Intervju med Guillermo Molins i ”Lätt bäst i serien”, dec 2013

Tony Ernst på Möllan med ett ex av "Lätt bäst i serien"

Tony Ernst på Möllan med ett ex av ”Lätt bäst i serien”

I december 2013 intervjuade jag Guillermo Molins för Tony Ernsts fina fanzine ”Lätt bäst i serien.

I fanzinet fick ett antal skribenter sammanfatta året genom att utgå från ett antal ögonblick från säsongen 2013. Mitt uppdrag var att utgå från Guillermo Molins tårar när han gjorde mål mot Kalmar efter en lång mörk skadeperiod och tuff utlandssejour.

Idag blev det klart att han och MFF går skilda vägar. Jag vet inte vem som man bör beskylla för att det blivit så här. Antagligen båda parter. Men oavsett vilket så kommer jag sakna Gische väldigt mycket. 

——

Han medger det själv. Det var nästan som om någon hade regisserat allt. 

Från mörkret i Belgien till åtta mål, SM-guld och succé på bara ett par månader i Malmö. Och så tårarna framför klacken i Kalmar. 

Ja, det var som om någon hade regisserat allt. 

– Det hade varit mycket känslor för mig, och jag tror det nådde sitt klimax när jag fick göra mitt mål mot Kalmar. Där och då vände allt tillbaka på rätt spår igen, säger Guillermo ”Gische” Molins när jag träffar honom på O’Learys på Swedbank Stadion i mellandagarna.

Han hade precis bytts in på Guldfågeln Arena och hade redan hunnit missa två jättechanser att göra mål.

– Jag ville väldigt gärna göra mål i den matchen, så efter missarna tänkte jag ”snälla ge mig en chans till”. Egentligen var det ingen klar chans jag fick, utan mest ett skottförsök. ”Mange” kom med bollen och lyfte in den i straffområdet. Jag vänder om, drar till med allt jag har och den sitter vid första stolpen. Jag var extremt glad och när jag nådde kortlinjen så bara brast det. Det var inte så att jag bölade som en liten bebis, men det blev känslosamt. Jag kände mig bara så glad i den stunden och märkte samtidigt att jag gjorde så många andra glada också. Det blev lite för mycket.

Han säger att han är en person som ofta visar sina känslor tydligt.

– Men det är så jag är. Det kan jag inte ändra på.

Först framme hos honom var Miiko Albornoz, en av de nya som kommit till klubben under tiden som ”Gische” var ute i Europa.

– Miiko var nog den som kramade mig allra mest efter målet. Jag störde mig faktiskt något fruktansvärt på honom när jag kom till klubben, eftersom han fick mig utvisad för tre år sedan. Han tacklade mig, jag låg ner på gräset och när han klev över mig knuffade jag till hans ben lite och så la han sig ner som om jag hade sågat av benet. Det tar jag upp med honom en gång i veckan nuförtiden.

Spelare efter spelare hann fram till honom för att krama om honom.

– Jag minns att ”Ponne”, som kom fram sist av alla eftersom han är så seg, sa ”fy fan vad bra du är”.

Han skrattar lite när han tänker på hur han skulle ha reagerat om det istället för 3-0 stått 1-1 när han gjorde målet.

– Då hade jag nog bölat på riktigt. Men det var okej att det var 4-0-målet den gången. Jag avgjorde ju några matcher till sedan efter det.

Men mer om de andra matcherna, målen, hösten och guldet lite senare. För att verkligen förstå tårarna efter 4-0-målet måste man backa bandet till den där sommardagen då han skrev på för MFF efter två långa, mörka år ute i Europa.

Två år som inleddes med att han drog sönder korsbandet i en träningsmatch för Anderlecht och var borta i nästan ett år. När han var hel igen gick det mesta snett. Förutom en lite ljusare utlåningssejour i Real Betis var det mest mörker och han märkte hur han sjönk allt djupare ner i bitterheten.

– Först blev jag skadad direkt när jag kom dit och jag kunde inte förstå varför det hände just mig. Jag tyckte synd om mig själv och gick runt som en zombie. Ett par månader senare fick jag mitt första barn, min första son, och tyvärr förändrade det inte jättemycket till en början. Jag var glad och superstolt och allting, men jag körde rehab åtta till fyra och sen körde jag 150 kilometer hem och så var det samma sak i tio månader. Jag hade en nyfödd pojke och ibland när jag kom hem var jag helt slut och orkade bara leka i tio minuter med honom innan jag gick och lade mig. Jag var bitter över vad det gjorde med mig som människa, säger han.

Därför var det inte så konstigt att han ville bevisa något när han skrev på för MFF i somras.

– Jag hade en känsla av revansch, men också en känsla av rädsla för att jag inte skulle lyckas infria allas förväntningar. Jag visste att jag var bättre än innan, men det var massor av saker som pågick i huvudet. Jag hade familj när jag kom hem, så det fanns en oro inför att hitta lägenhet eller hus. Jag skrev på och en vecka senare var jag på plan, och det var det jag hade saknat under två år.

Han kände att han glidit längre och längre bort från rampljuset under åren i Belgien och Spanien.

– Som fotbollsspelare blir man snabbt bortglömd, även här i Malmö. Om man är bortglömd som spelare kan man inte gå vidare i sin karriär.

Han hade andra alternativ utöver MFF. Ett gäng belgiska klubbar, en schweizisk och en holländsk klubb var intresserade. Men han valde Allsvenskan.

– Tanken var att jag skulle ta ett steg tillbaka och sedan kanske, kanske ta steget ut igen. Men jag är faktiskt inte så säker längre på att jag vill det. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att spela här under resten av min karriär, göra så gott jag kan för Malmö, hjälpa laget ut i Europa och etablera oss där.

Han betonar att en framtid i MFF inte har något med en rädsla för att misslyckas som utlandsproffs igen att göra.

– Det är för att man brinner för någonting och jag märkte när jag kom tillbaka vad det är jag brinner för.

Vad brinner du för? 

– När jag skadade mig kände jag att jag inte ville ge mitt korsband igen till Anderlecht, om du förstår vad jag menar. Men till MFF kan jag ge båda två.

När han återvände till MFF framstod det som ganska tydligt att ”Gische” bara var hemma för att vända. Målet var att komma ut i Europa igen. Men det har ändrats under halvåret i Malmö.

– Det har blivit tydligt för mig vad Malmö som stad och som lag betyder för mig, och jag har absolut ingen brådska att lämna. Ska jag lämna ska det vara för något väldigt bra, och det är något jag aldrig sagt tidigare. Jag har aldrig sagt något om mina övergångar innan, för jag har inte velat lova någonting som jag inte kan uppfylla. Jag känner väldigt starkt för Malmö och jag trivs här, och skulle mycket väl kunna tänka mig att spela resten av min karriär här. Men om det kommer något som är väldigt bra så kan jag tänka mig det.

Han är inte så lättimponerad längre. Inte som när han skrev på för Anderlecht och samtidigt jagades av Kaiserslautern.

– Jag har spelat i den bästa ligan i världen, i Spanien, och jag har sett hur det funkar och det är inte mer wow än MFF faktiskt. Det är bara pengarna som skiljer.

Vad skulle kunna imponera på dig idag?  

– Jag ska inte ljuga. Antingen en oerhörd enorm mängd pengar som det inte går att tacka nej till eller ett väldigt väldigt bra lag. Jag har lärt mig att om en klubb verkligen vill ha dig så betalar dom för dig, säger ”Gische” och ursäktar sig för att gå bort till baren för att fråga om det är räkor i såsen.

Att det inte är omöjligt att vinna som svenskt lag i Europa är en annan insikt som ”Gische” fått.

– Visst, det finns lag som man inte kan slå, som Malmö FF, men det ska till dom stora klubbarna om det ska ske. Ta Swansea till exempel. Ja, dom var väldigt bra, men det är inte så stor skillnad som man kan tro. Vi saknar tempo och förmågan att sätta chanserna när vi får dom. Man är väldigt effektiv ute i Europa och det behövs kanske bara en eller två chanser för att sätta ett mål.

När han kom till Anderlecht spelade han med lite bättre spelare och allt gick lite, lite snabbare.

– När man är där i två år förbättrar man tempot och jag har fått arbeta med att hålla uppe mitt eget tempo så att jag inte faller ner i allsvenskans tempo igen. Både jag och MFF som lag har lyckats väldigt bra med det. Vi är ett lag som skulle klara oss väldigt bra i större ligor.

Han minns hur han överraskades av tempot när han byttes in efter paus i första matchen med Real Betis.

– Jag hade gått från frysboxen i Anderlecht till Copa del Rey-semifinal mot Atletico Madrid. Vänsterbacken sprang som en galning och jag fick bara lägga energi på att följa med honom i defensiven. Men när jag fick bollen efter en kvart tunnlade jag deras två turkar, Emre (Belözoğlu) och Arda Turan och sedan kom jag in i matchen. Men efter den första kvarten tänkte jag att detta klarar jag inte. Det här går alldeles för snabbt för mig. Men sedan kom jag in i det.

Tryggheten han behöver numera är tryggheten från en tränare, så att han vet vad han har honom någonstans.

– Tränaren är det viktigaste. Det är han som låter dig spela, och det är han som avgör din karriär. Man behöver inte alltid spela, men det är viktigt att veta var man har honom och att man har en bra relation.

En bra relation behöver inte vara någon mysrelation. Gische berättar om sin första tränare i Anderlecht som trots fyra ligaguld på sex år fick lämna klubben.

– Det var en tränare jag tyckte mycket om, men han pratade inte med någon spelare. Vi kunde stå i kön till maten på hotellet, och så gick han därifrån eftersom han inte ville ha kontakten och det var lugnt för så fort man blev petad sa han varför.

Han har berättat många gånger om kramen han fick av Rikard Norling efter att ha skrivit på kontraktet.

– När jag lämnade för Anderlecht hade jag bara hunnit ha honom i två veckor, men han hade sagt att han tyckte det var tråkigt att jag skulle lämna men att han förstod mig. Så redan där fick vi en bra start. Och när jag kom tillbaka så sa han inget när han såg mig, utan gick bara fram kramade mig och gick därifrån.

De två utvecklade en nära relation under hösten.

– Han är en människokännare som förstår folks olika behov. Vissa behöver mycket beröm för att funka, vissa inte alls. Han tog han om spelarna nästan som barn. Jag tyckte om Rikard väldigt mycket och jag tycker fortfarande om honom väldigt mycket. Det är tråkigt att det blev som det blev, men nu får man ser framåt.

Beskedet om att Rikard Norling sagt upp sig från MFF kom som en total överraskning även för ”Gische”. Han väcktes en sovmorgon av att Per Ågren ringde.

– Han sa ”det har hänt något tråkigt” och jag började tänka på vad som kunde ha hänt.  Rikard har slutat, sa Per och berättade att de skulle gå ut med det om två timmar. Jag blev tyst, och sa ”vadå slutat?”. Han har slutat och vi har redan börjat arbetet med att hitta en ny och vi ska ha en telefonkonferens dit spelarna kan ringa in och ställa frågor, sa Per. Det var beskedet man fick.

När ”Gische” la på luren och lade sig ner i sängen igen kände han besvikelsen komma.

– Rikard var en bra tränare, och jag pratade runt lite med lagkamraterna och det fanns en allmän besvikelse. Men sedan inser man att det är så fotbollsvärlden funkar och ingen är oersättlig. Det kanske kommer in någon bättre nu?

Gische funderade på att ringa Norling, men Norling hann före.

– Vi pratade litegrann, och vad vi pratade om stannar mellan oss för det är privat.

Ringde han alla spelare? 

– Det vet jag inte.

Vad säger det om er relation, att han ringde dig? 

– Jag tror inte den belgiske tränaren hade ringt mig, haha.

Det var två tuffa år utomlands, men han berättar att han är van vid att få törnar. Han nämner straffmissen i U21-EM-semifinalen som exempel.

– Jag säger det inte för att jag ska vara en kille som man ska tycka synd om. Det tar kanske inte lika hårt på mig som det tar på andra. Jag var ju till exempel inte omtyckt i supporterkretsarna när vi spelade på den där planen, säger han och pekar mot gamla Stadion.

När han idag är en av de allra mest omtyckta och hyllade spelarna i laget kan det te sig lite märkligt att tänka sig att det inte alltid varit så.

– Jag minns en match mot Halmstad när hela Malmö-klacken buade ut mig när jag fick bollen. Det är inte så kul att gå hem då, men det är sådant man får ta. Vad ska man göra? Säga åt dom att vara tysta? Det går ju inte, säger han.

Men en gång sa han faktiskt ifrån.

– Jag tror det var mot Djurgården, vi spelade jättedåligt. Vi kom fram för att tacka klacken och de buade ut oss vilket var lugnt för vi förtjänade det. Men så var det två killar som stod och räckte finger åt just mig och då sa jag åt dom att vara tysta, men tyvärr verkade det som att jag sa åt hela klacken. Men relationen är bra nu, säger han och ler.

Är du en person som funderar mycket på vad folk tycker om dig? 

– Tidigare var jag det. Men sedan jag fått barn har jag ändrat mig. Barn gör att man förstår vad som är viktigt i livet. Om jag slår en passning fel och folk buar åt mig, så kommer jag ändå att gå hem efter matchen och krama mina barn.

Han säger att han tror att många säkert inte tycker om honom.

– Men jag kan inte anpassa mig efter vad alla tycker. Jag är som jag är.

När ”Gische” kom upp i a-laget var det en betydligt högre medelålder än vad det är idag.

– Vi har ett väldigt ungt lag och de flesta spelar som om de vore äldre. Nu när grabbarna som kommer upp är 16-17 så är resten runt 21. Jag är 25 nu och jag känner mig nästan som Daniel Andersson. När jag kommer in i duschen hör jag hur de snackar om vilka bilar och hus de ska köpa. Du ska inte köpa hus någonstans, säger jag till dom.

Han är en av de som hörs mest i omklädningsrummet.

– Jag ställer väldigt höga krav på min omgivning och ibland blir det nästan lite för mycket när det gäller fotboll.

Efter förlusten mot Häcken, när MFF missade att ta chansen att rycka, sa ”Gische” ifrån i omklädningsrummet.

– Jag ska inte gå in på detaljer, det får du fråga någon annan om. Efteråt, när jag kylt av mig lite, kände jag att det blev lite för mycket. Men dagen efter kom Rikard fram och tackade mig för det jag hade gjort. Det var en så onödig förlust. Jag blir lack bara jag tänker på det nu.

