Renntun.se

1. Varför slösa med orden?
Sportjournalister utelämnar ofta ”jag” i början av citat. ”Tycker det är kul att komma till AIK. Har alltid varit en favoritklubb. Ska bli skönt att komma igång med träningen”. Halva Sydis sportkår gör sig skyldiga till detta och i morse var det en DN-reporter som i en intervju med Bojan Djordic struntande i ”jag” minst tio gånger.

2. Matporr
Jag finner det extremt irriterande när mat- och krogskribenter skriver ”ett fint lamm”, ”en fin griskind” eller ”en elegant kalv” om rätter. Det är en slags falsk avskalad fåfänga.

3. Fascination
Jag läste nyss nyårsaftonens schackspalt (fråga mig inte varför) i Sydis och fascinerades stort av användandet av utrops- och frågetecken. Trots att jag inte fattar någonting av texten fängslas jag alltid av språket och läser från början till slutet. Samma sak gäller för övrigt bridgespalten.

Underbart exempel från Lars Grahns schackspalt:
”23. SBxc3 La6. Blomqvist hade planerat en mycket djärvare lösning. Farväl Springare. 22.f4!? La6 23.fx5”

”Farväl springare”. Det är inget annat än stor lyrik, mina vänner.

I sitt senaste inlägg på bloggen Norra Grängesbergsgatan skriver Oskar Ponnert om affärsinrättningen ”Skrädderi och frisör”, som ligger vid Lönngatan-korsningen.

Precis som undertecknad har Oskar uppmärksammat den roliga kombinationen skrädderi och frisör. Men han missar det allra roligaste. I fönstret finns det nämligen en skylt som förkunnar:

”Vi syr och fixar din frisyr”

Man måste nog vara rejält risig i håret för att behöva sy frisyren.

Jag har gått förbi flera gånger på mina promenader med Alfons och varje gång velat ta en bild på skylten med mobilen. Men det låter sig inte göras eftersom en man (förmodligen skräddare och/eller frisör) sitter och blänger argt ut genom fönstret precis bakom skylten.

Jag funderar lite på att göra som vi gjorde när vi tog en bild på vice förbundskapten Roland Anderssons vita Mercedes i Hofterup i somras: köra fram till huset, ta en bild med mobilen och sedan snabbt som fan slira därifrån.

Här är bilden på bilen:

Den vita Mercedesen, som är förlängd, står längst in till vänster. Jag läste i en artikel att han tog med sig den hem från tränaruppdraget i Förenade Arabemiraten.

Missan var vår familjs katt.

Hon bodde hos hos oss på Johanneslust under många år. När vi först träffade henne bodde hon hos en granne längre bort gatan, men hon var trots det ofta hemma hos oss och åt leverpastej. När grannen under tragiska omständigheter begick självmord flyttade Missan till grannens släktingar på Kroksbäck.

Vi trodde att det var det sista vi sett av henne.

Men efter tre månader stod hon i åter i vår trädgård. Jag minns att jag tittade ut genom mitt fönster på övervåningen och fick se en katt vid grinden som liknande Missan. Hon var trådsmal och gravid på en och samma gång. Efter en stunds tvekan var vi säkra på att det var Missan som kommit hem.

Efter några samtal till släktingarna på Kroksbäck visade det sig att hon rymt någon månad tidigare. Vi fick dock gärna behålla henne.

Hon hade tagit sig från Kroksbäck, längst söderut i Malmö, genom stadens faror, över gator och torg och till slut hittat hem till Spjutgatan i nordöstra Malmö igen. En resa på nästan en mil som tog en månad. Jag kan bara tänka mig vad hon gått igenom under sin färd.

Men nu var hon hemma igen. Efter någon vecka födde hon på tok för tidigt tre undernärda kattungar som alla dog mer eller mindre direkt.

Men hon repade sig, och stannade sedan hos oss i tio år och hann få två två friska kullar kattungar till.

Katter är speciella, men Missan var lite extra speciell.

Jag hoppas verkligen att ni har sett julspecialen av Extras. (Om du inte vet hur du får tag på den bränner jag gärna en skiva åt dig.) Den är långt ifrån det roligaste som Ricky Gervais och Stephen Merchant gjort, men eftersom det är just Gervais-Merchant som gjort den, är den därmed också milsvid bättre än något annat som görs för tv någonstans i världen. I filmen gör Gervais karaktär Andy Millman (buskisskådis med miljonpublik) gör upp med hela kändissvängen.

Men den man älskar agar man. Om man dömer specialen utifrån Gervais-mått, så blev jag ganska besviken. Johan Wirfält spekulerar i om slutet helt enkelt är metaironi där Gervais driver med alla som går till attack mot kändisifieringen i vårt samhälle. Jag hoppas verkligen att han har rätt, för om så inte är fallet känns julspecialen helt plötsligt väldigt ointressant.

Jag har ännu inte bestämt mig vad jag tycker, utan ber att få återkomma.

Men garven och de plågsamt pinsamma situationerna finns ju där som alltid. Dessutom får man ju se Karl Pilkington i en biroll som autografjägaren som tackar nej till att få Andy Millmans autograf utanför The Ivy. Hans dag som ”extra” kan man ladda ner gratis på Itunes. Tio minuter som i sig är står sig bra jämfört med själva julspecialen.

På lördag ska jag göra squashdebut på Bellevuestadion. Jag fick nyss direktiv från Henrik om tider, etikett och uppförande. Han rekommenderade mig dessutom att läsa på reglerna innan, vilket jag nu har gjort på Wikipedia och på http://www.squash.se/

Det känns lite underligt att nu kunna en sport utan och innan i teorin. Jag undrar så om det kommer att bli en besvikelse eller positiv överraskning på lördag?

Jag kan nu i alla fall rabbla vad alla linjer heter, hur man räknar poäng, var serverutan finns och vilka de olika situationerna är då man kan ropa ”let”, vilket man gör när man tycker att motståndaren står i vägen.

Jag ska nog skrika ”let” redan på första bollen för att göra mina motståndare perplexa!

Nähä. Nu har jag inte tid mer er längre, eftersom jag ska ut till Limhamn på tacobuffé (man får ta hur mycket man vill) hos Joel & Petra. Måste duscha och spraya på mig lite Old Spice Muskotnöt innan.

Näst efter ”Man borde banne mig åka till Lanzarote över julen och skippa allt som har med julklappar och julstress att göra” så är klyschan ”mellandagsrean är helvetet på jorden” den allra mest irriterande i dessa dagar.

Mellandagsklyschan ”måste” man suckandes yttra och helst ska du himla med ögonen också.

Faktum är att det inte är extremt mycket folk i stan på annandagen, utan det är fullt jämförbart med en lördagseftermiddag mitt i månaden och långt ifrån lönelördagsinfernot.

Jag vet, för jag besökte de flesta av citys mellandagsreor igår. En skjorta och ett par jeans från Tiger, ett par innefotbollsskor från Stadium och en grå trådrulle från Åhléns blev resultatet. Den sista grejen var dock inte rea.

Det snackas en hel del om Oskar Ponnerts blogg om Norra Grängebergsgatan* (som i princip handlar om en vit akademisk hiphoppare som cyklar snabbt genom invandrarkvarter och lägger märke till underliga skyltar etc).

I Dyngans årssammafattning (ja, jag vet, jag har har en sjuklig hangup på Dyngan) går Oskar till hård attack mot ”bloggosfären”. Han är vass, skarp och lämnar ingen pardon när han säger följande:

”Vad händer inom Bloggofären 2008?”
- Ingen aning. Jag har ytterst dålig inblick i den så kallade bloggosfären, men min gissning är att det kommer att fortsätta produceras miljarders miljarder bloggar där helt vanliga människor skriver om ”lite allt möjligt”, och att detta antagligen kommer att fortsätta vara fullständigt ointressant. Tyvärr”.

Regel nummer ett för att bli framgångsrik: Dissa den genré som du själv verkar i. Sen är det bara att håva in.

Själv dissar jag ju alltid alla bloggdagböcker så fort jag hamnar i en bloggdiskussion vid något lunchbord eller på någon efterfest (”ja, för sådana går du ju på så ofta nuförtiden” – Marty ”Discobelle” Andersson”). Jag menar att min blogg är något mer än en dagbok. Den är en kommentar om samtiden, inte en dagbok i digital form. Därmed har den ett existensberättigande.

Och därför går jag nu till frän attack mot Oskar Ponnerts hyllade blogg. För man blir bara profet om man pissar på andra som befinner sig i samma dike.

*jag besöker Norra Grängesbergsgatan dagligen på mina Alfons-promenixer. Bara så ni vet.

Jag rättshaveristar ju som bekant på två grejer nu i december:
1: Att jag inte fick vara med på Dyngans årsfoto .
2: Att min prel-bokning på Jeriko på juldagen rann ut i sanden.

Någon frågade mig igår vad jag tyckte om årsfotot som fanns med i veckans Dyngan. Ja, det var ju ett fint fotografi, må jag säga. Bra skärpedjup och alla fick plats. Men var hade Totte tagit vägen? Själv befann jag mig lite utanför bild just när bilden togs. En stark karl från G4 Security visade mig just då vänligt men bestämt var utgången fanns.

När vi var på Solde fick jag frågan vad jag ska göra på juldagen. Ja, inte ska jag gå på Jeriko i alla fall. Däremot ska jag ställa mig utanför lokalen med en banderoll som det står ”Stoppa discot” på. Vid ett litet campingbord ska jag servera kaffe och dela ut pamfletter med information om vad som pågår där inne i värmen (otukt och avtalsbrott). För att inte frysa har jag lånat en ”Vi tar fajten”-dunjacka som LO-kvinnorna inte behövde längre.

Sen får vi se vem som skrattar mest på annandagen!

Igår blev det Asien-Tempo-Retro tillsammans med Henrik, Helen, Ivan, Julia, Daniel, Manhag, Doffy m.fl.

Jag har alltid tyckt att folk som dricker Hoegaarden är lite knäppa. Men igår drack jag flera glas av ölsorten på Retro och fann mig tycka om den.

Den var så god att vi avslutade kvällen med att boka in en squash-dag nästa lördag. Jag skriver det här så att pressen ökar på mig, Henrik och Manhag att verkligen komma iväg till Bellevustadion och spela.