Renntun.se

Noterade några saker under min tur och retur-resa till Stockholm igår:

- Svenska resenärer går väldigt mycket på toaletten. På hemvägen satt jag bredvid den ena toaletten i 1:a-klassvagnen, och jädrans i det vad det sprangs på toa. När en gick ut kom nästa och gick in. Så pågick det i fyra timmar. Tur att jag hade hörlurar och kunde kolla på The Office i lugn och ro.

- Jag delade vagn med Eva Elmsäter, Rapports utrikespolitiske kommentator, på vägen upp. Mer stargazing än så blev det inte denna gång.

- Jag förundras varje gång jag är i Stockholm över hur många skitställen det finns inne i city som säljer kaffe, sushi och/eller elektronik. Vem är det som handlar där? I Malmö känns allt mer utvalt. Men det är väl skillnad mellan Murmansk och Barcelona också, antar jag.

- Jag är lite trött på snacket om att ”Stockholm är sååå vackert” (det är inte ett dugg vackrare än Falköping) men igår vid femtiden tedde staden sig ganska graciös sedd från Riddarholmen:

Vill bara kort meddela att i fall någon nyhetsredaktion vill ha högupplösta bilder på ett Dashplan, med eller utan Möllanhipsters i förgrunden, så kan man maila kopenbildnu@renntun.se. Vi ska nog kunna finna ett pris som gör oss alla till vinnare, inklusive Martin som tog bilden på just hjulet.

Faktum är att just detta plan fick trubbel på tillbakavägen från Berlin och sedan togs ur trafik.

Man kunde formligen skära med smörkniv genom luften under det korta ögonblick då hjulluckan precis öppnats och alla väntade på att hjulet skulle fällas ner. Sällan har väl en skock marknadsekonomoner på väg till huvudkontoret i Berlin varit så tysta som när de höll andan i väntan på att hjulet skulle trilla ut ur sin vila.

Jag kom in på ett något hysteriskt Hansakompani idag vid halv tre-tiden. Mitt mål, likt många andras, var Systemet.

Dock visade det sig att det inte var helt enkelt. Löningslördag innebär att svensken ska ta sig ett glas. Sen om det är en Brännvin Special, som mannen framför mig i kassakön kramade, eller en tung Amarone från den fine avdelningen, ja det spelar ingen roll. Är det löning så är det!

Trycket vid ingången var så hårt att den stooore Hansavakten ni vet var dörrvakt in till Systemet. Kön ringlade sig lång längs med väggarna och alla följde snällt ”en ut-en in”- systemet som tillämpades.

Dock var det mer än en man i tidig trettioårsålder som föll ner i klassisk ”varför kan man inte köpa en flaska rödvin tillsammans med köttabiten på Hemköp”-pragmatik och högljudd proklamerade detta.

Jag, som väljer mina strider med omsorg, valde att fotografera kön istället för att bemöta deras argument. Dock ska jag villigt erkänna att jag hade en stark lust att ropa ”Dörrödsbonden ringde och ville ha tillbaka sin argumentation” till de som ivrade för en liberalare alkoholpolitik.

Innerst inne tror jag att även dessa Tiger-killar från Höllviken vet med sig att det finns viktigare problem i vårt samhälle än när och var man får köpa sin sprit.

Man kan förresten bli full på folköl också och det kan de köpa fram till 22 på Hemköp alla dagar i veckan.

Själv köpte jag några Kronenbourg och en weißbier. Ja, det är sant. Jag har blivit en weißbierkille. Manchesterkavaj nästa.

”Ikväll ska vi bli fulla banne mig”

- Chris tar glatt emot i dörren med gästlistan på en kartongbit från en Budweiser-låda. Check.
- Man får alltid en ny liten grej som drinkbiljett. Igår var det en liten plastfluga. Check.
- Folk gnäller på att gratisölen är Budweiser, jag frågar ”hur mycket betalade du för ölen?”. Check.
- Folk gnäller på buffén, jag frågar ”hur mycket betalade du för maten?”. Check.
- Mattias Kroon står med jackan på i baren. Han äter inte av buffén eftersom han jobbar på Nöjesguiden. Check.
- F.d. redaktören Hanna Hallborg är alltid på plats tidigt. Check.
- Therese Svensson och Rev K dyker upp vid sjutiden. Check.
- Buffénkön tar alltid minst tjugo minuter. Check.
- Jag orkar aldrig ställa mig i kön. Check.
- Alla läser tidningen med allvarsam min. Är det smygläsning så är det. Check.
- Man hälsar på folk som man aldrig träffar annars än på Smygisar. Check.

Fyra veckor till nästa gång. Jag gillar smygisarna. Dessutom vet jag sedan jag jobbade på Pause, där vi anordnande en del smygläsningar, att det alltid ligger en mycket jobb bakom dom.

Det som skiljde denna månads smygis från andra var bland annat att Palle & co skrek ”var det någon som ville ha crunk” i micken och att den vanliga Budweisern var utbytt mot Bud Light.

Dessutom lyckades jag och Mattias Kroon äntligen boka en kväll för en ”the dinner of the giants”. Torsdag nästa vecka smäller det.

