Renntun.se

Det har varit en minst sagt intensiv period jobbmässigt vilket har gjort att renntun.se fått lida. Men även Michelangelo vilade ibland när han målade Sixtinska kapellet.

Den bloggtid jag har haft har jag varit tvungen att lägga på MFF-bloggen. Men efter matchen mot IFK Norrköping i kväll är det två veckor till nästa hemmamatch och därmed har jag fått lite andrum. Detta andrum (insert skämt om var ankor bor) tänkte jag inledningsvis ägna åt att recensera min favoritlektyr: Dygnet Runt!

Förra veckan undrade någon varför jag inte recenserat första numret av nya City-Dyngan. En lam ursäkt var att jag ville vänta till nummer två för att ge en rättvis bild. Nummer två kom idag, så då kör vi väl lite synpunkter, tycker ni inte?

Det är ett bra och annorlunda grepp att låta en strippa blogga. Men tyvärr tror man att rubben på sidan ett, ”Den nakna sanningen” syftar på discogympa-reportaget och inte Kristin Nords intervju med bloggstrippan. En sidhänvisning på ettan hade löst problemet.

Överlag är det inga större nyheter i och med flytten från SDS till City. Det mest påtagliga är väl att Dyngan numera består av åtta sidor. Blir det Jaderups obligatoriska inför-KB-spelningen-intervjuer som får stryka på foten? Det två första numren tyder på det.

”En middag/lunch med…”-konceptet är lättsmält och trevligt. Men vinjetten är lite för lik ”Lunch med Fokus”, som nyhetsmagasinet kör med.

Fabian Göranssons serier fattar jag inte alls. Är de roliga eller allvarliga? Men det är som bekant så glest mellan bra serier i Sverige att man får åka Airbus 380 mellan dom. Kanske har den här killen gått på den där serieskolan i Kvarnby? Om man måste gå på skola för att lära sig göra serier har man liksom inte alla frallorna i korgen från början. Men han kanske är en naturbegåvning som jag är för korkad för att fatta storheten hos. Nä, ge mig Rocky igen.

Jag är med på ett hörn förresten. I nr 1 berättar Emma Berggren om sin bästa kändisspotting, nämligen Tommy Nilsson som betalade hennes bensin på Statoil i Kungsbacka. Det var min bil det handlade om. Tommy var verkligen risig. Han betalade med skrynkliga femhundralappar, som såg ut att vara besudlade av någon svettig företagsgigsbokare i Tylösand. Men cash is king. Tommy var så rörig att han fick be kassörskan ta pengarna ur plånboken, precis som en pensionär på Konsum. Och så betalade han alltså för fel tankning.

Jag gillar inte riktigt ”vända på tidningen”-konceptet. Bättre då med en inbladad bilaga, men åtta sidor är kanske för tunt för att vara tryckekonomiskt försvartbart. Då är det bättre så här, än att Dyngan ligger intryckt någonstans mitt i tidningen.

Kändis-knäcket i nummer ett är roligt! Även om man läst några av historierna tidigare är det sådana knäck som Dyngan ska ägna sig åt. Folket vill ha kändisar, roliga Malmöanekdoter och fyllehistorier. Det behöver man inte ringa Veckans Nu:s chefredaktör för att räkna ut. Mindre vernissage, mera fylla. Den korta redaktörslektionen bjuder jag storsint på, Mattias O!

Men på det hela taget: det är roligt att se att Dyngan lever vidare i City. Här skriver man dessutom direkt för sin läsekrets och inte för någon sextionioårig Sydsvenskanprenumerant i Dösjebro som inte vet vem Yella är.

Det visste i och för sig inte jag heller för Martin & hans Pastellbröder bokade in henne till Jeriko, men det behöver ni väl inte säga till någon?