Laget reste sig efter matchen.

– Efter säsongens slut tänkte jag mycket på hur annorlunda allt hade kunnat gå om jag missat chansen mot Kalmar, fått hoppa in igen i nästa match och kanske missat ett par chanser till. Folk i Malmö är väldigt speciella, och jag är likadan. De dömer väldigt snabbt och är väldigt krävande. Det är inget fel i det, utan det är bara så.

För trots att det gick bra så snackades det. Man sa att MFF sålt guldet när man släppte iväg Tokelo Rantie och att visst, Guillermo Molins har återvänt, men det kommer inte att räcka. ”Gische” var ju ingen djupledslöpare.

– Det gäller att kunna skärma av sådant annars förstörs man inifrån.
Men visst funderade han. Varje gång tankarna på att han skulle spela forward dök upp följt av en oro över vad som skulle ske om han inte gjorde mål försökte han tänka på något annat.

Efter matchen i Kalmar missade ”Gische” inte en målchans förrän mot Syrianska i sista matchen, när guldet redan var hemma och där den där sista koncentrationen kanske inte riktigt infann sig i spelet.

– Jag var avslappnad, det stod 3-0 och vi hade redan vunnit. Då missade jag min första chans. Vad jag kommer ihåg i alla fall.

Efter att guldet var hemma var han rädd att han skulle vakna upp i sängen hemma i Belgien och inse att allt bara var en dröm.

Även om det utåt sett såg ut att gå som en dans för ”Gische” att ta klivet upp från yttermittfältsplatsen till anfallspositionen var det först efter matchen mot BP hemma, där Gische gjorde två mål varav det matchavgörande först i 86:e minuten, som han kände att han hittat rätt.

– Innan dess hade vi haft en del småproblem och det ska jag inte sticka under stolen med. Både jag, ”Mange” och Jiloan vill ha bollen på foten och även om vi vann de flesta matcher var det inte med det där jättebra spelet.

Innan matchen mot Brommapojkarna hade han tittat på tidigare matcher på video och blivit irriterad när han såg flera tillfällen då han kunde stuckit i djupet.

– Rikard var på mig om detta, och vi gick igenom matcherna tillsammans med ”Mange”.

I omklädningsrummet inför BP-matchen reste sig ”Gische” upp och sa: ”Idag vill jag inte ha en enda boll på foten. Jag kommer gå i djupet och sen kan ni göra vad fan ni vill”.

– Jag tror aldrig jag löpt så mycket som jag gjorde i den matchen. Det var som om jag vaknade till lite och insåg att jag inte behövde ha bollen på foten och göra en tunnel, utan det gick lika bra att gå i djupet för att göra mål.

Han fortsatte på det inslagna spåret uppe i Borås mot Elfsborg.

– Då hittade jag min stil. Och det påminde väl lite om hur jag spelat som anfallare tidigare, men när man flyttar ner på mittfältet är man van vid lite mer boll. När du är anfallare ska du inte skapa, du ska avsluta.

Nu hoppas han få fortsätta som anfallare. Men annat var det när han fick beskedet av Rikard Norling att han ville se ”Gische” som anfallare i somras.

– Men den nya tränaren får anse var jag passar bäst. Precis som Rikard gjorde. Jag blev besviken på honom när han satte mig som anfallare, och det klickade ju inte direkt och laget gjorde inte mål de första matcherna efter att jag blivit anfallare. Jag tänkte ”fan, jag är ytter, varför ska jag spela där uppe”. Men jag bet ihop, och ville inte visa något utåt eftersom jag visste att det var det bästa för laget. Sen började jag göra mål mot Norrköping och Helsingborg och därefter rullade det på.

Det rullade på hela vägen upp till stormkvällen i Borås som aldrig blev en stormkväll, men däremot en guldkväll. Han minns ljudkulissen som mötte spelarna när de kom ut för att värma upp på Borås Arena.

– Jag tror aldrig jag hört så hög ljudnivå när vi kommit ut på plan, inte ens hemma. Det var extremt och det kändes redan från start att detta kan vi inte förlora. Vi kan inte låta folk åka hem och vara missnöjda efter allt det här.

Visst såg det bra ut till en början, och visst fanns det chanser men de satt inte. Jiloan Hamad snurrade upp stora delar av Elfsborgsförsvaret på Harald Nyborg-läktaren, men det var först när ”Gische” fick bollen i 36:e minuten, löpte i djupet, vek in ett par meter, ignorerade Hamad och Friberg som löpte in i straffområdet och drog till bollen ett par meter utanför straffområdet som allt släppte.

– Det var helt otroligt. Jag kunde inte fatta att jag fick göra mål efter de två målen jag gjorde mot Brommapojkarna. Jag kände att det var nog, liksom. Men så fick jag göra två till.

Han medger att det mest rationella hade varit att spela in bollen till medspelarna i boxen. Men har man bra självförtroende, så har man. Då tar man skottet.

– Hade jag fått den chansen i Anderlecht tror jag förmodligen att jag hade passat till han som löpte in i mitten. Men så är det.

Han var med och vann guldet även 2010, och kan därför jämföra guldkänslorna.

– Det var annorlunda 2010, för då var jag så glad. Nu, och jag vet inte varför, var det mer en lättnad. Vi skulle vinna guldet, och det enda som skulle hindra oss från att göra det hade varit om vi hade gjort en tabbe. Först var det lättnad över att vi inte gjorde misstaget alla väntade på, men sen kom glädjen och stoltheten.

Han säger att det varit ”väldigt kul” att röra sig på stan efter guldet.

– Fast jag kan undvika att åka till Emporia på juldagen. Det blir stirrigt, och ibland vill man kanske sitta och äta i lugn och ro. Det enda jag stör mig på är när folk kommer fram och vill ta en bild eller få en autograf när jag äter. Jag ställer ju såklart upp på det, och jag förstår dom. Men när jag äter så vill jag äta. När jag går därifrån får de gärna stoppa mig. Men det är ju inget problem. Det är ju få som har lyxen att kunna göra så många människor glada.

När jag undrar vem han ser sig själv som utanför planen kommer svaret direkt.

– Först och främst ser jag mig som pappa och det tar all min tid egentligen. När de lägger sig orkar man knappt kolla på en film. Mitt liv är mina barn, min fru och min familj. Sedan har jag inte så mycket mer, än fotbollen och familjen. Och det är inget jag klagar på.

Vi ses en regnig mellandag på ett i övrigt helt tomt O’learys på Stadion. Efter intervjun ska han gå in till gymmet och köra sitt dagliga tvåtimmarspass. ”Gische” är samtidigt mitt uppe i en flytt till ett nytt hus. De fick nycklarna tre dagar innan julafton och trots att det var så ont om tid ville ”Gische” bestämt att de skulle fira julafton i det nya huset.

– Jag har aldrig bott i hus tidigare, förutom i Belgien. Men i Sverige har jag bara bott i lägenhet, så nu är jag jätteglad att jag kan bo i hus för det är inte alla som kan det och det känns mer hemma än en lägenhet. Det är mitt eget. Jag är stolt över att jag har kunnat köpa huset.

Med på firandet var Lennart Johanssons pokal. ”Gische” själv var tomte, och tomten kom med pokalen som en överraskning för familj och vänner.

