Malmö Gerillalöpare och Ribban Sub40

Vi trodde nog att det skulle vara lite varmare när fjärde upplagan av Ribban Sub40 gick av stapeln tidigare ikväll. Efter tre smällkalla lopp var det dock lite, lite varmare ikväll, och det visade sig i resultatlistan. Totalt blev det sju personliga rekord på milen, jag själv inkluderad.

Tack vare att jag låg och drog tillsammans med Björn från start till mål lyckades jag pressa mig in i mål på 39.35. Dock sprang jag bara 9.92 km, och det fattades 80 meter till milen. Men jag borde nog landat under 40 även med åttio meter till på klockan, och det är jag väldigt väldigt nöjd med.

Luke vann, tätt följd av min arrangörskompanjon Dan och Sinisa. Min syster Lisa slog sitt personliga, liksom min Crossfit-kompis Peter som sänkte sig med över tre minuter.

Vi har ju utökat Ribban Sub40-grejen så att den numera heter Malmö Gerillalöpare. Tanken är att Ribban Sub40 bara ska vara ett av många lopp under paraplyorganisationen Malmö Gerillalöpare. Vem som helst kan bli medlem och vem som helst kan starta lopp.

Välkommen du också!

Teaser: Alla som ställer upp i minst ett Malmö Gerillalöpare-lopp under våren får vara med på den säsongsavslutande middagen på en av Malmös hetaste restauranger just nu.

Årets Papa handlar på Coop Forum Jägersro

– Nej, jag vet inte var ”kafésetet Rio” står någonstans, nödgas kassörskan meddela kvinnan som står före mig i kön på Coop Forum Jägersro.

Kassörskan upp kassatelefonen och börjar ringa runt till kollegor inne på varuhuset för att kanske lyckas lokalisera ”kafésetet Rio”.

Nej, jag vet inte vad ”kafésetet Rio” är för något, men det är uppenbarligen något som kvinnan före mig i kön verkligen vill ha.

Men låt oss backa bandet något.

Detta är en helt vanlig vab-dag i mars. Två sjuka barn som är lite för dåliga för att gå på dagis men som är lite för pigga för att bara vara hemma. Så vad gör man då? Man åker och handlar. (När man tvingas ge barnen övermogen kiwi och smörgåsrån till fikan är det dags att handla).

Några saker som händer inne på Coop Forum Jägersro denna torsdag i mars:

  • Man tvingas förklara 23 gånger varför vi inte kan köpa fler Tingeling-DVD:s (de kostar 149 kronor styck).
  • Barnen leker i lekrummet.
  • Barnen äter gratis banan.
  • Barnen tömmer ett halvt fat med honungsglacerad skinka från Löberöd som ställts fram till väntande kunder vid charken.
  • Ett affärsbiträde kommer fram och säger till Ludvig att inte köra med kundvagnen efter att jag har sagt till Ludvig att inte köra med vagnen under tiden som jag går iväg tio meter för att leta efter bikarbonat (omöjligt att hitta).
  • Samma affärsbiträde går förbi kundvagnen fem minuter senare och säger åt Ludvig att inte köra runt med kundvagnen efter att jag har sagt till Ludvig att inte köra runt med kundvagnen under tiden som jag går iväg sju meter för att ta en tub tomatpuré (lite lättare att hitta).
  • Jag ber samma affärsbiträde om en bit papper eftersom Linnea är lite snorig. Det får jag.  Hon skrattar och säger att hon ”vet hur det är” med en menande blick.
  • Vi kollar på fiskarna i fiskdisken och enas om att långan är fulast. Köper sejfilé.
  • Ludvig blir trött och lägger sig under kundvagnen för att vila.
Multitasking

Multitasking 

Men tillbaka till kassan.

Nu bläddrar kassörskan och kvinnan som vill ha ”kafésetet Rio” i veckans blad med erbjudanden. Ja, där är ju ”kafésetet Rio”, och det är ju konstigt att det inte står där det borde stå inne i butiken, medger kassörskan. Båda två rynkar sina pannor likt Leif GW inför en kostöld.

Samtidigt sitter Linnea i kundvagnen och sjunger ”Blinka lilla stjärna” för kvinnan som står bakom oss. Det är ungefär 40 centimeter mellan Linnea och kvinnan, men kvinnan tittar åt ett annat håll. ”Blinka lilla stjärna” imponerar inte på denna kvinna.

