Renntun.se

Så har då även jag läst Filter. Det dröjde lite, eftersom det uppenbarligen inte fungerar att beställa tidningen via prenumerationsformuläret på tidningens hemsida. Men man har ju läst om det där med nätskojeri på aftonbladet.se .

Istället fick det bli ett av Joel Börjesson tummat exemplar som fick agera objekt för min Röda rummet-bedömning.

Huvudknäcket i tidningen är ett reportage om plast. Det är ett skittråkigt reportage som på var tionde rad förklarar för läsaren att ”nu ska du vara upprörd för plast är skitfarligt och finns överallt”. Tröttsamt. Dessutom är artikeln ett år gammal och tidigare publicerad på annan plats. Jag finner det lite underligt att en tidning vars mål är att berätta om det som kommer att hända i Sverige och världen de kommande månaderna väljer ett redan publicerat reportage som omslagsjobb. Uppenbarligen hade man inte tillräckligt mycket tilltro till de egna reportagen.

Det är ungefär som att SDS skulle toppa ettan med en ett år gammal TT-grej.

Men jag antar att Filterredaktionen var rädda att hamna i restaurangtidningsfacket om de hade placerat knäcket om Göteborgskrogen Thörnströms köks jakt på en Guide Michelin-stjärna på omslaget. För de borde de har gjort. Formidabel läsning!

Men utöver den artikeln är det inlandsbana-långt mellan ljuspunkterna. För en som håller fotbollsmagasinet Offside (Filter ges ut av Offside-redaktionen) som den bästa tidningen någonsin är det lite svårt att skriva detta. När jag öppnade Filter var jag säker på att jag skulle hylla den. Men saker och ting blir inte som man tänkt sig här i världen.

Nu när jag läst ut Filer är jag fortfarande inte säker på varför jag, som redan har en prenumeration på Fokus, ska läsa Filter.

Jag tror inte att Filter-redaktionen vill att någon överhuvudtaget ska mäta deras djuplodande, framåtskådande epos med det veckosammanfattande nyhetsmagasinet Fokus. Men när jag nu läst tidningen ligger tyvärr jämförelsen smärtsamt nära till hands.

Men visst, det är fortfarande en läsvärd tidning och ett lovvärt projekt. Jag vill hellre att du läser den, än att du inte läser den.

För det finns inte sååå många bra svenska tidningar där ute.

Tänk er att ni blir intervjuade av SVT.
Du går glad i hågen hem, lycklig över att få vara med i TV.
Du ringer runt till hela tjocka släkten och berättar att de ska slå på TV:n ikväll kl 19.10.
19.10 har du programmerat DVD:n, bullat upp med snacks och väntar spänt på inslaget där du blivit intervjuad.

Men när du kommer i bild och börjar prata dyker det upp något svart i nederkant av bilden.

En textremsa. SVT har bestämt att din svenska är av en sådan kvalitet att den inte förstås av tittarna. Så de har textat dig.

Jag funderar alltid på detta när jag ser svenskar (invandrare, skåningar, samer) som blir textade i svensk TV. Finns det någon person i SVT-huset på Gärdet i Stockholm vars uppgift det är att bedöma om en persons svenska är förståelig eller oförståelig? ”Nej, jag fattar inte vad den här jävla bonden från Östra Göinge säger om potatisskörden. Vi kör en textremsa på honom.”

Om jag skulle råka bli intervjuad av BBC (troligt) och någon brittisk redaktör skulle texta min engelska skulle jag bli djupt förnärmad.

Dygnet Runt bladas in i City på torsdagar, istället för att vara en egen bilaga.

Det låter ganska logiskt. Precis som redaktör Mattias skriver på Dyngan.se vore det ju konstigt om Sydsvenskan skulle ha två gratistidningar med separata distributionssystem.

Med den nya formationen stärker man ytterligare kopplingen mellan City och Sydsvenskan och får på så sätt en hyfsat naturlig brygga mellan de nya, yngre gratistidningsläsarna och köpetidningen. Alla traditionella morgontidningars skräck är att dö med sina läsare och det är banne mig inte enkelt att föryngra läsekretsen. Detta kan vara ett smart sätt.

Nu ska det bli intressant att se hur Dygnan kommer att formas nu när den blir en del av City.

Dyngan + Shitty (som vi konkurrenter skojsamt kallar den) = sant.