Att få tummen ner av en kvinna som kliver ur buss 169

Den första kvinnan som kliver ut ur buss 169 och tvingas ta ett steg genom snöslasket innan hon når trottoaren vänder sig mot mig där jag sitter i bilen och gör tummen ner.

Nästa kvinna som går ur bussen vänder sig också mot mig och skakar besviket på huvudet.

Låt oss backa bandet en liten stund. Närmare bestämt 25 minuter.

Det är då jag upptäcker att Alfons (vår hund) inte längre står bredvid bilen utanför huset på Videdal. Jag har precis spänt fast Linnea och har nu som ambition att släppa in Alfons i bilen.

Alfons är dock MIA. Borta. Jag går ett varv runt huset. Ingen hund. Det har snöat hela eftermiddagen och ingenstans ser jag några hundspår. Inte förrän jag kommer runt på framsidan igen och ser spår som leder över gatan, in på grannens garageuppfart och in bakom huset. Och bredvid dessa spår ytterligare ett spår, dock med lite mindre avtryck.

Trots att jag blev underkänd i logik på filosofin på gymnasiet (men ändå fick MVG tack vare att jag berättade för min svensklärare att jag läste Tolstoy, vilket irriterade en tjej i klassen till den milda grad att hon protesterade hos studierektorn) kunde jag snabbt räkna ut att Alfons hade jagat iväg efter grannens katt Ceasar.

Så med Linnea väntades i bilen börjar jag spåra efter Alfons likt en fjälljägare under finska vinterkriget. Jag följer spåren in i den första trädgården. Där slutade de vid en häck. Ut på gatan, in i nästa trädgård, skrikandes ”ALFONS!” varpå grannfrun i huset halvskrämt tittar upp från soffan för att upptäcka mig pulsades runt i hennes trädgård utan jacka.

Till slut hittar jag Alfons i trädgård nummer tre, nosandes efter en nu sedan länge försvunnen katt (Ceasar älskar att låta Alfons jaga honom).

In i bilen och iväg för att möta Ludvig och farfar på Värnhemstorget – Malmös Place de la Revolution.

Alla som bor i Malmö vet hur stämningen är på Värnhemstorget en torsdagseftermiddag kl 16.15 i november.

Det är inte torget där man vänder andra kinden till, om man säger så.

Jag har nu bråttom eftersom Ludvig ska vara på simskolan på Aqvakul om 17 minuter, så jag svänger upp på trottoaren med ena hjulparet för att släppa in honom i bilen.

Samtidigt ska buss 169 passera mig för att släppa av passagerare på hållplatsen tjugo meter längre fram utanför Hemköp. Saken är den att jag inte står på hållplatsen. Där jag står är det inga problem för bussen att passera och det är gott om plats för att släppa av passagerarna på hållplatsen.

Men busschauffören skakar ändå indignerat på huvudet åt mig när han sakta kör förbi och stannar sedan med halva bussen utanför hållplatsen. Varför vet jag inte.

Men resultatet blir alltså att de två kvinnorna tvingas gå en meter (100 centimeter) i lite slask innan de når trottoaren (som också är fylld av slask) vilket uppenbarligen är något som de inte alls uppskattar.

Hence: en tumme ner, och en besviken huvudskakning.

Men eftersom jag är 34 år gammal, har två barn i bilen och en hund samt håller på att byta några snabba ord med min pappa som står på trottoaren samt är en större människa än kvinnorna som steg av bussen kväver jag impulsen att kliva ur bilen (och därmed riskera att verkligen stoppa upp trafiken) och ta debatten med dem.

Jag tänker ”nej, Måns, nu är det mindfullness som gäller här”.

Tyvärr har jag när jag skriver detta 85 minuter senare fortfarande kaninpuls av irritation över det hela.

Det var en halvtimme i decembermalmö det.

7 reaktion på “Att få tummen ner av en kvinna som kliver ur buss 169

  1. Bilister som tror de får göra som de vill pga hund, katt, barn, troll, jesus bör piskas offentligt.

  2. av inledningen att döma trodde jag att hunden smitit in i bussen och att tanterna letat efter honom. på din inrådan.
    men så var det ju inte.
    i övrigt känns hela situationen på värnhemstorget som något mycket typiskt för malmö – sura tanter, en sur busschaufför och ett jävligt tråkigt värnhem.

  3. Vän av ordnung: et betydligt större samhällsproblem är folk som inte vågar skriva ut sina namn när de försöker vara tuffa på internet!

    Dessutom hade jag rätt. Där jag stod fick man stå, och varför bussen inte stannade på hållplasten vet jag inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *