Jag sitter i soffan och läser Washington Post-redaktören Ben Bradlees’ memoarer samtidigt som säsongspremiären av Allsång på Skansen rullar på TV:n i bakgrunden.
Men efter en ett par minuter finner jag mig själv sitta med boken i knät, med ett fånleende på läpparna och med ett finger på höj-volymen-knappen.
Det är ju så förbannat trevligt!
Först Håkan Hellström, sen Arija och nu Bosse Parnevik med barnbarn (fast barnbarnskonceptet slog över en smula) – ett gyllene snitt av svensk trevlighet, om än i olika ålderskategorier och för olika målgrupper. Men allesammans totalt avväpnande med sin trevlighet.
Ge mig en Bandidos-hangaround, en Weekday-hipster eller en främlingslegionssoldat. Jag lovar att även de hade kapitulerat om de konfronterats av denna Umeälv av trevlighet. Om alla människor i världen fick se Allsång på Skansen en gång i livet hade vi inte haft några krig.
Allsången är the very essence of trevligt.
Kuriosa: Inte mindre än två originalmelodier till MFF-ramsor har spelats under kvällens program!
Steg för steg blir du gammal nog att våga vara dig själv. Radhus, stilla parmiddagar, barn och Allsång på Skansen. Hipster-Måns är snart ett minne blott.
Hipster-Måns? Har han någonsin existerat?