Ludvig sätter sig på den lilla hyllan innan varubandet och hjälper till att lägga upp varorna på bandet. Han bygger varuberg, trots svensk handels förbud mot detta.

Men, ”Kafésetet Rio” verkar vara faktiskt vara slut. Kvinnan betalar 18 kronor för sitt påskgodis och suckar ”jag får väl komma tillbaka senare i veckan och se om det kommit in”. Kassörskan säger ”ja, du får nog det” och antyder att hennes arbetsgivare inte har alla frallor i korgen som annonserar ut grejer som tar slut.

Och jag betalar 1254 kronor till Coop Forum.

Riktiga Saltimporten Canteen har öppnat

Nu har äntligen riktiga Saltimporten Canteen öppnat efter ett år i provosoriska lokaler ute vid de gamla saltimportsmagasinen på Hullkajen.

Vi cyklade ut dit i vintersolen i går torsdag och åt en lammbog med blomkål, getost och aska. Det var banne mig den bästa lunchen jag ätit på mycket, mycket länge i Malmö.

En lunch på Saltimporten kostar 85 kronor. Det är lika mycket som en trött köttfärslimpa uppslevad ur ett vattnigt tråg på någon av lunchrestaurangerna i Dockan kostar. När man jämför slafsig matlagning som endast är ämnad att tjäna pengar med det hantverk som man får på Saltimporten Canteen blir man nästan förbannad över att inte fler fattar.

Jag brukar resonera så här när det gäller mina lunchen: antingen äter jag bra grejer, eller så tar jag med mig min omelett med broccoli och värmer i matsalen på jobbet. Alternativt en falafel. Varför lägga massa pengar på dålig mat?

Hur som helst.

Saltimporten Canteen är inrymt i en stor lokal med maffiga fönster ut mot kajen och hamnen. Längs ena långsidan sträcker sig det öppnat köket, och man äter vid långborden. En fantastisk miljö såväl interiört som exteriört för matnjutning.

Saltimporten Canteen kommer hålla öppet på luncherna, men inte regelbundet på kvällarna. Kvällstid kör man olika typer av arrangemang. Åtminstone till en början. Möjligen blir det kvällsöppet längre fram, men Ola Rudin och Sebastian Persson berättade för mig att de inte vill hamna i samma inrutade, inbundna fack som det innebar att driva kvällsöppen restaurang (Trio) fem dagar i veckan igen.

Vill man veta lite mer om Ola och Sebastians tankar bakom sin restaurang kan man med fördel skaffa nya numret av Magasinet Skåne där jag skrivit en artikel om krogen.

Nästa vecka tar ni tag i er själva och beger er till Saltimporten för att äta lunch. Ni kommer ångra mycket i livet, men inte detta.

Ola serverar lammbog

Ola serverar lammbog. (Sebastian var på någon matsyling grej denna dag, så Ola roddade lunchen själv, men med den äran.)

Lammbogen. Ber om ursäkt för fläckarna på tallrikskanten, men på renntun.se får ni verkligheten med alla dess blessyrer.

Lammbogen. Ber om ursäkt för fläckarna på tallrikskanten, men på renntun.se får ni verkligheten med alla dess blessyrer.

Här har ni krogen. Om ni undrar vem det är som gör V-tecken så är det Maria G. Francke.Här har ni krogen. Om ni undrar vem det är som gör V-tecken så är det Maria G. Francke.

Här har ni krogen. Om ni undrar vem det är som gör V-tecken så är det Maria G. Francke.

Här har ni krogen. Om ni undrar vem det är som gör V-tecken så är det Maria G. Francke.

Magasinet Skåne

 

Kin Long

Kin Long är en av de där restaurangerna i Malmö som allt som oftast är fullsatta. Så även i fredags när jag, Helen, Martin och Emma tog av oss skorna och bytte dom mot skotsrutiga (för killarna) och blommig (för tjejerna) tofflor och slog oss ner på kuddarna i det inre rummet på restaurangen.

