Jag läser om Mejeriets problem med alkoholtillståndet.
Polisen har tydligen klagat: ”Att tillståndet prövas beror på att krogpolisen hälsat på två gånger i sommar och rapporterat om fylla, hög musik och oordning.”
Shit. Fylla, hög musik och oordning. På en nattklubb. Jag säger: STÄNG Nu! Jag menar, det kanske var folk som hade keps på sig inomhus också?
Detta, mina vänner, är världshistoriens bästa sångtext. Låt mig presentera Joshua Kadison. Ett geni.
Joshua Kadison, ”Jessie”:
From a phone booth in Vegas, Jessie calls at 5 A.M.
to tell me how she’s tired of all of them.
She says, ”Baby, I’ve been thinking ’bout a trailer by the sea.
We could go to Mexico… you, the cat and me.
We’ll drink tequila and look for sea shells.
Now, doesn’t that sound sweet?”
Oh, Jessie, you always do this every time I get back on my feet.
Jessie paint your pictures ’bout how it’s gonna be.
By now I should know better, your dreams are never free.
But tell me all about our little trailer by the sea;
Jessie you can always sell any dream to me.
Oh, Jessie, you can always sell any dream to me.
She asks me how the cat’s been. I say, ”Moses he’s just fine
but he used to think about you all the time.
We finally took your pictures down off the wall.
Oh, Jessie, how do you always seem to know just when to call?”
She says, ”Get your stuff together. Bring Moses and drive real fast.”
And I listen to her promise, ”I swear to God this time it’s gonna last.”
Jessie paint your pictures ’bout how it’s gonna be.
By now I should know better, your dreams are never free.
But tell me all about our little trailer by the sea;
Jessie you can always sell any dream to me.
…är lördag och internet sover:
Ingen är online. Ingen.
…men det skiter jag i:
Nej, jag är ingen cineast. Jag ljög i rubriken för att få läsare.
Den senaste (sista?) filmen jag såg på bio var Holiday med Jude Law och Cameron Diaz. Det var julen 2006. Sen låg jag och kräktes hela natten. Det kanske inte var filmens fel, utan dålig ostbricka från Epicuré som jag åt samma kväll, men man vet aldrig!
Nåväl. Eftersom mitt filmintresse ligger på samma nivå som en blind bävers hänger jag inte med vad som är hett på filmmarknaden.
Häromdagen gick jag in på Hemmakväll formerly known as Videomix formerly known as Kungsan formerly known as Kungsvideo för att hyra Da Vinci-koden. Fråga inte varför, men det var den filmen jag skulle hyra. Punkt.
Jag hade fått för mig att den var ganska ny så jag scannade snabbt nyhetshyllan utan att hitta den. Jag gick fram till expediten:
Jag: Hej, har Da Vinci-koden kommit ut?
Hon: Da Vinci-koden?
Jag: Ja. Den nye.
Hon: Det finns nog bara en Da Vinci-koden, men den kom för mer än ett år sedan.
Jag: Jaha. Jag kollade bara bland nyheterna.
Hon: Okej, såvida det inte har kommit en ny version?
Jag: Det skulle jag i så fall inte ha någon aning om, det lovar jag.
Hon (knappar på datorn): Vi har ett ex inne. Det står längst in i rummet ”Favoriter”, under thriller. Kolla på ”D”
Längst in i butiken hittar jag ett litet rum som är överfullt av filmer i stil med Den Nakna Pistolen 3 och Universal Soldier. På en dammig ”D”-hylla hittar jag ett slitet exemplar av Da Vinci-koden.
Så vad tyckte jag då om själva filmen?
Nja. Boken var bättre. Tom Hanks gjorde samma roll som han gjort sedan 1921. Omslaget saknade för övrigt recensionscitat. Inte ens KPFR i Boston hade haft något positivt att säga om filmen. Då är det illa.
…ibland gör man fel. Lev med det.
Bilden är tagen av en av renntun.se:s korrespondenter i östra Malmö.
Läs den här bloggen. Den skrivs av David Sundin som just nu befinner sig i Japan för att starta ett företag.
Väldigt rolig!
Jag tänkte gå igenom Malmös vanligaste cykelstilar.
Det nigerianska fotbollsproffset på Biltema-cruiser, företagsledaren från Bellevue sjösida som bara cyklar när han planerar att bli packad och Solde-biträdet kommer alla att nagelfaras, men vi börjar med:
Knarkarcylisten!
Man, 45-årsåldern, stressad blick, tydligt mål.
Knarkaren har ofta en gammal mountainbike (Shimano årgång 1993) utan stänkskärmar eller en alldeles för liten damcykel – tänk Sportex-rea för 13-åringar.
Oavsett vilket: han cyklar alltid på lägsta växeln eftersom växelsystemet har havererat för länge sedan. Cykeln knipsade han loss utanför Elgiganten en lördagseftermiddag. Det finns inga människor som är så godtrogna som lönelördagsshoppande Malmöbor från Virentofta. Välkommen till Sveriges Chicago, vännen! (Käften Borlänge, ni har inte haft gängkrig sedan 1991).
Klädsel: Sliten Washington Redskins-jeanskeps, vindjacka, slitna blåjeans.
Cykelstil: När han cyklar svänger han fram och tillbaka över gatan. Ungefär som en formel-1-bil som hamnat bakom en pacecar.
På styret har han något av följande:
- tjugo meter kopparkabel som han ska skala bakom en buske i Sofie Park.
- två cykelhjul som han skruvat loss från parkerade cyklar utanför Elgiganten vid Mobilia.
- en Lidl-kasse full av snattad falukorv.
Regel nummer ett när man ser en knarkare på cykel är att väja. Det finns inget annat. Knarkaren har alltid bråttom. Det finns ingen fastighetsmäklare, finanskonsult eller utryckande piketpolisbuss i Malmö som har lika bråttom som en Malmöknarkare på en stulen mountainbike. Knarkaren är alltid rädd för att han inte ska hinna fram.
Ska ni gå på en enda krog i Malmö i år: gå på Atmosfär.
Du väljer det antal rätter som du vill ha. En, två eller tre. 110, 200 eller 280 kr. Rätterna är av mellanstorlek. Sedan början av året har Atmosfär skippat fine dining-biten och satsat på att bli en riktigt bra krog istället.
Allt är av yppersta Malmöklass. Till dessa priser är det bara Tempo som kan konkurrera men de har ju höjt priserna på sistone.
Uteserveringen på Fersens vägs trottoar är Malmös bästa, om än lite blåsig.
Råbiff, svampsoppa och uer (dagens färska fisk). Ett glas moussrande, en Nils Oscar och ett glas sauvignon blanc som krögaren Henrik lät oss få till ett väldigt lågt pris. Jag lade tyvärr inte namnet på vinet på minnet, men det var utan tvekan det bästa glaset vitt jag druckit i år.
Atmosfär. The best.
Mer krogsnack:
Ebbe Vollmer har lämnat Bloom, vilket det har ryktas om ett tag. Frågan är vad som händer med Bloom nu?
Jag pratade med folket bakom The Vision, den nya gourmetrestaurangen i den nybyggda delen av World Trade Center i Västra hamnen, idag. De hälsar att de ska öppna en av de första helgerna i oktober.
På lördag drar jag, Helen och Ludvig till Köpenhamn. Alfons får stanna hemma. Han har inget pass.
Härmodagen hamnade jag i en diskussion med två närstående personer om huruvida BWO eller Markoolio är störst.
Jag hävdade med emfas att precis alla i Sverige vet vem Markoolio är, vilket knappast kan sägas om BWO. Men det var helt fel menade mina meningskombatanter. Enligt dom fattade jag inte hur stora BWO verkligen har blivit runt om i landet.
Min teori: Ring på hos Joar i Älvkarleby och fråga om han känner till Markoolio. Du får ett jakande svar. Fråga sen om han vet vilka BWO är.
Nuff said.
Visst, folk känner kanske till ”bögen med kortbyxor som spelar synth”, men de vet banne mig inte vilka ”BWO” är.
Så vad säger ni? Störst: BWO eller Markoolio?