1. Det har öppnat en brasiliansk krog på Nobelvägen, borta vid Värnhemstorget, A Mesa Brasil.
Med all säkerhet är det Malmös första brasilianska krog.
2. Vespa (jag vägrar skriva det med versaler och punkter som de själva gör) ska öppna filial i Limhamn, mitt emot Cutty Sark.
Årets Fußball-lovers Awards är nu historia.
Vi hann med allt som vi föresatt oss, och lite till:
- Åka rulltrappa.
- Dricka öl och kolla på fotboll hos Johan i Gröndal.
- Spela ”plingpåse”. Vinnare: Leif Granlind.
- Tippa för sammanlagt 1700 kronor. Vinst: 0 kr. Inte ens på Greyhound (40 kronors insats) vann vi.
- Uppleva Söder-klichéer kring Hornstull. Alkis på systemet som stötte på den unga expediten. Annan alkis på systemet undrade högt om någon kunde hjälpa honom att hitta ”Pripps 7-2:orna”.
- Äta burgare och kolla på fler fotbollsmatcher på pub på Söder.
- Dricka fler öl (och ett och annat glas champagne och shot) på trevliga Vassa Eggen. ”Kompispris” i baren, vilket är väldigt mycket Stockholm.
- Dricka ännu fler öl i Gubbrummet på Spy Bar.
- Lyssna på rykten om Kanye West:s förehavanden i huvudstaden samtidigt som det sades att Jens Byggmark var på Vassa Eggen samtidigt som oss. Jag gick fyra varv i lokalerna utan att hitta honom.
- Vinnare av titeln ”Årets Fussball-lover 2009″ blev Martin Johansson. Han är ÖIS:are och fick förutom äran även ett grattissamtal från ÖIS-spelaren Björn Anklev, som Gustav och Totte bett ringa och gratulera.
- Komma sist i tipspromenaden.
Vi inledde såklart med att åka rulltrappa.
Samlade!
Gustav och undertecknad, segervissa!
Martin får vinnarsamtal från Björn Anklev.
Leif, proud winner of plingpåsen.
Middag på Golden Gate.
Äsch, bara ett glas lördagschampagne.
Jag har varit med på fotbollslistan Fußball-lovers sedan starten 2000 (eller 2001, vilket år den startade tvistar de lärde om) och de senaste åren har vi haft en årlig träff i Stockholm.
Listan består av tjugotalet tunga opinionsbildare, journalister och bloggare som diskuterar fotboll i uppemot hundra mail om dagen.
Imorgon flyger jag och Joel upp till Stockholm för årets träff. Vi inleder hos Johan H i Gröndal vid tretiden och därefter följer tipspromenad, Tipsextra, gemensamt Stryktips, utdelning av årets Fußball-lovers Awards, plingpåse och prisutdelning i Sofiero Cup (publikgissningstävlingen som jag och Gustav Gelin kämpade i och som jag vann tämligen överlägset).
Obligatorisk klädsel är matchtröja ovanpå skjorta, a’la tränarupptakt. Man får dock lov att ta av sig tröjan när vi går vidare på lokal.
Därefter väntar bord på Golden Gate på Söder, en rad pubbesök, Vassa Eggen och Gubbrummet.
Förra året mikrobloggade jag från varje ställe vi var på, och fick som svar dagen efter: ”Var det något ställe ni inte var på?”.
Även i år kommer ni kunna följa mina bravader på Twitter.
Fullödig rapport från helgen, inklusive bilder, kommer självklart på söndag, eller mer troligt måndag.
2007:
2008:
Det var ömsom vin, ömsom vatten när vi åt middag på hypade Belle Epoque igår kväll.
I den positiva korgen lägger jag stämningen, inredningen, trägolvet, servicen och den för kvällen gästjobbande sommeliern (mer om det längre ner).
I den negativa korgen lägger jag hjorten (den får plats där, jag lovar).
Jag gillar verkligen Belle Epoque, men tallriken med hjort (serverad med potatismos) som jag åt igår kändes som något man fick på Metro 2005.
Dels var det på tok för lite mat. En rätt på en krog av detta lite mer rustika slaget ska vara rejäl, och även om hjorten var fint tillagad satt man med ett hål i magen efteråt (som visserligen stillades en smula av den spontant improviserade ostbrickan).
Det var dock sympatiskt att de serverade flera inälvsdelar av hjorten, samt att menyn inte innehöll något fläsk eller nötkött utan bara fisk, veg och vilt (bortsett från den lilla amuse bouchen).
Men tillbaka till ostbrickan. En sådan saknades nämligen på dessertmenyn, men sommeliern för kvällen antog utmaningen och passade på att ge oss en trevlig lektion i hur olika ett dessertvin kan smaka beroende på osttillbehör som serverades till osten. Kul, personligt och lärorikt!
Den komprimerade menyn, inställningen, det öppna köket och stämningen bådar gott. Det tar ett tag att hitta rätt, och jag är säker på att Belle är på rätt väg dit.
Krogen är ännu ung, så jag tror säkerligen att den kommer växa till sig, men baserat på intrycken från mitt besök igår är man än så länge en bit från Tempo, Brogatan och Mrs Brown.
En förrätts-terrine som krogen ”bjöd på”.
Hjorten.
Ostbrickan.
Det bli intressant att se svenska konsumenters reaktion efter gris-djurplågeri-skandalen.
Kommer de gå man ur huse som de gjorde när en jeppe tappade en bricka nötfärs på golvet i ICA-skandalen?
Något säger mig att bäst-före-fusk är betydligt allvarligare i svenska konsumenters ögon än djurplågeri…
Siesta kör något som de kallar för ”frunch”. Vet inte riktigt vad detta står för, men igår åt vi gratis chili och drack en gratis Corona vid Siestas bardisk (tack vare min kontorsgranne Nöjesguiden-Johan).