För ett par år sedan var vi på en krog i ett magasin vid Spree i Berlin. Vi hade bokat bord. Trodde vi. Det visade sig att de vanliga borden var upptagna, och istället visades vi till en säng där vi kunde äta middagen om vi ville. Jag tyckte det var kul, och låtsades som att det var den mest naturliga sak i världen att klättra upp i en stor säng med svarta lakan för att där äta middagen.

Att sitta på kuddar på Kin Long är inte lika underligt, men roligt som omväxling.

Kin Long är ju känd som en av de restaurangerna i Malmö, och kanske även Sverige, som serverar bäst genuin kinesisk mat. Vi inledde med ett par tallrikar dumplings och fortsatte med en wok med fläskkött där en blomma satte smaken (vi listade inte ut det svenska namnet, och det kinesiska kan jag inte stava till). Fantastiskt fint! Trekoppskycklingen var riktigt bra den också, och även de fiskrätter som vi också tog in.

En av de allra största behållningarna med Kin Long är servicen. Uppmärksam, informativ, vägledande och personlig. Det finns något familjärt och personligt över hela Kin Long, oavsett om man känner personalen eller inte.

Det finns så många krogar som inte brukar allvar i Malmö. Gå inte till dom. Gå till ställen som Kin Long.

Nya tag

Jag fick ett läsarbrev.

”Jag börjar bli trött på Stahre och hans jävla blomma” löd det.

Det fick mig att börja fundera.

Och efter noggrant övervägande kom jag på att det nog är på tiden att väcka Renntun.se till liv igen.

Anspråkslöst, precis som vanligt.

Så imorgon kommer min topp-fem-lista just nu.

Sen får vi se vart det bär av.

Berlin – sparris

Pizza mit spargel. Risotto mit spargel. Spargel mit kartoffeln. Sparris mit sparris.

Det blir lätt mycket sparris om man väljer att åka till Berlin i maj.

Jag och Helen ägnade tre dagar åt att äta på några riktigt bra restauranger i Berlin.

Café Blume

Café Blume i Prenzlauer Berg. Bra risotto med sparris, om än lite för al dente för min personliga smak. Gillade 1998-touchen med apelsinklyftorna och balsamvinägern. Caféet hade breddat sin verksamhet med en blomsterbutik vilket gjorde att jag satt med tolv pelargoner som närmsta granne.

Sparris på Rogacki

Sparris på Rogacki, den klassiska matsalen på Wilhelmsdorferstraße. En tysk (no shit) dam vid en av de överfulla bardiskarna röt åt oss när vi stod fel, när vi inte förstod var vi skulle så och när vi inte förstod att vi skulle följa med henne för att ta bestick. Sen skakade hon besviket på huvudet när Helen tog hand om notan...

Sniglar på Savignyplatz

Sniglar på Brel på Savignyplatz.

The Bird

The Bird, en amerikansk burgarkrog en bra bit uppe i Prenzlauer Berg. Trevligt ställe, men lite för mycket tillkonstlad attityd för att kännas helt naturligt.

Sasaya

Sasaya. Kanske det bästa stället på hela resan. Japansk restaurang i Prenzlauer Berg där vi åt sparris (no shit) med sesamolja, grillad makrill, sushi (no shit) och drack saké vid baren.

Good Morning Vietnam

Good Morning Vietnam i Kreuzberg. Helt okej, men har man ätit på Asien i Malmö är man bortskämd med färska vårrullar. Detta var inte bättre än vad man får på Möllan.

Bar Raval

Bar Raval i Kreuzberg. Fin tapaskrog vid Görlitzer Park. Trevlig stämning på trottoarens uteservering. Flera barnfamiljer och barnen smälte naturligt in i stämningen. Inte som i skitnödiga Sverige där barn bara får gå på IKEA:s restaurang.

Ett glas riesling på Noer

Ett glas riesling på vinbaren Noer efter Bar Raval. Nu kommer jag låta som en fjantig utlandssvensk, men att stå med ett glas riesling av barens eget märke på en trottoar i Berlin är verkligen utmärkande för bra alkoholkultur. Det måste gå att hitta en öppning för vinbarer utan varmkök i det svenska utskänkningssystemet (som jag i grunden tycker är bra upplagt).

Well, this is bad on so many levels

Jag har nyligen läst ut Rob Lowes självbiografi ”Stories I only tell my friends”.

