För er kanske bilden ovan föreställer en park, en gångväg och några gäss.
För mig och Alfons föreställer bilden en kamp på liv och död med gäss på rohypnol.
Anledningen: nu har nämligen gässen fått barn och har därför nerverna utanför kostymen.
Gäss på rophynol, med andra ord.
I vanliga fall brukar gässen vika undan när Alfons kommer travande i parken. Lite väsande, visst, men de vet sin plats i djurhierarkin.
Men inte när de har fått barn. Då förvandlas de till första klassens ”roppe-gäss”.
När Alfons närmar sig börjar de väsa. Då taggar Alfons upp sig. Det är ungefär då gässen brukar vika undan.
Men inte när de har barn.
Då viker de inte undan. Problemet är att det gör inte Alfons heller.
Så konsekvensen blir att jag får vända med hund och barnvagn och gå till reträtt. Då brukar de lugna sig, gässen. Sen går jag en vid runda runt gåsfamiljen, hela tiden med blicken fäst vid ledargåsen.
Ni kanske tycker jag är en fjant som inte vågar ta fajten med gåsen, men jag såg en liten tax bli attackerad av två roppe-gäss vid dammen förra veckan, och let me tell you: den taxen kommer aldrig kunna se en gås igen i sitt liv utan att börja skaka i knävecken (om nu taxar har knäveck, de har ju så korta ben).
Matten tog upp taxen i famnen när gässen anföll, men då körde gässen ving-attacken – det vill säga de flög upp och slog med vingarna på tanten och taxen samtidigt som de bet med sina vassa näbbar.
Som sagt. The streets of gås-Malmö can be quite scary.
