Renntun.se

En förmiddag vid klipporna vid El Fanar utanför Sharm El-Sheikh gav jag mig ut på revet på egen hand. Dagen innan hade jag skurit mig på bröstet på några koraller och såret hade väl i princip läkt, men det var inget jag funderade på när jag simmade ut de femtio meterna mot revet.

Efter en stunds snorklande såg jag en papegojfisk nere på botten (se bild ovan). Jag stannade upp och skvalpade i ytan i godan ro samtidigt som jag kollade på papegojfisken när något högg till i bröstet. Jag trodde först att det var en rysk snorklare som nyss passerat mig som hade råkat sparka mig med sina fenor, men när jag vände mig om såg jag att han var femton meter bort.

Jag fortsatte istället att studera papegojfisken men så – AJ.

Jag hade blivit biten igen! Någon hade misstolkat mitt halvläkta sår som Rådhuskällarens julbord och tänkte nu ta runda två.

Det kändes som om någon hade tagit en stor pincett och ryckt loss en bit av min kropp. När jag kollade ner såg jag hur ett stim tio centimeters firrar cirklade runt mig. De var gråa och anonyma vilket var anledningen till att jag inte hade fäst någon särskild vikt vid dem under de tidigare dagarnas snorklande. (Jag kollade på Emmas fiskkarta i efterhand och fick reda på att de kallas Sergeant Major, se bild nedan).

Men efter två bett i bröstet insåg jag nu att de liknade pirajor lite för mycket för att jag skulle hänga kvar i området.

Istället crawlade jag snabbare än Lars Frölander med klorallergi in till stranden där jag flåsande väckte Helen, Martin och Emma för att med blodet rinnande från bröstet berätta om min nära-döden-upplevelse.

Sergeant Majors. Låt aldrig dom jävlarna ta dig.

Jag har för tydlighetens skull förtydligat såret i Photoshop. Att jag ser så glad kan nog härledas till traumat jag nyss gått igenom.

Vinnaren av min utlottning av en tremånaders-prenumeration på DN är Niklas Mijdema.

Jag ska se om jag inte kan hijacka tre minuter imorgon på Dyngan-festen för en spontan prisutdelning. Om inte detta är möjligt postar jag talongen i lådan på Södervärn med tre uteliggare som enda åskådare. Men det är inte illa pinkat det heller!

På tal om Dyngan: Jag lovar att om jag fick chansen skulle jag på förhand pricka in minst 85 procent av alla deltagare på det årliga fotot med Malmös nöjes- och kulturpersonligheter. Inkonst- Natik, 3/5-delar av The Ark, KB-Totte, Behrang Miri, Palle Tenfalk…

Vågar ni utmana mig, Dyngan?

Nu kan ni dra ner på riskberedskapen på kommunkanslierna runt om i landet, för renntun.se’s enda medarbetare är återigen på svensk mark.

Bilder, summeringar och slutsatser från vår vecka i Sharm El-Sheikh, Egypten, kommer löpande under helgen.

En teaser: Jag simmade med en bluespotted stingray på korallrevet utanför El Fanar. Denna sorts rocka är den mindre av de två sorters rockor som finns i Röda havet. Den är cirka en meter lång och den har tydliga blåa prickar på ryggen. Den större varianten kallas manta ray och är tre gånger så stor. Mer om denna sort i ett senare inlägg.

Första gången jag såg rockan låg den tio meter nedanför mig på en sandplätt på botten. Den rörde sig långsamt och simmade efter en stund in under en sten. Jag snorklade vidare men tjugo meter bort tänkte jag ”äh, jag simmar tillbaka igen och kollar om den kommit ut”.

Tillbaka på platsen där jag sett den senast var det dock tomt, förutom de tusentals andra fiskarna som fanns överallt. När jag låg där i ytan och kikade ner mot botten såg jag en skugga två meter till höger om mig: rockan!

Den simmade uppför korallerna och över revkanten precis bredvid mig. Sedan fortsatte den parallellt med mig en bra bit innan jag kom på att Krokodiljägaren ju blivit dödad av en rocka. Då drog mig tillbaks lite och såg hur rockan försvann majestätiskt bort över revet tills jag inte längre kunde skymta honom.