Det finns en passage i boken som jag fastnade lite extra för, och så klart har den med ”The West Wing” att göra, serien där Rob spelade Sam Seaborn i fyra säsonger innan han tröttnade på särbehandling och lämnade allt ungefär samtidigt som Aaron Sorkin, skapare och manusförfattare, också gick vidare.

Just Sorkin spelar huvudrollen i stycket som fastnat hos mig.

Rob Lowe blir nyfiken på rollen som Sam Seaborn, till den milda grad att han accepterar att sänka sitt standardgage med mer än hälften. Han åker till någon studio för att testa för rollen, i konkurrens med en rad totalt okända skådespelare.

Sorkin ska nämligen ha sagt uttryckligen att han inte vill ha några stjärnor med i serien. Rob Lowe är en stjärna, för att uttrycka det milt.

Väl på plats i studion vet Rob att han ska läsa upp scenen i första avsnittet där Sam Seaborn har en väldigt dålig dag, och försöker övertala det han tror är Leo McGarrys dotters lärare att tala om vem som är dottern (ni som sett scenen vet).

När Rob slår sig ner med manuskriptet och ska börja läsa inser han att han ska läsa mot Aaron Sorkin. Det har aldrig hänt tidigare under hans karriär att en manusförfattare gör den här typen av testläsningar personligen.

Han inser också att anledningen till att Sorkin gör det helt själv är att han vill kolla om Lowe fixar rollen, de långa monologerna och rytmen i manuset – som ju är något av det bästa som någonsin skapats för TV (och film för den delen).

En liten bit in i monologen inser Rob att det får bära eller bistra. Han slänger manuset på golvet och fortsätter monologen ur huvudet. Han läser allt, kommer till den sista raden i scenen:

– Well, this i bad on so many levels.

Sorkin, och resten av studion, börjar skratta.

– See, I told you it was funny, säger Sorkin till folket omkring sig.

Rob Lowe får rollen.

The return of the fixie

Det var ett tag sedan, eller hur?

Sedan peaken 2009 har man fan inte sett överdrivet många fixiecyklister på Malmös gator. Inte ens utanför Solde har det stått några fixies (de har ersatts av danska designcyklar samt cyklar som folk köpt på internet och byggt själva, lite som Meccano men väldigt mycket hippare).

Men igår stötte jag på en fixie igen.

Eller rättare sagt: fixien stötte på mig.

Jag stod i godan ro vid rödljuset vid Klaffbron när något körde in i min barnsadel. Jag vände mig om och trodde att det var någon i det engelska sällskapet som jag nyss passerat som av någon anledning dunkat till min cykel.

Jag såg frågande ut och tittade på dem, varpå en av engelsmännen svarade:

– It was the guy on the bike over there, sa han och pekade bort mot en av de två fixiecyklister som jag nyss passerat innan jag stannade vid rödljuset.

Jag la snabbt ihop två och två: det hade blivit lite trångt på cykelbanan vid bron när jag, fixiekillarna och engelsmännen alla befann oss på den, och antagligen hade fixiekillen inte hunnit stanna. Istället rände han in i min cykel, och for sedan vidare utan ett ord.

Som sagt, världens bästa sätt att cykla strikes again.

Sen fnissade jag lite när jag kom att tänka på att fixiecyklar har väldigt smala styren, vilket ursprungligen är hämtat från cykelbuden i New York som började med den typ av styren för att kunna tränga sig fram i bilköer. Det som hade en funktion i New York ser ganska roligt ut på Nobelvägen.

En lista från Teneriffa

Här, mina vänner, kommer en liten lista som består av händelser från den spanska, ganska okända, ön Teneriffa.

Där spenderade vi en vecka i en liten, okänd ort som heter Playa de Las Americas (den amerikanska stranden).

1. Att spela fotboll mot finska 50-åringar

På eftermiddagarna arrangerade den något övertände lekledaren på hotellet fotboll på hotellets five-a-side-plan. Jag, liksom flera andra män i åldersspannet 30-50 år som även de överskattade sin förmåga på fotbollsplanen tillräckligt mycket sökte oss dit bara för att låta oss bli avdribblad eav en finsk kille i 15-årsåldern, en norsk basketspelare samt fem stycken tioåringar som alla hade Messi-tröjor.

