Renntun.se

När jag kom hem från Nöjesguiden-smygläsningen på Moccasin igår kväll läste jag den långa intervjun med Håkan Hellström i tidningen.

I artikeln stod det att det nu är åtta år sedan han slog igenom med ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.

Den enda meningen fick mig att känna mig väldigt, väldigt gammal.

I min hjärna är det nämligen fortfarande ”häromåret” som jag i egenskap av dj spelade nio av tio låtar från Håkans första skiva på Blekingska en fredagskväll.

Åtta år sedan. Det är ju nästan en tredjedel av min livstid. Om ytterligare åtta år är jag 37.

Var detta kanske det första tecknet på en begynnande trettioårskris? Uppenbarligen betraktar jag mig fortfarande som en ”tjugoåring”. Nu återstår det endast ett knappt halvår tills dess jag fyller 30 och det är därmed kanske också hög tid att börja acklimatisera mig inför nästa decennium av mitt liv?

Jag har sedan lång tid tillbaka meddelat min omgivning om tre saker som jag inte ämnar börja med förrän jag fyller 30:

1. Äta oliver.
2. Dricka lättöl på lunchen.
3. Använda näshårstrimmer.

Men för att mildra effekterna av övergången till trettioårsfasen borde jag kanske börja så smått med någon av sakerna redan nu? Frågan är bara vilken. Oliver är så förbannat osmakliga och vad är egentligen poängen med lättöl?

Det får bli näshårstrimmer.

Högrev på Plockepinn igår på lunchen.

Pyttipanna med en sidedish senapssill och en bamsesaltgurka på Brogatan igår kväll.

Risotto på Boungiorno idag på lunchen.

Bara för att jag inte är krogredaktör längre innebär det inte att jag har slutat smörja mitt krås.

Jag har förresten fått ett par krogrelaterade frilansjobb de senaste dagarna vilket tillfredsställer min krogskrivande ådra för tillfället.

Faktuam är att varje gång som jag upptäcker ett nyöppnat sunkhak i stan, så hajar jag till och tänker ”måste kolla upp vad detta är för ställe och lägga ut en profiltext på sajten”. Sedan kommer jag på att Allt om Malmö är ett förbibläddrat kapitel i min boken om mitt liv (det där lät lagom oprententiöst) och rycker lite på axlarna. ”Någon annan får ta den sunkhaksbollen”.

Sedan går jag och Alfons vidare på vår lunchpromenad genom stan.

Jag passerade gatudemontrationen på Amiralsgatan utanför Folkets Park vid 17-tiden i eftermiddags. Aktivisterna protesterade mot bilismens bidrag till klimathotet. De hade satt upp fikabord, delade ut flygblad, höll upp en banderoll och stoppade all trafik mitt i rusningstid på en av Malmös mest trafikerade gator.

Så långt hade de mina sympatier.

Men helt plötsligt hoppade en tjej för mig iklädd grön trikådräkt och clownnäsa. Hon hoppade hopprep och svängde så där lite lyckligt på huvudet fram och tillbaka.

Målet med protesten antar jag var att uppmärksamma pendlarna på väg hem från sina jobb i Malmö city till sjuttiotalsvillan i Käglinge om det orimliga i det dagliga solobilpendlandet när det i många fall finns fullgoda alternativ som cykel och kollektivtrafik.

Men jag kan lova er att man inte övertygar dessa pendlare genom att hoppa hopprep iförd clownnäsa och grön trikådräkt. Troligen placerar pendlaren protesten i ”konstiga vänsterungar från Möllan som protesterar mot allt i världen på en och samma gång”-facket.

Inte särskilt pragmatiskt av aktivisterna med andra ord.

Däremot hade man nog kunnat väcka en och annan tanke om man hade nöjt sig med sätta ut fikaborden, dela ut flygblad och på ett snyggt sätt stoppat rusningstrafiken en stund. Det hade räckt fullt och gott.

Clownerna hade man kunnat spara till någon spontanfest i cykelrondellen på Kristianstadsgatan.

Jag är tillbaka i Sverige igen efter en vecka på en solig alptopp i Wildschönau i Österrike. Bussresan vi åkte på anordnades, för fjortonde året i rad, av mina svärföräldrar. För mig var det sjätte året, och troligen den bästa upplagan hittills. Sällskapet, byn, hotellet Weissbacher, bartendern Ben, hovmästare Kurt, den improviserade afterskibaren hos Per-Anders och Eva.

Jag kan go on and on. Men låt mig sammanfatta resan höjdpunkter för min egen del. Ni kan anse den översta punkten som den bästa.

1. Jag vann resans slalomtävling.
35 deltagare. Jag vann med två sekunders marginal till tvåan. Dessutom gick jag och vann differenstävlingen av bara farten (jag hade bara tre hundradelars skillnad mellan åk ett och två). Det största som hänt mig som skidåkare. Men efter alla stora segrar infinner sig en tomhet som kan vara svår att hantera. Det är delvis därför som jag nu tar media-timeout i två dagar.

2. Vädret
Det var sol fem dagar av sju. Den första halvan var snön hård och kall – perfekt med andra ord. I slutet blev det varmare och snön lite blötare, men backarna höll bra ändå. Jag förstår inte varför folk från våra trakter väljer att åka 100 mil norrut till 20 sekundmeter, femton minus, snor, stockholmare med vakumskidor, mosiga apelsiner i backen och Falcon för 58 kr i baren istället för att åka lika långt söderut, till Alperna.

3. Måns Byggmark
Jag tog ungefär fem nya steg i min skidutveckling tack vare min tränartrio Helen, John och Sture. Alla med Berg som efternamn. En dag åkte jag till exempel på en lång offpistrepa från granntoppen ner genom skogen. Halvvägs ner stannade jag, John och Markus till vid en herdestuga på en ängssluttning. Där solade vi, tog en öl och åt korv. Det var totalt tyst, gnistrande snö och vackert alplandskap. Trollbindande, skulle det nog stått i Ving Alpins katalog om platsen.

4.  Weissbier
Att sitta på topprestaurangen på Schatzberg och dricka en weissbier och äta bratwurst mit kraut und kartoffeln med uppkavlade underställsarmar  – det är få saker som slår det. Någon gång unnade jag mig dessutom en liten obstler.

5. Jag fick ”ehrungen”.
Det är ett pris man får när man varit i Wildschönau i 5, 10, 15 år osv. Priset delas ut på Café Martin av självaste borgmästaren i dalen, en mörk man i sina bästa år. Jag skulle fått ”ehrungen” för fem år (eftersom detta var min sjätte år) men av misstag fick jag för 10 år. Jag vågade inte säga något, utan tog emot priset som bland annat bestod av en brosch. Broschen tappade jag dock i backen två dagar senare. Det kanske var gud som tog det orättfärdiga priset ifrån mig?

Idag kom så räkningen på 1000 kr från Malmö stad, som skickats ut eftersom vi har anmält att vi bytt från en miljöfarlig oljepanna till en miljövänlig och energisnål värmepump. Läs om bakgrunden i inlägget ”Kommunen gillar inte miljövänliga val”.

Så här lyder specificeringen på räkningen:

”Beslut avseende tillstånd samt avgiftstaxa för installation av luftvärmepump inom fastigheten: Året 3″. Belopp: 1000 kr.

För något år sedan fick man 10 000 kr i bidrag när man tog bort sin oljepanna till förmån för ett miljövänligt alternativ. Pengarna tog dock slut eftersom väldigt många sökte. Gott så. Vi sänker ändå våra värmekostnader genom bytet, med eller utan bidrag.

Men man kan bara häpna över den signal som Malmö stad nu skickar till mig genom att ta 1000 kr i avgift för att jag tagit bort oljepannan.

Jag vet att staten och kommunen är två separata organisationer och att bidraget och avgiften nu inte har något med varandra att göra.

Men man kan knappast påstå att Malmö stad med sin administrativa avgift uppmuntrar folk att byta ut sina koldioxidspyende oljepannor, eller hur?

Jag skulle fan aldrig ha anmält bytet. Installationsfirman hade redan börjat arbetet när jag skickade in pappren, och kommunen hade aldrig fått reda på det. Jag var en plikttrogen medborgare som hjälpte kommunen att hålla reda i sina register, och det kostade mig 1000 kr.

Nu flyttar jag fan till Burlöv. Inte för att jag tror att det är bättre där (förmodligen tvärtom) men det borde skicka en tydlig signal till Malmö stad, eller hur? Räkningen för flyttbilen ber jag Statoil ställa direkt till Miljöförvaltningen.

Bakom denna något klichéaktiga rubrik döljer sig ett litet tillgännagivande från renntun.se:

Jag har fått ett nytt uppdrag. Jag ska jobba för Metro framöver. Närmare bestämt som reporter på Metro Stadion, bilagan som distribueras med tidningen och kring Malmö stadion i samband med MFF:s matcher. Jag kommer att göra tidningen tillsammans med redaktör Leif Granlind och reporterkollegan Johan Holmström.

Tidigare idag ringde jag till Patrik Jandelin på MFF för att säga upp mig som skribent för mff.se, som han (bland mycket annat) är ansvarig för. Det var lite vemodigt, får jag erkänna. Det finns därmed anledning att puffa om blogginlägget i vilket jag mindes höjdpunkterna under de trettiotalet intervjuer som jag hann göra för mff.se under åren 2003-2008.

Men i år är det alltså Metro Stadion som gäller. Det ska bli himla skoj.

Jag blev brutalt stoppad av Songs I Wish I Had Writtens’ biffiga vakter när jag försökte smygfilma en tidig version av Moto Boy’s video till ”Ride my wild heart”.

Men renntun.se låter sig inte stoppas:

1. Varför tycker så många att dessert är det godaste vid middagen? Oftast består ju ändå bara dessertmenyn av en andefattig trio creme brulle, pannacotta och ”tre kulor glass”. Nä, ge mig ett glas grappa, tack. Samma sak med chokladmänniskor. För vissa är det ett försäljningsargument att det är ”80%” kakao i kakan. För mig är det tvärtom. Jag skriver detta med anledning av att DN På Stan hade chokladspecial idag. Choklad är så in i norden ointressant.

2. Varför är det åttio procent killar som hänger på Solde? Är det kanske en gaybar?

3. Är jag att betrakta som en hang around på mitt kontor? Idag köpte jag en dammsugare, i fredags fixade jag fyra kassar öl. Snart ber dom mig väl spränga en vapendepå. Men vad gör man inte för att bli prospect?

4. Hur kan det vara så tyst i Pildammsparken? Vindstilla, sol och inte ett ljud. Jag stod mitt på Tallriken på lunchpromenaden med Alfons och det kändes som om jag var ensammast i en annan del av Malmö.