Renntun.se

…kallaste: När jag fick tvätta håret i sjugradigt vatten hos frisören eftersom varmvattnet var avstängt. Jag klagade dock inte utan bet ihop. Tycker dock fortfarande att det är något lite småkonstigt med vinterbad.

…roligaste: Att köra Statoil-lastbil. Att sitta en halv meter högre än alla andra är inte bra för karaktären, men väldigt roligt.

…bittraste: Stadion i måndags. Förlust mot Kalmar. Just när man trodde att det inte kunde bli sämre, så går laget och gör en insats som får en att häpna. All heder åt Kalmar dock.

…mingligaste: Nöjesguiden igår. Bilderna hittar ni här.

…pepp: Sicilienresan är bokad. Dock verkar det bli en Fiat Punto som vi ska köra runt i. Man kunde inte välja ”convertible” tydligen. Ska läsa ”The Food of Italy” inför resan. Måste bara avsluta Mons Kallentofts ”Food Noir” först.

…frustration: att 2-4 dagars leverans från Onoff inte inkluderar den extra dagen det tar för Posten att skicka ut en avi, samt att man sedan inte kan få leverans den dagen man får avin utan måste vänta till måndag. Måste Ha Min Sony Bravia Nu.

…godaste pizza: Bresolapizzan på Torso Twisted.

…process: Bolgona. Fråga mig vad som helst om den. Eller läs här.

…längtan: Iphone. Nu släpps den i USA. Ska köpa den samma dag som den släpps här. Skiter i att den inte har all den prestanda som den kanske borde ha.

…”dags att uppdatera nyckelorden på Eniro kanske?”: alla städfirmor som svarar ”vi utför inte flyttstädning”, trots att det står detta i deras presentationer på Gula Sidorna.

…roligaste: Att se Jari Litmanen packa in två sänggavlar, två madrasser och en kartong i en Porsche nere på gatan. Och lyckas!

…dryck: Rosé. Då spelar det ingen roll att det känns som om det är november ute. Bara blunda och njut.

Jag prenumererar på morgontidningarna Sydsvenskan och Dagens Nyheter.

Igår hade ingen av dom kommit när jag tassade ut i hallen halv sju på morgonen. Idag hade bara Sydsvenskan kommit.

Jag undrar om DN:s frånvaro har något med den raserade banvallen någonstans i Småland att göra? Eller så är det bara en semestervikarie som inte fattar att på det på fjärde våningen bor en intellektuell mediekonsument deluxe. Jag skulle kunna ta reda på det genom att ringa till Tidningsutbärarna, men jag känner mig alltid som första klassens pensionär när jag ringer dit, vilket gör att jag drar mig för det in i det längsta.

Men något som får mig att känna mig ännu mer redo för pensionen (bungalow, golf, Marbella och sangria) är det faktum att jag varje morgon läser tidningarna i exakt samma ordning. Dag ut och dag in. Året runt, förutom på ”tidningsfria dagar”, som i sig är ett mycket bisarrt påfund av oss journalister. Det finns få yrkesgrupper som är så benägna att inte arbeta som journalister. Det skulle väl vara flygledare i så fall.

Nåväl, tillbaka till ämnet. Min mediekonsumtion mellan cirka klockan 07.00 och 08.15:

1. Läser MFF-relaterade artiklar på SDS-sporten.
2. Läser dagens Rocky-stripp i DN. Fnissar och försöker visa Helen vad som är så roligt. Hon vill dock aldrig läsa. Jag brukar då istället förklara vad Rocky gör just i dagens seriestripp, men får inget gehör.
3. Läser samtliga krimannonser i SDS C-del samt gåsrelaterade insändare.
4. Kollar vad som är på dagens DN Debatt, såvida inte Rapport Morgon hunnit före med sin obligatoriska nyhet om vad som står på DN Debatt denna dag.
5. Skummar utrikesnyheterna i DN. Om Lennart Pehrson skrivit något om amerikansk politik lusläser jag.
6. Läser inrikesnyheterna i DN samt skummar snabbt kulturdelen. Stannar till om Strage har sin krönika just denna dag.
7. Kollar snabbt b-delen i SDS, samt om jag har tid över, även a-delen.

Simultant ser jag på Rapport Morgon som varje morgon följer samma trötta spår. Ibland hettar det till i soffan mellan säg Anders Borg och en privatekonom (som idag). Då sänker jag ljudet. Jag vill inte ta del av offentliga trätomål så tidigt på morgonen.