Roligast var dock pappan från Östergötland som snubblade på sitt eget ben och ramlade in i målställningen som flyttade på sig. Ilsket vrålade han ”Men dom här brukar fan vara fastnitade i golvet i Sverige” åt den spanske, övertände lekledaren.

2. Elmopederna

De första två dagarna försökte jag jogga längs strandpromenaden. Det gav jag snart upp och sökte mig istället upp på de lite större vägarna. Anledningen: elmopeder. Tydligen finns det ingen lag i Spanien som säger att man inte får hyra elmoped om man kan gå, som i Skandinavien. Så de skandinaviska tanterna passade på att hyra elmopeder som de körde runt på samtidigt som de rökte sina vita Blend.

3. Tåget

Eftersom Ludvig gärna åker tåg tänkte vi att vi skulle åka med ett sånt där diesellok som är förklätt till ett ånglok en eftermiddag. Vi missade tyvärr avgången, men lyckades ändå vinka in tåget.

Vad bra, tänkte vi, och klev på.

Sen frågade vi vad det kostade.

– 23 euros.

– But we only want to go to the port over there, sade vi och pekade på en hamn en kilometer bort.

– No, this train (sic!) goes all over Playa de las Americas and Los Christianos, svarade ”lokföraren”.

Har man väl satt en treåring på ett tåg vill man inte gärna plocka av honom. Så upp med 23 euros och sen bar det iväg.

Ganska snart insåg vi att ”tåget” bara kunde köra på de större, motorledsliknande vägarna som omgärdade stan. Meningen var väl att resenärerna skulle få möjlighet att se lite av orten, men nu fick man mest se spanjorernas olika sätt att bygga rondeller, motorledspåfarter samt större hyreshus. Inte de lite trevligare delarna av gamla orter som Los Cristianos, vilket i alla fall gett färden något existensberättigande.

Sen började det regna. Det var visserligen de enda dropparna på hela veckan, men det var klart att det skulle falla just då.

Sen somnade Ludvig.

Sen började engelsmännen framför oss röka så att vi satt i ett askmoln av rök samtidigt som ännu en Tui-buss svepte förbi i 85 km/h på utsidan.

Fyrtio minuter senare var vi tillbaka där vi startade.

4. Surfarna

Det är stora vågor utanför Playa de las Americas. Det attraherar surfare. Jag har en hatkärlek till surfare. De är så utstuderat avslappnade när de kommer gående med våtdräkten lite nonschalant nerdragen till höfterna så att tribalen gluttar fram i ryggslutet. Jag vill inte titta på dom, men gör det ändå. Det var väl därför som den där serien Surfers Paradise var så bra på nittiotalet på TV3.

5. Familjen

Men allra bäst var såklart att få spendera sju hela dygn med Helen, Ludvig och Linnea i solen. Inget slår det.

Till sist även några rader om maten. Eftersom Playa de las Americas mest består av ställen som ”Daniels Café”, Aberdeen Steak och ställen med fler rätter på menyn än en normal svensk pizzeria var det inte helt lätt att hitta bra ställen.

Men i grannorten Los Cristianos googlade vi fram ett par bra ställen, varav Bar el Cine var allra bäst. Längst in en gränd låg detta elljusupplysta lilla ställe som serverade nio olika rätter. Bläckfisk, sardiner, kanariska potatisar och räkor. Allt grillat, allt väldigt gott.

Vi avslutar med några diabilder!

Linnea och jag på Bar El Cine

Bar EL Cine

La Familia

Sardiner. Vanliga på Teneriffa.

Palmkille

Spansk kollektivtrafik at its best

Intressant trädgårdsjulbelysning

När man ser denna julbelysning är det lätt att man ställer sig ett par frågor:

1. Hur tänkte dom?

2. Har dom slagit två flugor i en smäll och använt emo-sonens lightsticks som han köpte på den där industrifestivalen i Dresden 2010 som julebelysning?

3. Själv blev jag trött av att titta på ”grejerna” (jag vet verkligen inte vad jag ska kalla dem) efter cirka 17 sekunder. Vad är det för övermänniskor som klarar av att ha dom hängandes utanför verandadörren över en månad?

4. Hur tänkte dom?