folket.

******

Och så bokar ni er julvistelse i Skåne på Skane.com såklart!

Folie

Björn och Miriam hade bröllopsfest i Stockholm häromsistens. Som inledning på kalaset fick man klä ut sig, vilket var väldigt kul.

Jag är av princip motståndare till maskerader, eftersom man då måste planera sin klädsel och sen resa kollektivt utklädd till groda.

Men när man får möjlighet att leka med sin kreativitet i ett kostymförråd utan förberedelser blir det roligt.

Jag hittade en silvrig motorcykelhjälm och två meter folie. Det räckte bra det.

So you wanna go to the top of the world?

För lite mer än tio år sedan stod jag längst uppe i World Trade Center tillsammans med mina föräldrar.

Jag minns när vi letade efter hissen upp långt nere i korridorerna i köpcentrat under tornen.

Till slut mötte vi en vakt som vi frågade om vägen.

– So you wanna go to the top of the world? The elevators’ over there.

Foto: Björn Lundquist (min pappa alltså)

En dag på festivalen

Efter tjugo minuter blåser den rödklädda BRIO-kvinnan i pipan. Tio barn reser sig sakta från golvet och går mot utgången.

Tio nya barn släpps in i hagen för att leka med BRIO-tågen, vagnarna och rälsen. Överallt står det BRIO med tydliga, stora bokstäver.

När jag står vid sidan av sargen känns det lite som att jag är en hockeyfarsa som står och tittar på min son när han ska lira med (någon gång ska jag skriva 2000 tecken om de pappor som handlar på ICA Maxi iförda sina Malmö Redhawks-tränarjackor) sitt knattelag.

Undrar vilka företag som kan komma undan med det som BRIO gör? Inte fan hade vi stått där om det hade varit My Little Pony eller Transformers (kontemporära referenser, jag vet). Men BRIO är ju gjort av trä, en oljevagn kostar 129 kronor och inget är rosa eller blått. Och från Osby.

Så därmed står vi där.

Inte mig emot, för den delen.

*****

Topp tre kommentarer från dagen på festivalen:

”Va fan kan man inte få äta ifred”. Uppenbarligen överkänslig tjej som blev irriterad över att en burksamlare frågade om hon fick ta burken på bordet på Gustav.

”Och så fick dom bära mig till Etage”. Tjej på Djäknegatan som återberättade gårdagskvällen.

”Vi kom väl överens förra veckan efter den där grejen på Hallbergs Guld att du inte är välkommen här?”. Väktare till sliten man inne på Systemet på Hansa.

När Jack Nicholson inte kom till Landskrona

"Jack Nicholson-besök en bluff"

"Jack Nicholson-besök en bluff"

Jag vet inte om ni har följt med i ”Jack Nicholson-gate” som ägde rum på Landskronafestivalen den 11 juni.

I korthet för att ni ska vara up to speed:

1. I ett utslag av ohämmad kreativitet bjuder festivalen in en imitatiör som under trettios sekunder imiterar Jack Nicholson. Detta efter att ha gått i pressen med att man förhandlat med den riktige Jack Nicholson.

2. Stora delar av publiken tror att det Jack Nicholson.

3. Delar av lokalmedia tror också det är Jack Nicholson och lyckas precis få med nyheten i tidningen innan den går till tryck.

4. Sanningen kryper fram.

5. Besvikelse en masse.

Från festivalen sida hade man alltså uppenbarligen inte räknat med att en icke avundsvärd del av publiken faktiskt skulle tro att det var THE Jack Nicholson som stod där uppe på scen.

Det smått ologiska i att Jack Nicholson skulle åka till Landskronafestivalen i Sverige för att under trettio sekunder underhålla lokalbefolkningen verkar inte ha föresvävat de som blev till sig i trasorna över att en världsstjärna som Nicholson faktiskt stod framför dem, livs levande.

Men det var alltså för bra för att vara sant.

Artiklarna i lokalpressen kom som ett brev på posten.

Ur Lokaltidningen:

Så sent som i går söndag stod det att läsa på den officiella konsertsajten 11juni.se ett tack till publiken, artisterna och Mr Jack Nicholson och på Ticnet angavs tidigare Jack Nicholson som ett av dragplåstren till konserten. Men nu har Ulf Nilsson, en av konsertens arrangörer, erkänt att det inte var Jack Nicholson som stod på scenen utan en lookalike. Men Ulf Nilsson menar sig ha varit tydlig i sin information och inte vilselett någon.
–  Vi har hela tiden varit tydliga med att det inte var säkert att Jack Nicholson skulle komma och vi har inte heller sålt biljetter på det, vi har inte skrivit det på våra affischer, säger Ulf Nilsson.

I HD blir det om möjligt ännu roligare:

– Det var teaterföreningen som ville att vi skulle försöka få fram ett stort namn. Vi tycket att de räckte med de stora artister vi hade, men i alla fall. Vi försökte med Mel Brooks, Peter Stormare, Ann-Margret, Jack Nicholson och Kevin Costner med flera utan att få napp. Sen tackade Joe Esposito ja, men hans fru blev sjuk och han ställde in, säger Ulf Nilsson.

Jag hade gärna varit en fluga på väggen när Landskronafestivalen ringde upp Kevin Costner och undrade om han ville gigga på deras stadsfestival..

Malmömilen

Igår sprang jag och cirka 4000 andra en mil genom Malmö.

En stukad fot i en match nyligen hade gjort att jag först kunde börja jogga i början av denna vecka, och sen blev jag såklart förkyld.

Så med två joggingpass i benen på tre veckor var jag väldigt nöjd med att slå nytt personlig rekord med en halv minut nästan. 41.34 blev tiden.

Och ja, hela detta inlägg kan kategoriseras som #blygsamt_skryt

Jag sprang som en femtedel i Team Idyllen.

Värvad på oklara grunder och utan kontrakt. Målet var att slå Media Evolutions lag, vilket jag inte vet om vi lyckades med. Får se om någon räknat ihop resultaten.

Av lika oklara grunder som kontraktsläget valde Team Idyllen att ha skidglasögon som teamtag. Dock bangade vi alla ur när vi rörde oss mot starten. Men det såg ju bra ut på bild!

Team Idyllen

Team Idyllen! (En av fem i laget brukar bära shorts oftare än de andra)

Tomas och jag!

Tomas och jag vid starten

Segrarlaget efter målgång

Tarzan Boy

Idag påminde Jonas ”Lindome” Davidsson mig om låten Tarzan Boy, som inte torde vara okänd för någon.

Eftersom jag är 32 och ett halvt år tar jag mig friheten att ”minnas”.

Jag minns att den låten fanns med på ett blandband på Roskilde 1999 och där samsades med bland annat RoCees ”Getting all the babes and bitches” och Ny Demokratis vallåt.

Jag kan inte klart minnas det exakta temat för blandbandet, men när jag tänker tillbaka på det är det ju en ganska intressant kombination.

Nåväl. Jag googlade videon till ”Tarzan Boy” och insåg ganska snart att detta är en briljant video, där någon bestämt sig för att använda _alla_ funktioner i videoregdigeringsprogrammet.

”VA?! Kan man lägga in fyra rutor med samma bild!?”

Men framförallt är detta ett väldigt bra sätt att markera att det inom kort är fredag.