Det är inte rockan på bilden som jag träffade.

Kommande delar i artikelserien ”Renntun.se möter naturen”:
Att bli biten två gånger av pirajaliknande fiskar.
En dubbelt så stor rocka som jagar på revet i solnedgången nedanför våra solstolar.

Nu har äntligen Pause, Allt om Malmö, Malmö högskola, Ahlsell, BE Group och Allt om Mat fått det som de behöver och och jag kan börja spotta saliv i mitt nyinköpta cyklop istället.

Imorgon åker vi nämligen till Sharm El Sheiki Egypten, om det nu var någon som missat det.

Som vanligt när man ska åka iväg måste man lägga på ett par hekto kol på elden veckan innan man åker. Men så snart som Aftonbladets e-postsystem get their act together så att jag kan maila in de sista grejerna till Stockholm är jag färdig!

Bifogar ett litet vykort (för jag kan redan nu säga att jag av miljöskäl inte kommer skicka några vykort från Egypten) från när vi var i Sharm för två år sedan:

Innan Spanien-Sverige i lördags ställde jag, Martin, Joel och Andreas till med tapasbuffé hemma hos mig på Algatan. Likt stereotypen av eldiga latinska män pratade vi snabbt, skålade och argumenterade högt samtidigt som vi passionerat åt tapas.

Alla stora varumärken bör syssla med giveaways (det heter inte gåvor i denna kontext) för att knyta relationsband till kunderna. Så även renntun.se. Problemet är bara att jag inte har något att ge bort och hittills har min gåvohistoria här på bloggen begränsats till en gratislunch för Herrn Tobias Bernsand på Råå.

Men igår fick jag i egenskap av prenumerant ett brev från Dagens Nyheter i vilket man ger mig möjligheten att ge bort DN i tre månader för endast 50 kronor. Så nu är frågan vem av er som vill ha DN helt gratis (renntun.se pröjsar femtiolappen).

Skriv era namn här nedan och sedan lottar jag fram en vinnare!

Fördelar med att läsa DN: Man kan säga ”jo, som jag läste på DN Debatt i morse” på fikan, man kan skratta åt Rocky och man kan få reda på hur man inte ska bedriva sportjournalistik. Mest kanske viktigast: varje morgon i tre månader får du reda på allt viktigt som hänt i världen. Förvisso är det de saker som DN anser viktiga, men om man inte kan luta sig mot DN när det blåser snålt, vem man då luta sig mot?

Det är nu officiellt: Jag har har för första gången fått Frikort inom vården och står därmed med en fot i PRO.

Fråga: Eftersom allt inom vården nu är gratis för mig så kanske jag skulle testa lite nya behandlingar? Ljusterapi? Eller finns det något annat kul som man borde prova?

I torsdags kväll laddade jag ner en ny podcast med Ricky Gervais, Stephen Merchant och Karl Pilkington som jag hade missat. Jag lade in den på Iopden och såg fram emot de kommande cykelturerna under fredagen då jag tänkte lyssna på programmet.

Nu är det så att jag tycker att trion ovan är ungefär det roligaste som finns i världen. Därför är det inte så underligt att jag skrattar mycket när jag lyssnar på deras program. Men desto mer problematiskt är att jag skrattar när jag står med cykeln bredvid fullsatta bussar vid rödljusen på Davidshallsgatan.

Jag vet inte riktigt hur jag ska dölja mina skrattattackar när jag står där. Jag försöker hålla handen för munnen, dra upp kragen på tröjan över hakan och bita mig själv i läppen. Men inget av detta döljer det faktum att jag troligen ser ut som ett tvättäkta sär där jag står och garvar rakt ut i tomma intet en fredagmorgon i november på en regnig Davidshallsgata.

Ni kanske har snappat upp de uppköpsrykten som fluktuerar kring renntun.se, men jag kan lova er: ingen kan köpa sanningen – därför kan ingen köpa renntun.se.

Så, nu var det sagt en gång för alla. Frågor på det?

Om du är intresserad av att veta hur de traditionella skivbolagen ska överleva nu när webben tar över och vi streamar och laddar ner till höger och vänster, borde du läsa Martin Thörnkvists blogginlägg Music label – an urge for conversion.