– När ligan var slut började alla bråka om vem som skulle ha den olika dagar. Jag sa ”ni kan ha den så länge ni vill, jag ska ha den den 24 december”. Så han fick stå och njuta som mittpjäs med tomteluva på. Det var en rolig grej mest i början, men varje gång jag satte mig vid bordet för att äta – man äter ju hela tiden – så kände jag mig stolt, säger han och tillägger:

– Jag tror inte det är så många som har firat jul med SM-pokalen hemma.

Text Måns Renntun

Fakta Guillermo Molins två år i Europa

Guillermo Molins blev i juni 2011 klar för RSC Anderlecht. Han skrev på ett fyraårskontrakt.

I sin första match för klubben, en träningsmatch mot Knokke, råkade Molins ut för en allvarlig korsbandsskada. Skadan höll honom borta från spel i nio månader innan han slutligen fick göra sin ligadebut för Anderlecht. Debuten kom den 18 mars 2012 i en match mot Sint-Truiden. Det blev dock inte mycket mer spel för Molins under hans tid i Anderlecht, sammanlagt spelade han endast sju ligamatcher.

I januari lånade Anderlecht ut Molins till Real Betis. Han gjorde sin debut för klubben mot Atlético Madrid. Molins fick dock inte spela mer än fyra ligamatcher för Betis innan han återvände till Anderlecht. Den 11 augusti 2013 blev det klart att Molins återvände till Malmö FF, vilka han skrev på ett treårskontrakt med. Han gjorde mål direkt i återkomsten mot Kalmar FF på bortaplan.

Årssammanfattning

Måns Renntun sammanfattar 2014

Januari

Lämnar Sverige för en vecka på Gran Canaria. När vi kommer fram visar det sig att vissa på hotellet har små flaggor som de fäster på balkongräcket som förkunnar vilket land de är från. Vi har ingen flagga.

Badar i grannbyn Puerto Mogán. Springer upp från vattnet för att upphetsat berätta för Helen att jag sett David Batra bada i havet. Lägger därefter till, med hög exalterad ton samtidigt som jag tittar mig omkring på stranden: “Det måste ju innebära att hans fru, hon Anna Kinberg Batra, är här också!!!”. Och, japp. Det var hon. Hon låg och solade bredvid oss. Två meter bort.

Kör bil över Gran Canaria. Det ser inte så långt ut på kartan. Det är vackert (vackraste platsen i Europa kallar jag den efteråt) men barnen blir lite illamående och jag säger 1200 gånger att “nu ska vi bara över den där bergskammen, sen är vi nere”.

Skärmavbild 2015-01-17 kl. 21.05.33

Äter falafel med Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh på Jalla Jalla, som är ett av ställena vi testar för Sydsvenskans räkning för att hitta Malmös bästa falafel. Tips: när du äter på BagdadNorra Grängesbergsgatan kan du med fördel se ett tidnignsklipp med mig på väggen. Bagdad kom dock bara tvåa. Orient vid Drottningtorget vann. Jag har skrivit i ganska många tidningar genom åren och varit med i lokal-TV, men uppmärksamheten som följde på Sydsvenskans falafeltester visste inga gränser. Eller, nåja. Det var flera kollegor som sa att de sett mig i tidningen.

Handlar på Coop Forum Jägersro. Barnen petar i vanlig ordning på guldfiskarna i akvariet trots att jag på skarpen säger att de inte får göra det. Min naturliga auktoritet sviker aldrig.

Februari

Markus Rosenberg klar för MFF. Så här glada blir vi.

Åker skidor i Österrike. Positivt: Ludvig lär sig åka skidor. Negativt: jag kommer inte ens topp fem i skidtävlingen som avslutar veckan. Bonusinfo: jag och Ludvig bråkade så mycket en förmiddag att en liftgubbe kom ut ur sin bod och gav oss karameller så att vi skulle sluta.

Mars

Springer VM i halvmarathon i Köpenhamn. Nytt personligt rekord på 1.30. Väljer att inte nämna att det var fri anmälan och öppet för alla när jag på jobbet säger “jag sprang VM i halvmarathon i helgen”.

April

Jag, Moa och Dan med flera arrangerar Malmö Gerillamaraton. 120 startande! Runners World är på plats och gör stort reportage.

Föreläser om falafel för trettio holländska studenter framför statyn på Möllevångstorget. Arvode: noll kronor.

Tar med familjen ut i naturen.

Tony Ernsts fanzine “Lätt bäst i serien” kommer ut. Jag har intervjuat Guillermo Molins och skrivit en text som jag lagt ner orimligt mycket tid på.

Maj

Nytt persKöpenhamns Maraton. 3.23!

Malmö Gerillalöpare är med i Dagens Industri.

Springer Toughest. Får kräla i lervälling med rutten tång och kommer 103:a av cirka 3000 deltagare. I ärlighetens namn beror placeringen nog mest på att jag är snabb mellan hindren och inte på att jag är särskilt bra på själva hindren.

Juni

Vi handlar på Whyred

Vi handlar på Whyred

Jag har utelämnat de flesta jobbrelaterade grejerna i denna sammanfattning (då jag inte tror att de är av allmänintresse), men jag måste nämna att första numret av medborgarmagasinet Leva i Skåne, som jag projektlett, landar i brevlådan hos 596 000 skånska hushåll dagarna innan midsommar.

Peak-internet inträffar på midsommarafton när Tomas Brolin ber någon ta en bild på honom ute bland lupinerna.

Revansch på MalmöMilen: nytt pers på milen! 38.10!

Juni

Springer MalmöMilen. Dumt nog går jag på bodypump dagen innan och går därför in i väggen i höjd med Nordmills.

Juli

Tio dagar Mallorca. Hyrt hus i Sollér, kör Mercedes, har släkt boendes på olika ställen på ön. Avslutar med fyra dagar i Palma. Springer varje dag. Bjuder Anja och Mårten på spansk konjak vid poolen en natt. Ludvig fyller år.

Augusti

Bästa The ConferenceHelen, Anna och de andra gör ett formidabelt jobb. På kvällen ser jag och Björn när Emil Forsberg rullar i 1-2 mot Salzburg på en bar vid Österport. En fin MFF-höst inleds.

Blir sponsrad av Laguintas IPA. Motprestationen är att jag ska ta bild på ölen när jag dricker den. Joel blir gladast av alla.

Köper en segelbåt av en före detta varvsarbetare i Borstahusen. En fin Vega med väldigt stark motor. Helen får inleda med att klättra upp i masten eftersom ett fall inte är fastsatt som det ska. Nästa år ska vi segla till antingen Florida, Bohuslän eller Bornholm.

Ännu en seger på Stadion. Ännu en underbar kväll med Helen på sektion 25.

September

Samlar alla som är ansvariga för medborgartidningar vid landsting/regioner på ett möte i Stockholm. Men det är inte det som jag vill uppmärksamma här (vi är alla på möten då och då) utan det faktum att jag slår rekord i morgonaktiviteter innan mötet: innan klockan hunnit bli 08.30 har jag sprungit runt Årstaviken, tränat i hotellgymmet, ätit hotellfrukost och handla Urban Deli (som Green Matmarknad fast tråkigare).

Seglar.