Chilin var gjord på högrev och var riktigt jäkla bra.
Siesta är dessutom troligen mitt favoritställe i Malmö när det gäller lördagseftermiddagshäng.
Vi satt kvar en rejäl stund och lät eftermiddagen rinna iväg samtidigt som vi tog en öl till.
Siesta har verkligen ryckt upp sig i kragen. De har rest sig och skakat av sig den svampmålade nittiotalsnostalgin och har nu skapat sig en ny, egen karaktär igen som gör att man inte sitter och undrar när Doktor Rock ska stiga in genom dörren.
Korsningen Lönngatan-Lantmannagatan, kl 09.36, lördag morgon:
En väldigt upprymd Malmöknarkare i 35-årsåldern möter några polare på klassiska knarkarcyklar. Den ene på en mountainbike utan skärmar, den andre på en damcykel av nyare slag.
(För ingående analys av knarkare på cykel, läs här).
Det visar sig att ”Miguel” också är i närheten, så de visslar på honom och han kommer cyklande på ytterligare en mountainbike av det mer slitna slaget.
Den glade 35-åringen (som vi kan kalla honom):
– Halleå Miguel! Läget! Ah du, du kan väl hjälpa mig att fixa? Ah du? Snälla? Snälla! Snälla!?
Detta säger han samtidigt som han klappar en mycket motvillig Miguel på ryggen. I handen har 35-åringen en ryggsäck som han svänger fram och tillbaka i yviga gester.
Miguel verkar dock inte vara särskilt serviceminded idag, men säger tillslut ”Okej, jag kan hjälpa dig” med ett tonfall som skulle få vem som helst – utom den glade 35-åringen – att förstå att han inte alls tänker hjälpa till, utan bara vill därifrån.
Miguel och hans två polare cyklar vidare in mot stan. Den glade 35-åringen går över Lantmannagatan och möter där en annan polare, som han verkar ha stämt träff med.
Polaren gör en cool, avmätt ”tummen upp”-gest till den glade 35-åringen som replikerar med att vråla högt och euoforiskt på den grovaste malmöitiskan jag någonsin hört:
– HALLEÅ MANNEN! FY FAN VA GÖTT! NU SKA HÄR RÖGAS MORRONHOLK!
Han lägger armen om polaren och försvinner ner mot Augustenborg till.
Bara ett litet vykort från Malmö, parkernas stad.
Det blev ingen medverkan i ”Kniven mot strupen” för min del igår.
Tydligen fick jag inte plats i programmet. Men oroa er inte, jag är inte bitter…
Jag är nöjd med att kunnat fakturera en nätt summa samt fått en trevlig gratismiddag.
Men mitt ego tvingar mig dock berätta att jag var med liiite i programmet, närmare bestämt när körgaren Florenda lämnade in en bong till köket med orden att rätten är ”till Måns”.
Själva programmet var på det hela taget rätt uselt.
Krögarna Florenda och Besnik var bra, men jag klarade inte av kocken Alexander Nilsson. Ansträngd, på tok för Stockholmsk (fast det kan ju inte han hjälpa) och rörig. Han gick knappast genom TV-rutan.
Jag träffade honom som hastigast under kvällen, och han verkade vara en trevlig kille, men när han försökte spela ”elak kock” ville man bara ta fram skämskudden.
Och vad var dealen med det ständiga kramandet?
När Florenda visade ärliga känslor och grät, så var Alexander direkt framme med någon form av gruppkram som kan ha varit det mest malplacerade i TV sedan femtiotalet. (Se bild ovan).
Det märktes att det hela programmet en soppa som kokades på en tunn spik. Dramaturgin var förutsägbar och konstlad. Det blir väl lätt så när man ska härma ett utländskt format.
Varför inte göra något eget, där man tar fasta på det stora matintresset som jag tror många av de som tittade har. Istället för att spela ”elak kock” kunde väl Alexander Nilsson fått vara en kock, rätt och slätt, som berättade om sina rätter, sina idéer och hur man lagade dem (med recept på hemsidan). En blandning av restaurang- och matlagningsprogram.
Intressant att krogen efteråt bytte tillbaka till det gamla namnet, inte behöll menyn och inte följde de organisatoriska förändringar som ju proklamerades hade blivit så lyckade.
Så frågan är vad Alexander Nilsson egentligen bidrog med, och vad han var så nöjd med när han promenerade därifrån?
Jag har ingen aning.
Och varför inte visa fler gästers omdöme om maten?
Nu kändes hela programmet som en lång prolog till invigningskvällen men när den väl kom blev det blott en kamerasvepning eller två i matsalen och snipp snapp slut så gick Alexander Nilsson därifrån och sa att allt gått bra.
Men strunt i programmet.
Dal Coure är en trevlig, personlig krog som är väl värd ett besök och som jag ofta rekommenderar när folk behöver tips på en helt, vanlig kvarterskrog med vällagad mat i trevlig miljö. Gå gärna dit!
———
Tidigare inlägg om min ”medverkan”:
I lördags gick den årliga gåsamiddagen av stapeln.
Vartannat år äter vi en gås hos Hanna och Andreas, och vartannat år äter vi en gås hemma hos oss.
I år åt vi upp gåsen hemma hos oss.
Gåsen var inköpt i Saluhallen i Lund och kom ursprungligen från Staffanstorp.
Vikt när den lämnade jordelivet: 4,2 kg.
Betyg: Jag tycker att det var en fin gås, men vi fick inte riktigt till knaprigheten i skinnet i år. Jag skyller på att vi var lite för ”hiina”, som man säger i Skåne.