Därefter avslutar jag med random bloggläsande innan jag cyklar till informationsavdelningen på högskolan. Brukar hinna med sju minuter av P1 Morgon på vägen dit. Har jag tur får jag höra dagens DN Debatt-grej igen. För tredje gången.

En sak jag alltid velat göra är att vara ”tvungen” att gå in i en affär för att köpa en ny tröja, enbart av den anledningen att den man har på sig inte är passande för nästa punkt på dagens agenda.

Det är väldigt mycket ”jag kunde inte hålla alla dagens events i huvudet när jag klädde på mig i morse, och nu står jag här med en tisha från Julian Red när det vankas investormeeting på Den Danske Bank. Måste kika in på Spirit och skaffa en Day-skjorta” över att panikköpa kläder mitt på blanka eftermiddagen.

Men idag stod jag med varma Acne-jeans, varm Velour-tröja och en vit servitörskjorta från Bangkok (vars knäppning inte inbjöd till att bäras utan tröja ovanför) och tittade i mobilkalendern.
Nästa punkt på dagordningen var att dels flytta en soffa åt min syster och dels hämta trädgårdsmöblerna som vi köpt på Blocket av en Gordon i Limhamn.

Så vad göra? Jag gick helt sonika in på Weekday, som jag efter ett möte med Margret och Hanna på Södra Förstadsgatan igår visste hade rea, och köpte en gul tisha och en svart dito.

Sen drog jag iväg och bar möbler som jag aldrig burit förr.

Vad får man för Manolo-poäng på det, Fredrik/Björn/Tomas?

PS: Ett annat panikköp som jag minns inträffade när jag var med ett gäng kompisar i Köpenhamn för ett par år sedan för att fira min gode murvelvän Jonas Gustafssons svensexa. På plats i Köpenhamn insåg Björn och Frans att de hade likadana tröjor på sig. De kunde antingen välja mellan att agera ”bedste makker” hela dagen och kvällen, eller så var en av dem tvungen att handla en ny. Björn var den som var mest ängslig att framstå som Frans pojkvän, vilket gjorde att han omgående gick in på Pede og Stoffer och köpte en randig tröja. Tror det var en Mads Nørgaard. DS.

1. På en stor gul skylt står det med tydliga bokstäver ”Endast kort. Cards Only”.

2. Kön till denna kassa är hälften så lång som till de andra.

3. Ingen betalar med kontanter framme vid kassan.

Men tror ni att dessa tre tecken gjort att det kära, rosaklädda paret (förmodligen från Käglinge) en bit framför oss i kön förstått att det är en kontantlös kassa?
”Nej, oj, vi har bara kontanter med oss”, utbrister de med glad förvåning när det visar sig att de stått i kö i femton minuter till fel kassa.

Sen börjar de att flytta över sina små, gröna krukväxter av buxbomtyp från den ena kassan till den andra. De tar en växt i taget och flyttar över den. Sakta med säkert. Metodiskt. Hela tiden med ett leende på läpparna. Det är ju söndag, vem har bråttom? Varför jäkta, tycks de tänka.

De ser nog fram emot de överblivna dropparna i Chill Out-boxen som inte riktigt gick åt under gårdagkvällens lördagsmys med Kjelle och Maggan. Kanske ska de också mikra upp några flintasteksbitar? Oavsett vilket så blir det nog en fin junikväll på trädäcket utanför mexitegelvillan i Käglinge.

Jag ser mig omkring efter något att kasta och är precis på väg att greppa en förpackning värmeljus när den sista lilla, fula krukväxten flyttas över till kontantkassan och vår kö återigen börjar röra sig framåt.

Jag lägger tillbaka värmeljusförpackningen och börjar sikta in mig på korvkön istället.

… såg jag en film. Det är inte ofta jag ser film. Så fort en film passerar 42 minuters-sträcket börjar jag bli rastlös, vrider på mig i soffan och välter ut saker på soffbordet. 42 minuter är lika långt som ett avsnitt av en amerikansk tv-serie utan reklamavbrott. Men igår såg vi Shooting Dogs som handlade om folkmordet i Rwanda 1994. Det var den bästa film jag sett på år och dar.

… handlade jag, Martin och Emma midsommarspriten på vinbutiken på Hansa. Om ni undrar varför det luktar flädersnaps vid ölhyllan kan ni fråga Martin. Hela incidenten finns förresten på video (jag skulle filma när den inblandade tog en låda öl, och hade turen att få med kraset också). Men filmsnutten är censurerad av en av den inblandade.

