Nu är Christer Fuglesang på väg ner till jorden. Jag har funderat på en del saker under tiden han har varit i rymden. Fast det där med rymden är ju en sanning med modifikation. Han har varit lite ovanför atmosfären.

- Hur ofta händer det egentligen att NASA skickar upp bemannade rymdfarkoster? Att man skickar upp satelliter och annat skit i rymden lika ofta som folk säger ”fan det här har Malmö saknat” varje fredag på Jeriko, det vet man ju. Men hur ofta har de stoppat in folk i farkosterna? Det har ingen tidning bemödat sig att förklara för mig som läsare. Och då läser jag i princip alla tidningar. Utom Skånskan.

- Varför är astronauterna så käckt töntiga på alla filmer från Discovery? De uppträder ju som ett gäng frikyrkoungdomar som desperat försöker övertyga sina hädande kompisar om att ”visst kan man ha kul utan sprit på ett sommarläger – se bara hur glada, bekymmerslösa och spontana vi är”. Relationen mellan Houstonpersonalen och Discoverypersonalen har även den känts äckligt krystad.

- Vad kommer hända efter att de har landat? Om jag inte får se en direktsändning som påminner extremt mycket om avslutningsscenen i Armageddon så blir jag väldigt gramse. Jag vill att Christer ska gå från Discovery, över tarmacen, i motljus med hjälmen under armen, leendes mot massorna. Nu kommer detta inte att hända, utan Christer (”Chrille”?) placeras säkert i mediakarantän i tolv timmar innan han skiter ur sig tolv ord om att detta var en framgång för rymdforskningen.