Handlar på Coop Forum Järgerso ensam en måndagkväll. Kassörskan undrar var min dotter är. “Hon som sjunger så fantastiskt”, säger hon på en malmöitiska som bara en kassörska som suttit i kassan på Wessels väldigt många år kan uppbringa.

Oktober

Jag och Helen i Madrid

Jag och Helen i Madrid

Jag och Helen åker till Madrid för att se Atletico Madrid-MFF. Fantastisk resa, fantastisk stad. Om jag hade varit reporter på ett resemagasin på SVT hade jag dock nämnt spansk polis när jag summerade minussidan. När vi går i supportermarschen ner mot arenan säger polisen att vi inte får avvika för att sätta oss på en restaurang. Jag och Helen tar av oss halsdukarna och spatserar som vore vi ett spanskt par och lyckas smita igenom polisleden. Sms:ar sen Svempa: “Efter den vita polishästen har du din enda chans. Spring.”. Jag tror inte jag kommer sms:a detta någon mer gång i mitt liv.

Äter på Lyran och slås än en gång över vilka formidabla krogar vi har i Malmö.

Mina barn har kryptävling på Coop Forum Jägersro, i höjd med osten. 

Blir morbror för första gången när Julian kommer till världen!

Blir intervjuad för Lokaltidningen om Malmö Gerillalöpare.

Stor höstlöpning på Ribban med gerillalöparna som avslutas med bankettSaltimporten Canteen.

MFF slår ut Salzburg. Killen framför mig blir så glad när Rosenberg gör 3-0 att han vänder sig mot mig och vrålar “MARKUS ROSENBERGS PAPPA ÄR MIN CHEF”

November

Springer Österlen Maraton. 30 kilometer i dimma. 12 kilometer i lite klarare väder. Jag springer i kortkorta löparshorts. En gubbe med en Sort Guld i handen säger “Men klä po daj pojk” när jag passerar honom i Hammenhög.

Lämnar Ludvig på Videdalsskolan. Gör ett grymt snygg “bollen över huvudet”-trick när en boll kommer rullande mot mig på skolgården. Är orimligt nöjd i tre dagar efteråt.

Min mormor går bort. Begravning i Örebro. “Strövtåg i hembygden” spelas i kyrkan.

December

Årlig träff med vår fotbollslista. Jag och Joel drar av varsin bengal på väg mot taxin.

Magasinet Skånes Skånes Bästa-galaFabriken. Jag har varit med i juryn som vanligt, och bland annat bidragit till att utse Hörte Brygga till årets bästa skånska restaurang.

Är på cocktailbaren The Barking Dog i Köpenhamn. En glad men full dansk, som ska på efterfest med “Tage” (oklart vem det är), säger att han gillar min stil (jag har sist av alla börjat bära hatt, fluga och hängslen).

Är i egenskap av gerillalöpare lucka nummer 20 i Sydsvenskans kalender.

Andra bra saker 2014: The Barber. Lokomotiv Värnhem. Att rädda igelkottar som fastnat i fotbollsmålens nät i trädgården. Att plocka ramslök på ett ställe som bara jag och @konvents vet. Att bråka med bilister på Frihamnsviadukten.

På en perrong i Flemmingsberg

Jag tänkte berätta lite om en man som steg på tåget i Stockholm i söndags kl 11.21.

Både jag och Joel lade märke honom när vi passerade honom på perrongen på Stockholm C. Han stod nämligen och drack ur en flaska Strohrom och iu väskan som han hade ställt på sin mintgröna, stora resväska stack två öppna Sofieroburkar upp. Han såg ganska prydlig ut. I handen höll han sina tågbiljetter. Han skrattade högt och viftade med dom i ansiktet på sin fru som inte såg särskilt road ut.

Vi tänkte inte mer på det förrän vi steg på vagnen och kom till våra platser. Då upptäckte vi att han skulle sitta bakom oss hela resan och vi reagerade inte mer än att vi gjorde någon tyst grimas i stil med ”fan också” mot varandra. Vi trodde väl att han var en random medelålders man som druckit lite för mycket och som nu antagligen skulle sitta och snacka lite för högt hela vägen hem.

Men när han inte klarade av att lyfta sin väska samtidigt som han på engelska (mycket knagglig sådan) skällde på sin fru som mest tittade i marken började jag ana att han nog inte bara var full, utan extremt full och väldigt otrevlig.

Efter ett par försök att lyfta sin väska välte han bakåt och landade på en kvinna på sätet mittemot som bredvid sig hade sätet hade sin bebis. Max ett par månader gammal. Lyckligtvis landade han bara på kvinnan men det var inte långt ifrån att han lagt sina 90 kilo på det lilla barnet.

Då tappade jag tålamodet, reste mig upp och röt att han skulle sätta sig ner och frågade hur jävla full han egentligen var och att det där ju faktiskt var ett barn som han var på väg att skada.

När allt detta hände hade Joel redan gått iväg för att snacka med tågvärden, så jag var ensam med mannen. Hans fru daskade generat till honom och sa att han skulle sätta sig ner samtidigt som hon bad om ursäkt till alla i runt om i vagnen.

Mannen ramlade ner i sitt säte samtidigt som han började vråla att jag var en idiot, fuck you med mera. Jag kände adrenalinet och ilskan rusa upp i kroppen men insåg att inget skulle bli bättre av att jag förvärrade situationen genom att börja tjafsa tillbaka. Istället gick jag iväg för att möta Joel och tågvärden som stod längst bort i vagnen och snackade. Vi berättade hur full mannen var och vad som hade hänt med bebisen.

Tågvärden gick fram till mannen och förklarade med mycket taktisk, lågmäld röst att mannen var för berusad vilket kunde vara en säkerhetsrisk om tåget skulle utrymmas. Han meddelade lugnt att mannen skulle få stiga av i Flemmingsberg och vänta på nästa tåg (i själva verket var planen att han skulle hämtas av polis, men taktiskt nog valde han bort denna uppgift eftersom prio ett var att få av mannen från tåget).

Mannen sluddrade ”jaja du är chefen, så jag får väl göra som du säger” samtidigt som han lät som ett barn som med gråten i halsen kände sig orättvist behandlad.

Hela tiden satt hans fru och tittade på honom utan att förstå vad tågvärden sa.

– He’s to intoxicated, förklarade tågvärden för henne när han förstod att hon inte kunde svenska.

– You’ll have to get off at the next stop and take the next train.

När tågvärden gått förklarade även mannen på knagglig, berusad och sluddrig engelska att de skulle få gå av. Han hade inte hört tågvärdens förklaring till frun. Jag såg inte hennes blick eftersom hon satt bakom oss, men jag kunde ta på tystnaden.

I Flemmingsberg kom tågvärden fram med en kollega och bad paret gå av. Återigen en skur av förolämpningar mot tågvärdarna, men mannen lommade sakta av tåget och genom fönstret såg jag hur de klev ut på perrongen.

För varje steg framåt tog han två stapplande steg åt sidan. Hans fru gick sakta och satte sig på en bänk mitt på perrongen. Där satt hon och såg hur hennes man ragglade fram och tillbaka samtidigt som tåget de skulle åkt med till Alvesta sakta rullade ut från Flemmingsberg och bort från dom.

Kvinnan såg ut att vara från Sydostasien. Kanske Thailand. Gissningsvis hade de flugit hem från ett besök i Thailand och mannen hade väl ägnat flygresan åt att supa sig redlös. Kanske hade hon varit i Sverige innan. Kanske var det första gången.

Jag vet inget om deras liv. Jag bara gissar.

Men oavsett vilket: där satt hon, på en perrong en decemberförmiddag i Flemmingsberg och såg hur tåget de nyss suttit på rullade bort. Strax skulle en polispatrull komma och hämta dom, och sedan väntade väl en fyllecell på mannen någonstans i södra Stockholm. Och sedan väntade resten av livet i Alvesta.

De kanske kommer ha ett underbart liv. Kanske var detta det som fick mannen att inse hur han behandlade henne. Kanske var detta det som får honom sluta supa.

Jag hoppas det men kommer aldrig få veta. Jag vet bara att jag nog aldrig sett en så ensam människa som den kvinnan på den där perrongen i Flemmingberg.

******

Fotnot: 

En stor eloge till tågvärden på avgång 11.21 från Stockholm till Malmö söndag den 1 december. Han hanterade situationen så bra som den gick att hantera. Den berusade mannen kunde mycket väl reagerat som han gjorde när jag sa åt honom, men tack vare lugn och diplomati undveks en sådan situation. Efteråt kom han förbi oss och pratade lite och berättade att polisen var på väg, så att mannen inte skulle skada sig där på perrongen i Flemmingsberg.

Cykling genom Köpenhamn och Restaurant Bror

Ibland känns ett restaurangbesök fel från början.

När servitören undrar var vi kommer från och vi berättar att vi är från Malmö börjar han dissa gäster från Stockholm och Göteborg. När jag leende frågar ”och vad säger du till gästerna från Göteborg om oss Malmöbor då?” säger han inget mer.

Bror är en relativt omtalad restaurang som ligger på en av smågatorna mellan Rådhusplatsen och Nörreport. Koncept är ganska råbarkat. Modern europeisk matlagning. Inte superlångt från Bastard matmässigt med andra ord. Och naturliga viner såklart. Presentationerna görs i samma skola som Radio och Relæ. Åtminstone på pappret.

Istället för fyrarättersmenyn kör vi på ett par snacks, en förrätt och en huvudrätt var. Servitören säger bekymrat att man inte blir mätt på en förrätt och en huvudrätt, och rekommenderar att vi ska ta ett par rätter till.

Det tycker vi dockkänns för mycket, och menyn är ju faktiskt traditionellt uppbyggd med för-, huvud- och efterrätter. Den består inte av smårätter.

Eftersom det senare visar sig att vi visst då blir mätta känns servitörens rekommendationer helt missvisande. ”Sälja så mycket som möjligt”-mentalitet.

Svinnacken

Svinnacken

Min svinnacke är dock helt okej och serveras med ramslök och blomkål. Helen valde torsken med hjärtsallad. Inte heller det en dålig rätt, men restaurangen känns ändå opersonlig, ogemytlig och ointresserad. Möjligen har det att göra med att den ligger där den gär, mitt i turistgyttret. Detta är inte Vesterbro eller Nörrebro. Flera av gästerna pratar engelska och franska, och jag gissar att merparten är turister. Det behöver nödvändigtvis inte vara något dåligt, men det känns när ett ställe inte går in i hjärtat.

***

IMG_7238 kopia

Detta var efter ett par öl på Halvandet, och innan kedjan smällde.

Då var det desto trevligare att tidigare på dagen cykla genom ett sommarvarmt Köpenhamn, via Christianshavn och hela vägen ut till HalvandetRefshaleøen (där även nya hyllade Amass ligger, men där gick det inte att få bord den närmsta månaden när jag försökte) där det finns ett bad på en kaj mitt bland de halvt övergivna industrierna.

Halvandet

Halvandet

Kring en strandbar står solstolar och sådana där vita galonsängar uppställda, och antingen klättrar man ner i havet via en liten brygga eller så kastar man sig ut från kajen. Många danska tribaler, fantastisk utsikt och bra bar.

Därefter tillbaka in till stan. En kedja som går sönder och sen en drink innan maten på K bar nere vid Gammel strand. Och efter maten på Bror ett försök att komma in på cocktailbaren Lidkoeb inne på den där lilla gården på Vesterbro. Tyvärr ska de precis stänga uteserveringen och det är rökt för oss i kön. Via en öl på svenskbaren Mikkeller (där vi känner igen bartendern från Tempo) avslutar vi kvällen tillsammans med hundratalet andra utanför en av barerna i Kødbyen.

Makalös stämning i sommarnatten.

Vollmers

I princip allt som serveras på Vollmers kommer från en tolv mils radie från Malmö. Detta inkluderar såklart även Danmark, vilket för många krogar med närodlat och närproducerat som signum varit lite bortglömt.

Men när vi åt på Vollmers i fredags kom lammet, osten och det mousserade vinet som var smaksatt med te från Danmark. Bland annat.

Mats Vollmer, som stod i köket den här kvällen samtidigt som brorsan Ebbe höll till borta på brödernas nystartade restaurant SOT Steak and Tapas vid Stortorget, har lång erfarenhet av danska producenter sedan tiden på Hermann i Köpenhamn. Ett par gånger i veckan åker han över bron för att handla.

Lokalen på Gamla väster är lite grönare nu när Vollmers huserar än än när Trio låg här för ett par år sedan, men det är fortfarande en lugn och sober matsal där kockarna har utsikt över de sju-åtta borden från köket längst in i lokalen.

När vi åt där var det fullt till två tredjedelar, vilket inte är dåligt en varm julikväll för en restaurang av Vollmers snitt. Några par som verkade firade något, ett sällskap med läkare, två till synes matintresserade 23-åringa killar och så vi

Först tre olika snacks och tre olika sorters bröd, serverat med champagne. Därefter sex olika rätter där flera (till exempel sparris) serverades i två delar vilket gjorde att antalet tallrikar som bars ut slutade uppåt dussinet inklusive snacksen.

Vinerna presenterades ingående och ackompanjerade rätterna formidabelt. Menyn höll rakt igenom en röd tröd och varje rätt var såpass smakmässigt koncentrerad att menyn som helhet blev tydlig och lätthanterlig. Det var lätt att minnas varje rätts smaker och komposition tack vare tydligheten i tillagningen och presentationen.

Det enda negativa var kanske att vissa rätter kunde förenklats ännu mer. Mördegen jordgubbarna kändes lite väl traditionellt och beurre blancen till den rökta märgen och tomaterna kändes överflödig.

Kanske vittnar detta om att restaurangen riktar sig mot ett litet annat klientel än de som vanligtvis går och äter på B.A.R, Bastard eller Tryne till knorr. Men samtidigt borde Vollmers verkligen stå med bland dessa krogar när man räknar upp de fem bästa krogarna i Malmö. Det är krogen värd.

*******

Avslutningsvis fick vi en fin bok skriven av Sara Berg och formgiven av Kalle Magnusson som handlade om den kockträff som bröderna Vollmer arrangerade häromåret. Toppkockar som Paul Cunningham från The Paul och stjärnsommeliern Pontus Elofsson från Noma (numera B.A.R.) var på plats.

Västerhavsost

Västerhavsost

Sparkling tea

Sparkling tea

Kalvbräss, vilda svampar och mandel

Kalvbräss, vilda svampar och mandel

Vit sparris från Fyn med laktrits från Malmö

Vit sparris från Fyn med laktrits från Malmö

Getost och skånsk flora

Getost och skånsk flora

Lamm, gröna ärtor och spetskål

Lamm, gröna ärtor och spetskål

Ett par olika sorters tomater, rökt märg och saltarv

Ett par olika sorters tomater, rökt märg och saltarv

Vollmers4 Till höger: nypotatis och matjes

MalmöMilen

{E62BC5B3-7657-4B6F-854D-565339E96173}-4B6F

Igår var det både dags för MalmöMilen 2013 och våravslutningsbanketten för Malmö GerillalöpareSaltimporten Canteen.

Vi en sak i taget, och börjar med MalmöMilen:

Ni har säkert suttit som på nålar i spänd förväntan på att få höra detaljerna om mitt lopp, så vi dammar av detta direkt: det var ingen höjdarinsats. Jag hade skruvat upp förväntningarna rejält och siktade på nytt personligt, en tid under 39 och allmän succé.

Nu blev det 39.20, åtta sekunder sämre än mitt pers och en allmänt dålig insats längs med banan.

Det började vackert i starten. Jag, Dan och några gerillalöpare till var anmälda i elitklassen och fick därför kliva över det lilla band som skiljde eliten från resten av deltagarna. Vi solade oss i glansen och njöt av det spatiösa utrymmet som bjöds i elitfållan. Nu vet jag hur Chris O’Neill känner sig.

Nåväl. När startskottet gick började vi kubba, och eftersom det var eliten som kubbade så kubbade vi fort. Trots att jag sagt åt mig själv att inte starta snabbare än 3.55 tempo tog jag första kilometern på 3.35. Och det var inte så smart.

Jag vet inte om jag verkligen trodde att jag skulle kunna springa en mil i 3.35-tempo, men trots att jag försökte säga åt mig själv att sakta ner så sänkte jag inte farten förrän ute i Västra hamnen efter att jag passerat mina kompisar på Crossfit Malmö (som tyvärr inte hunnit ut för att köra det kettlebell-pass de planerat på trottoaren).

Sen vände vi in mot stan igen och då kom motvinden och då var det inte lika roligt längre att heta Måns Renntun. Andra halvan av loppet gick i 4.00-tempo och jag led mig igenom den del av loppet som gick genom folkmassorna i city. Det var inte förrän sista kilometern som jag kunde skärpa mig lite, och avsluta med en 3.53-kilometer. Efter målgång vrålade jag ”fan också” och surade ett tag.

Sen träffade jag min familj, mina fellow gerillalöpare och fick lite flädersaft av Thomas och då kändes det bättre.

gerilla

Så, banketten!

Ola och Sebastian på Saltimporten hade fixat fina naturviner från Vin Natur och lagat helstekt gris med rödbetor och fläder. Magnifikt! Vi var ett fyrtiotal personer ute på Saltimporten som firade ett bra halvår i löpningens tecken.

Jag och Dan hade utsett fyra vinnare i lika många kategorier. Alla vann en påse kaffe från Solde, så klart.

Kategori Social: Moa Björnson, som fixade varm choklad till oss när det var 12 minusgrader och räddade banketten genom att ragga fram femton extra deltagare så vi kunde gå i mål med bokningen.

Kategori Hjälte: Max Adolfsson, som trots hjärtstrul ger allt i varje lopp.

Kategori Mäktigaste pers-säkning på milen: Thomas Gervard, som sänkte sig med 20 minuter

Kategori bästa tid på milen på Ribban Sub40: Fredrik ”Military Training” Olsson, som drämde till med 37.29.

För mig personligen blev bästa tiden i år 39.12, vilket var en sänkning på över en och en halv minut jämfört med i våras.

Ribban-löpningarna har visat sig vara riktiga fartrace. Till skillnad från ett hackigt lopp som MalmöMilen kan man ligga och mala i exakt rätt tempo på Ribban och på så sätt mala sönder sina personliga rekord. Är ganska övertygad om att jag kommit under 39 om gårdagens lopp hade ägt rum på Ribban-banan.

Igår kväll commitade jag mig till att 1) testa Military Training i Beijers Park med Fredrik Olsson, 2) köra stadsorientering och 3) springa följande maraton: Båstad, Landskrona, Budapest och Bromölla.

Jävla naturvin.

Dessutom fattade jag och Dan beslut om att relauncha hela Ribban-grejen från och med augusti. Nytt koncept, nya teman och nya distanser!

Stort tack till min vapendragare Dan! Tillsammans har vi gjort det här, och stort tack alla som varit med och sprungit.

Never stop running!

Restaurant Radio

Förra helgen åt jag för första gången på Restaurant Radio, som varit en av de mer omskrivna och på många håll även hyllade restaurangerna i Köpenhamn senaste året.

Mitt i ingemansland mellan Vesterbro och Nørrebro, strax intill Forum, ligger denna ganska avskalade restaurang som startades av Claus Meyer (Noma) för snart två år sedan.

Tanken är att Radio ska vara ett lite lättillgängligare alternativ än Noma, men samtidigt gå på samma råvarofokuserade linje som Noma och så många andra krogar i Köpenhamn och Malmö (tänker på Relæ och B.A.R. till exempel). Lokala råvaror och fasta menyer där rätterna skrivs enligt formeln ”Makrel / Gulerod / Løvstikke”.

Ja, vi börjar lära oss detta nu. Men samtidigt är det denna modell som gör Köpenhamn och även Malmö och Skåne, till väldigt intressanta kulinariska destinationer just nu, för att snacka lite branschlingo.

Men Radio når inte fram till nyss nämnda Relæ och B.A.R, för att bara ta två ställen med samma koncept. Rätterna åker berg och dalbana. Makrillen med morot var enligt en i sällskapet det sämsta han ätit på restaurang, medan dovhjorten med spetskål och granskott var alldeles formidabel, om än något julig. Nypotatisen med lök och ekologisk ”høost” från det ekologiska mejeriet Naturmælk var också riktigt bra.

Men alltför ofta vilade rätterna på någon sås som kändes totalt onödig. Det verkade som om restaurangen ville säkra upp lite. ”Om vi gör rätterna utan sås blir det för konstigt”.

Radio är värt ett besök, visst, men ska man äta på den här typen av restaurang ska man först ta sig til Relæ. Sen ska man beta av ställen som PatéPaté, Nose2Tail och Koefoed (för att nämna några prisvärda medelnivåkrogar som jag rekommenderar i Köpenhamn) innan man tar Radio.

Eurovision Song Contest från Måns Renntuns perspektiv

10 händelser som jag minns från mina cirka två veckor som Eurovision Song Contest-medarbetare. I egenskap av kommunikatör på Region Skåne arbetade jag i presscentret tillsammans med andra kommunikatörer från Malmö Stad och SVT.

Cirka 1700 journalister hängde i presscentret, som första veckan var inhyst på Slagthuset och andra veckan fanns inne på MalmöMässan.

1. Bonnie Tyler

En av mina mest frekventa arbetsuppgifter gick ut på att hjälpa till vid presskonferenserna. Första veckan var de av mer informell karaktär (kallades meet n’ greet) men andra veckan på MalmöMässan var de i fullskaligt format och modererades av antingen Alexandra Pascaloidou (som berättade underhållande hur det hade gått till när Carl Bildt ringde in till Ring P1 när hon, jag, Janne Thörnkvist och Johan från Malmö stad åt middag i matsalen en sen kväll) eller Catarina Rolfsdotter-Jansson.

Min uppgift var oftast att leda artisterna till rätt position för fotografering.

Ett ganska simpelt och enkelt uppdrag kan tyckas. Men att få en artist som antingen är euforisk eller halvdisträ (eller både och) att ta sig genom en lokal fylld av journalister, bloggare och fans (ja, det fanns ackriediterade superfans) är inte den enklaste uppgift.

Mest tryck var det såklart när Robin Stjernberg och Bonnie Tyler skulle ha sina presskonferenser. Allt gick dock smidigt, och jag visade Bonnie var hon skulle stå för att fotograferna skulle få fina bilder, men i sista stund kom hon på att hon inte kunde ha sin vattenflaska med sig. Så den tog jag raskt hand om. Sen gav vi fotograferna någon minut innan vi avbröt och förde Bonnie ut ur lokalen igen.

Som sagt. Inte den mest intellektuellt krävande arbetsuppgift, men garanterat något jag aldrig mer kommer göra i livet.

2. Cykla omkull

Jag cyklade omkull två gånger på väg till presscentret. Båda gånger precis utanför arenan. Andra gången skedde det fem meter framför två poliser som oroligt undrade hur det gått.

Ingen fara sa jag och gick in och började jobba. Efter två timmar blev jag tillsagd att gå hem.

Det var nog tur. När jag kom hem kom smärtan och sen blev det vårdcentral, röntgen och ortopedakuten. Fantastiskt mottagande och vård rakt igenom trots att det var lördagskväll.

Och personalen på ortopedakuten sa att det inte var några problem om vi ville se ESC-finalen med ljud på i väntrummet.

Så där satt vi under ljusrören och såg crescendot på två veckors ESC-arbete. Det är ett minne det också.

3. You’re so cruel

Det var ett tight schema för presskonferenserna. Varje land fick 20 minuter. Sen kom nästa land in genom dörren, och då skulle föregående land vara ute genom dörren.

Så därför var man ibland tvungen att säga åt efterhängsna fans och autografjägare att de fick vänta. När jag hjälpte Cyperns sångerska genom människohopen log hon och sa:

– You’re so cruel to them.

4. Hitta rökplats åt Italien

Italiens sångare var så röksugen efter sitt rep på onsdagen och mellan presskonferensen och de efterföljande individuella intervjuerna behövde han ta en cigarett. Men att leda ut en halvvirrig italiensk sångare (som såg klart drog uppmärksamheten till sig) till en plats utanför mässan där han kunde röka var inte det enklaste. Men till slut hittade vi ut.

5. Gåvorna från Vitryssland

Chokladask. T-shirt. Konstig pepparkaka med glasyr. Det blev till slut skörden av gåvor från den virtyska delegationen. Och då bör man ha i åtanke att jag inte fick den konstiga glasprytteln som de delade ut.

Men jag är också glad över anteckningsblocket med Rumäniens sångare på omslaget.

6. Don’t shout at me

En bloggare lackade ur på mig när jag sa ”Not inside the ropes, please” åt honom på skarpen. Han tittade besviket på mig och sa:

– Don’t shout at me.

Jag fick samma känsla i kroppen som jag får när jag blir lite för arg och börjar skälla på barnen.

7. Green Room

Vi såg semifinal 1 från arenans green room, som egentligen var mer brunt. Det mest bestående minnet är besvikelsen hos tjejerna från Serbien.

När publiken gick ut genom dörrarna och de länder som gått vidare gått upp på stora scenen satt de kvar och tittade tomt framför sig.

8. Eurovision School Contest

Region Skånes stora grej var Eurovision School Contest, en skoltävling som involverade över 18000 skånska skolelever. 8500 av dem var samlade i arenan inför genrepet inför seminfinal 2, och de vinnande klasserna hyllades på scenen. Det låter kanske lite corny, men jublet när Robin Stjernberg frågade om de ville att han skulle sjunga ”You” för dem var något av de mäktigaste jag hört. Ren och skär glädje.

9. Ryan

Av alla artister som svepte förbi var nog Ryan från Irland den som jag tyckte var allra trevligast. Vi hälsade alltid glatt när vi sprang på varandra.

Han kom sist.

10. Presskonferensen efter andra semifinalen

Min och SVT:s presskilles uppgifter var att rada upp de tio länder som gått vidare framför en Eurovision-skärm för fotografering. Ca 100 fotografer trängdes och fem-sex säkerhetsvakter försökte hålla repstolparna upprätta.

Nio av tio länders artister kom in, radade upp sig och trängde lydigt ihop sig när vi bad dom om det.

Sen kom Krista från Finland in och ställde sig framför alla och skrek.

Istanbul

Jag och Helen besökte Istanbul nyligen. Här är the best of våra bilder.

Sammanfattningsvis kan man säga att Istanbul är en blandning av Barcelona och Tehran. I kvaretern i Beyoğlu känns det väldigt mycket Berlin och Barcelona medan om man tar båten över till asiatiska sidan så är man, tada, helt plötsligt i Teheran.

Istanbul tog sig direkt in på min topp-fem lista över europeiska städer:

1. Malmö
2. Barcelona
3. Köpenhamn
4. Istanbul
5. Örebro

Krogmässigt är mina bästa tips att skita i foodieställena. Ni blir bara besvikna. 360, som det tipsas om i de flesta guider, är ett väldigt tacky ställe, till exempel (även om det inte är något foodieställe).

Istället bör ni gå till mezekrogarna på tvärgatan mellan Balo Sok och fiskmarknaden. Ta en ny varje kväll, frossa i mezes och grillad fisk och njut av livet.

Never stop running

Denna månads Ribban Sub40 i punktform:

1. Täten var nära att krocka med en anka ute vid vändningen på ön.

2. Det var väldigt många rullskideåkare som vi ropade ”ur spår” till när vi kom löpande.

3. Vi var en klunga på cirka åtta löpare som höll jämnt 4.00-tempo första fem kilometerna i motvinden. Sen vände vi längst ute på ön och till tonerna av ”Who let the dogs out” i lurarna vände vi upp i medvinden. BOOM!

4. Det var många som satte personligt rekord i plusgraderna och den nergående solen med Köpenhamns skyline som fond. Och till skillnad från alla kvällar i mörker och kyla var det många flanörer ute som betraktade Malmös Gerillalöpare!

5. För mig personligen blev det återigen nytt personligt rekord. 39.12 är jag sjukt nöjd med, särskilt med tanke på att vi varit i Istanbul och druckit Efes Pilsen, ätit döner och gått på bra krogar hela helgen. Uppenbarligen var det rätt uppladdning.

6. Jag hade mina nya, ultralätta skor på mig och jag kände mig betydligt lättare i benen sista kilometerna. Dan, som alltid är så snäll, sa att jag såg ut att ha ett helt annat löpsteg.

7. Alla som deltar i minst ett lopp med Malmö Gerillalöpare under våren är kvalificerade till avslutningsbanketten på Saltimporten Canteen den 15 juni. Välkomna in på Facebook-gruppen!

8. Never stop running!

(Jag ber inte om ursäkt, men konstaterar att uppdateringsfrekvensen här på renntun.se varit medioker senaste månaden. Men inom kort kommer ett hårt granskande inlägg av Istanbul som stad och fenomen.)