Jag minns min första smygis. Det var kanske 1999 eller 2000 på den där baren på Hamngatan som låg där det idag ligger ett Subway. Jag har glömt namnet. Är det någon som minns? Ja, se alla dessa dagar.

Här är några bilder förresten:

Fingertoppskänsla nr. 1:

Tidigt 2000-tal:
Jag och Håkan Waxegård, som precis signat The Ark till sitt skivbolag, sitter i Blekingskas loge en sen natt och pratar:
Måns Renntun: ”Asså jag vet inte. Jag undrar om det går att få någon kommersiell framgång i The Ark. Dom är ju bra, men inte fan kommer dom att sälja.”

Fingertoppskänsla nr. 2:

Hösten 2007:
KB annonserar att de har bokat Paul Potts till Isstation i Malmö i maj nästa år.
Måns Renntun: ”Jag vet inte, han är ju bara en Youtube-hype. Att boka honom nu till maj nästa år är ju galet. Vem vill se honom då?”

Lite senare på hösten 2007:
KB skickar ut ett pressmeddelande:
”Det finns endast ett fåtal biljetter kvar i Göteborg och Isstadion i Malmö är sedan några dagar tillbaka helt utsåld. Vi kan nu bekräfta att en extrakonsert blir av på Malmö Isstadion den 26 maj. Biljetterna släpps via Ticnet den 26 oktober klockan 09.00.”

Vad säger ni? Ska vi inte börja säga ”NEJ TACK” till tokroliga dj-namn som ”Flyttgubbe”, ”Lägenhetsbråk” och ”Mandelmassa”?

Det tycker jag.

Det spelar ingen roll vilken sorts klubb det är. Tokroliga dj-namn känns lika tröttsamt LTH:iga oavsett om det handlar om en tweeklubb på Retro, en nitbältsklubb på Adelgatan eller schlagersvettkväll på Jägersbo.

Det är det dags att säga ”NEJ TACK”.

- Jag har börjat fundera på att köpa en helt ny bil. En miljöbil så klart.
- Bokade X2000 t o r till Stockholm på tisdag istället för flyg. Det senare alternativet är smidigare om man ska upp över dan bara. Med tåget får jag förvisso åka tidigare och kommer hem senare men det ger mig en chans att läsa i kapp mig på tidningshögen och få bloggmaterial från mina medresenärer. Kanske får jag se en älg också?
- Betalade in medlemsskapet till WWF för 2008. Låt inte pandorna dö!

Några andra bidrag från notisredaktionen while we’re at it:

Det mest vuxna jag gjort i mitt liv:
- Ringt VA-verkets kundtjänst och kollat upp exakt vilka dagar det är hämtning av den vanliga soptunnan resp. trädgårdsavfallstunnan och lagt in dessa dagar i Ical.

En anledning till varför jag banne mig inte tänker flytta från Malmö:
- Man blir inte profet i sin egen hemstad, men det är fan så mycket lättare här än i Berlin eller Stockholm. Jag och Martin promenerade från Solde och nerför Davidhallsgatan. Vi kände varannan person vi mötte. Varför bli en alien i New York när man kan vara tjenis med varannan Malmöbo?

På tal om det: I Malmö bor det cirka 275 000 människor. Undrar hur många av dessa man är känner eller åtminstone är bekant med? Jag ska nog börja skriva en lista över alla personer som jag hade sagt hej till om jag mött dom på gatan. Att lära känna 1 procent av alla Malmöbor borde väl inte vara någon omöjlighet? Jag är ingen Gustav Gelin (som troligen når 4,5 procent av alla människor i Stockholms stad).

Jag återkommer med mer i detta ämne. Nu ska jag se vad mina ficklampor på ängslighets-tundran (DN På Stan, Dyngan och NG) har att säga om världsläget.

Nog så.

Det har skrivits mycket om Lars Danielssons bok ”I skuggan av makten” och då mestadels om hans version av vad han gjorde eller inte gjorde den där annandagen på regeringskansliet.

Men en detalj som alla har missat är att Lars Danielsson avslöjar att Göran Persson under sin tid som statsminister aldrig skickade ett enda mail!

Häromdagen läste jag en artikel i senaste Vanity Fair där skribenten på sedvanligt VF-vis drev en tes på tjugo textfyllda sidor. Tesen var att anledningen till att George W Bush verkar fatta irrationella beslut stick i stäv med den folkliga opinionen är att han mer än någon annan amerikansk president har drabbats av bunkerproblemet.

De ofiltrerade kontakter som Bush har med den världen utanför Vita husets väggar lyser helt enkelt med sin frånvaro. Om han ska ringa till en gammal vän för att diskutera någonting tar det dagar av förberedelser. Endast tre gånger det senaste halvåret har han ätit middag utanför Vita huset när han varit i Washington. Istället får han bygga alla beslut på välstrukna pm från sina närmaste medarbetare.

Inte heller George W Bush har, till skillnad från sin företrädare Clinton, skickat några mail i rollen som statsöverhuvud. I Bush’s fall beror det dock mindre på misstro mot tekniken och mer på säkerhetsföreskrifter.

Jag har ofta funderat vilket mailkonto en statsminister eller president har. Det är liksom inte så troligt att george.w.bush@westwing.com hade lett direkt till George. Hur mailar man egentligen om man är president?