… hörde jag följande resonemang, som etsade sig fast i mitt minne:
1. 19-årig tjej på ”Bakom Muggen” i Rörsjöstaden:
”Jag ska skriva en uppsats om vad Youtube gjort med samhället”.

2. På Systemet frågade min gamle vän Marek (som inte såg mig dock) en systembolagsanställd:
”Var har ni calvadosen?”
”I hyllan där borta, samt i vinbutiken”
”Det räcker med det vanliga sortimentet som ni skyltar med, de fina struntar jag i”

… besökte vi vårt nya hus för att gå igenom en del grejer med säljarna. Peppen är total. 7/7 flyttar vi in. Exakt en vecka senare är det inflyttningsfest. Boka in i era kalenderar, barn. Ett meddelande till Bordershoppen i Puttgarden också: Fyll På Lagret.

Låt mig pegga upp kvällens ämne en smula först: Min gode vän Björn Jeffery är inte bara en väldigt sympatisk person, han är också vad man i branschen kallar för Mr Internet. Han åker till ställen som Sundsvall och San Fransisco och snackar om web 2.0. Dessutom har han en gång blivit anklagad för att ”bara sitta och googla ‘hej’ hela dagarna och få pengar för det”.

Nu till saken: Tidigare ikväll jag och Björn på Debasers uteservering och drack en öl tillsammans med Martin och Tomas.

Helt plötsligt säger Björn:
- Man borde ge ut renntun.se som bok. När vi säljer Farewell* för hundra miljoner tar vi fem av dom och finansierar renntun.se så att du kan heltidsblogga.

Den som lever får se, som njuren sa…

Björn och Tomas på Wallpapers överblivna mysrumsmöbler från 1998.

Här finns lite mer matnyttigt om de totalt 100 minuterna jag satt på Debasers uteservering ikväll. Ni borde banne mig förstå hur fetejobbit det är att ha två bloggar. Vad skriver man här och vad skriver man på den andra bloggen? Det, mina vänner, är ett riktigt problem. Inte ett sånt där ”Sven Otto Littorin har en fejkexamen”-problem.

* ett projekt som jag inte är involverad i, men som däremot Martin, Tomas och Björn jobbar med. När de började prata om Farewell på Debaser formade jag ena handen till en balong och den andra till en nål. Sen förde jag nålen mot ballongen och gjorde ett pysande ljud. Det var ljudet av bitterhet, det var ljudet av utanförskap, det var ljudet av otacksamhet – för tio minuter tidigare hade Björn hyllat renntun.se

Jag har inte drivit klubb sedan jag och Gary ”vart tog du vägen” Fowles hade Saturday Night/Sunday Morning på Inkonst för en herrans massa år sen.

Jag är själv hemma ikväll (min sambo smäller hushållsbudgeten på Svea med en kompis) och precis när påsen med pulvercarbonara började sjuda gick det en kreativ chockvåg genom mig.

Låt mig pitcha idén för er, kära läsare:

En klubb som kretsar kring Van Halens ”Jump”, John Farnhams ”You’re the voice” och Meat Loafs ”I would do anything for love”.

Vad säger ni? Va? Nog fan hade ni besökt den klubben?

Tänkte väl det.

Nu har carbonarasåsen sjudit i tre minuter och det är dags att ösa den över en tallrik Kungsörnens fullkornsspaghetti (detta säger ni inte till krogbloggens läsare, promise?), så nu hinner jag inte skriva mer.

John Farnham, en hjälte.

Så var den då över. One mile challenge, som Björn Jeffery döpte den (trots att det inte var en mile utan en mil) till under en kväll då han använde cava som blannevann.

Vi var en bunch personer som trotsade århundradets ösregn för att ta oss från Stadion till Västra hamnen och tillbaka igen i vad som kallades Malmöloppet. Tyvärr gjorde regnet att massorna uteblev längs med banan och vann gjorde två kenyaner.
Resultaten för de som deltog i One Mile Challenge:
Måns Renntun 42:16
Tomas de Souza 49:10
Helen Berg 49:36
Lisa Renntun 53:19
Martin Thörnkvist 55:07
Emma Berggren 56:50
Joel Börjesson 59:06
Björn Jeffery 1:00:21

Noterbart: Olof Westerberg började intervjua oss alla för Sydis räkning innan loppet, men när han kom på att en fjärdedel av One Mile Challenge-gänget på något sätt hörde till SDS tyckte han att det inte var en så bra idé längre. Att det visade sig att jag tillhörde en konkurrent hjälpte inte heller till. Hence: ingen press för One Mile Challenge.

