Jag tycker om Casa Mia.
Det har jag gjort ända sedan slutet av åttiotalet när hela familjen gick dit för att äta. Jag minns att det brukade stå mellan Lecour (det hette väl så?) mitt emot på Södergatan, och just Casa Mia.
Häromdagen åt jag lunch på Casa Mia och allt var precis som det brukar vara. Deras spaghetti al ragù smakade som den brukar.
Servitörerna använde inte onödigt stora gester när de visade mig till borde.
Servitörerna använde ännu mindre gester när vi bad att få byta bord.
Dasket från platsmenyerna när de landade på bordet ekar fortfarande i mina öron.
Men, kors i taket, vi fick faktiskt ett leende från mannen som bar fram våra tallrikar.
Det finns få krogar i Malmö som får mig att känna mig som om jag är i New York. Trubbigheten, storleken och stämningen på Casa Mia är ett av få undantag.
Och om jag får lov att fortsätta klafsa i klichéträsket: någonstans i all New Yorkig stämning hittar man den där avmätta malmöitiska attityden som en del brukar gilla att kalla för avadåda-mentalitet.
Casa Mia – alltid med ett Malmöitiskt leende.
Vill minnas att det hette Le Coeur. Helt säker är jag i alla fall på att ägarna så småningom hamnade bakom lås och bom för ekobrott.
”Le Coeur”, det kan säkert stämma. jag och franska är inte kompisar.
Ytterligare en krog alltså vars ägare åkt dit. Ovanligt…
Känner igen mig mycket väl i beskrivningen av restaurangbesök under det sena 80-talet. Alltid en Carbonara för mig. Kändes vuxet med äggulan.
Har nog inte varit där sedan 1991, typ.
Haha, vuxet med äggula!
Casa Mia är svennehaket med fotbollshuliganer. Där kan man träffa en lärare från Eslöv alla dagar i veckan.