Björn Lundquist var officiell upploppsfotograf:

Undertecknad på upploppet

Helen jagar kepsen

Lisa’s running for gold

Orup ringde och sjöng ”Skönt att det är över”

Sebastian Coe ringde och undrade om vi skulle ta en pint

Banketten

”trodde den va mest modé för oss över 40 som bor med stilla havs-utsikt”

Svenskars uppfattning om Vanity Fair kan ofta stavas som meningen ovan. Oftast betraktas den enbart som en societetstidning med glittriga reportage.

Men serru, den är så mycket mer än så. Livstilsdelen av tidningen blott fyller en bråkdel av sidorna.
För att en gång för alla övertyga er om att Vanity Fair är något helt annat än vad ni fått för uppfattning efter att ha sett omslagen i hyllan på Pressbyrån, så får ni här är fem anledningar varför ni bör köpa senaste numret av tidningen.

1. ”Reagan unscripted”. 15 sidor fyllda med utdrag från Ronald Reagans presidentperiod. Om du känner dig osäker vad USA egentligen sysslade med under åttiotalet får du här en gyllene chans att upptäcka hur åtminstone Reagan såg på sin omvärlden. Bråken med sonen angående dennes Secret Service-skydd är en underbar, återkommande detalj i dagboken.

2. ”The YouTube Election”. Fyndigt om hur presidentkandidaterna (miss)lyckas med att hantera sociala medier inför valet 2008.

3. Chefredaktören Graydon Carters eleganta ledare som sammanfattar läget i ett USA på ett elakt, skarp och rappt sätt som jag inte läst någonstans tidigare.

4. ”If you knew sushi”. Typ tjugo sidor om världens största fiskmarknad, Tsukiji i Tokyo, och om hur sushin tog över världen. Artikelförfattaren undersöker fenomenet sushi på såväl världens dyraste restaurang alla kategorier, Masa i NY, som i Tokyos bakgränder. Oerhört fascinerande.

5. Annie Leibovitz har fotograferat den engelska drottningen, småkul intervju med Bruce ”I support our troops” Willis och är Rudy Guiliani verkligen galen med mera, med mera.

Need I say more?

Jag hävdar bestämt att V.F. är en av världens absolut bästa tidningar, och möjligt den mest genomarbetade av alla.

Å yrkets vägnar har jag de senaste dagarna besökt ungefär varenda butik värd namnet i Malmö, och dessutom hunnit med en hel del krogbesök (som ni som vanligt kan läsa om här).

Här följer ett par noteringar från juni-Malmö:

- När man rör sig i stan noterar man att det finns väldigt många klassiska brats kvar. Jag trodde de dött ut. Men icke.

- Lite kändisspotting:
1. På Café Moccasin på Fersens Väg vid ett-tiden i går: Jari och Jonatan Johansson på uteserveringen. Jonatan har en latte framför sig och Jari en riktigt stor macka. Såg ut som fullkorn.

2. Skomakaregatan i city. Guillermo Molins och Junior kommer gående. Två tjejer passerar dom och säger glatt:
- Varför var du inte i skolan idag, Gishe?
- Träning. Vi har match imorgon.

3. Min syster Lisa var i Slottsparken med Alfons. Då kommer det förbi en man med tunn mustach och bakåtkammat hår. Ja, ni gissar rätt. It’s Günther! Och inte nog med det: han har också en westie som Alfons fick bekanta sig med en stund.

- Tydligen var jag med på en stor bild i gårdagens Punkt SE. Någon som såg den? Min f.d. kollega från Kvepan som jag träffade på stan var lite osäker på vad annonsen handlade om, men troligen har det väl med mitt ärofyllda uppdrag på Allt om Malmö att göra.

- Jaiku är bäst, no protest. Lika bra att ni hoppar på tåget direkt så slipper ni stå kvar på stationen och vara 1998 som min kollega Jesper.

- Ikväll är det tydligen vippigt i Combination-butiken på Storgatan. Delvis krockar det dock med MFF-HBK på Stadion. Möjligen tittar vi in på Combination (vars butikchef gav mig en fin, cerise plastflamingo för något år sedan) efter matchen.

- Mitt Flickr-konto är som vanligt såväl digert som uppdaterat. Här är dock en bild som jag inte kan undvika att lägga upp även här på renntun.se: