Ett Malmöproblem.

Detta kanske inte är världens viktigaste och största problem just nu, men jag vill ändå ägna en liten stund att fundera över det.

Vem slänger ut alla dessa säckar med enkronors-frallor i Malmös parker, och varför?

Är det en minilivs-innehavare?

Om så är fallet, gör denne det av omtänksamhet om fåglar eller för att denne rationaliserat bort budgetposten ”sophämtning”?

Om det rör sig om välvilja, så vill jag höja ett frågande ögonbryn och säga:

Tror personen i fråga att evolutionen har haft för avsikt att kråkor, ankor, duvor och gäss ska äta mögliga enkronorsfrallor av skumgummikaraktär? Nej.

Jag är inte expert på matsmältning i fågelriket, men kan nog ändå dra slutsatsen att fåglar inte mår särskilt bra av att trycka i sig enkronorsfrallor.

(Snarare är det väl så att det är råttorna som blir gladast över frallorna.)

Om det är så att frallägaren (nytt ord i SAOL) slänger frallorna i parken för att inte behöva ha soptunna kan man fråga sig vad denne gör med allt annat skräp, eftersom han verkar vara en samarit i slänghänseende.

Kör han iväg med de osålda tidningarna till skolor med för gamla böcker?

Slänger han frukten utanför Skånes Djurpark (där det finns apor som väl äter frukt)?

Söker han upp igelkottegömslen och häller upp den utgångna mjölken på små, små fat*?

Så många frågor, så många frallor och så få svar.

Topplista över platser där det ofta ligger frallor:

1. Pildammsparken, slänten ner mot dammen vid Pildammsvägen.

2. Längs med kanalen mellan kyrkogården och Stadsbiblioteket

3. I parken bakom Lönngården (där bilden är tagen)

* OBS: man ska inte ge igelkottar mjölk eftersom de får ont i magen av den, har jag hört. Ungefär som kombon sprit och vitlöksburgare från Stippes för människor.

Problemet låg i att sajtens chefredaktör är en hafsig klant som inte läser instruktioner förrän efter problemen uppstått.

Som tur är känner chefredaktören en kille som är grym på WordPress och som snabbt lokaliserade problemet. Han heter Max Adolfsson och honom ska ni vända er till när ni behöver någon som är bra på foto, form, grafik och WordPress.

En liten nyhet på sajten är att jag återigen slagit på Facebook-gilla-knappen igen, så att ni som är Fejjan-människor kan ange om ni tycker om något ni läser här.

Känn ingen press!

En kommande nyhet är att jag tagit ett par steg på vägen mot ett nytt utseende här på sajten. Dock har jag inte kunnat bestämma mig för vilket WordPress-tema jag ska använda.

Jag är därför mycket tacksam för tips på snygga, tvåspaltiga, rena teman som inte är alltför röriga och som passar innehållet här på bloggen.

Vi bodde på ett designhotell där duschkrämen luktade grapefruit, garderoberna såg ut som kylskåp och där det hängde stora köttstycken i montrar i lobbyn.

Staden Hamburg ger jag 3 av 5.

Det är inte en stad där man går runt och häpnar över alla vackra byggnader och platser.

Inte heller är det en stad som öppnar armarna för besökaren (tunnelbanan genom centrum var avstängd och inte ens matbutikerna var öppna på söndagen).

Men med containerhamnen, de braiga butikerna, de många bra barerna och flera riktigt trevliga kvarter (Altona och Schanzenviertel framförallt) är den definitivt värt ett besök.

Dessutom ligger den bara 35 mil bort.

Här är bilderna ni hett eftertraktat:

Vi börjar med en buss, och inte vilken buss som helst utan en dubbelledad sådan! Jag kände mig som en riktig lantis när jag bara stod och gapade första gången en sådan körde förbi.

Äh, vi tar en fordonsbild till. Undrar vilket land denna bil är ifrån?

Gatufest i Schanzenviertel. Den var riktigt trevlig dagtid. Men på kvällen hade tydligen "de autonoma" tagit över festligheterna.

Men innan 1500 poliser trampade in och stämde i bäcken hade vi trevligt.

Martin äter ost och dricker vin längst upp i Hamburghof - som Karstadt fast sämre.

Vi besökte ett galleri där jag hoppades det skulle serveras bjudevin. Men det kostade pengar i baren! Nåväl, jag fann mig snart tillrätta och såg ut som ännu en konsthallschef från Sverige på besök i heta Hamburg (vanlig DN Resor-rubrik)

Pizza på Eisenstein, som är en krog inrymd i en före detta propellerfabrik i västra Hamburg (Altona).

Så här såg det ut.

Av någon anledning hade alla barer i Hamburg (i alla fall dom vi var på) röda lampor.

Här ligger Roman Abramovitj båt, som är den största privatägda båten i världen. Den kostade tydligen 800 miljoner euro. Till vänster om båten låg hans exfrus båt.

Alla vi som har sett säsong två av The Wire har en särskild relation till containerhamnar. Hamburgs är den sjätte största i världen. Här är ett riktigt stort fartyg.

Häromdagen var min kompis Tom Pyl med i samma program och för honom gick det bättre.

Han kom ända till sudden death i finalen där han förlorade mot en rundlagd säljare efter att ha chansat på en fråga om amerikanska inbördeskriget.

Jag säger som vi MFF:are brukar säga när vi åker ur Svenska Cupen: ska man åka ur ska man göra det i första omgången.

Det gäller även Vem vet mest.

För övrigt kan jag berätta att dagens Vem vet mest var det första programmet jag såg sedan jag själv var ”med”.

Däremot konstaterar jag att det är så här arbetslinjen ser ut mestadels i hundvärlden samtidigt som jag sliter häcken av mig vid tangentbordet:

Arbetslinjen

Jag har gjort fyra mål i en och samma korpenmatch i fotboll.

Jag har sprungit halvmaraton på 1.33.

Jag har gått runt Kvarnby på 74 slag.

Men frågan är om inte min prestation på Tivoli i lördags kl 23.30 slår allt ovanstående.

Efter att ha fått pisk i släggtävlingen gick jag och familjen till luftgevärsskyttet.

Jag vet inte om det berodde på ölen, det faktum att jag spelat för mycket tv-spel eller helt enkelt att jag är Sofielunds svar på Ragnar Skanåker.

Men jag träffade tjugo björnar av tjugo möjliga.

Jag ska inte påstå att Tivoli stannade upp, men nog fan var det ett par jylländska familjer som tittade roat på mig när jag sträckte händerna i luften och skrek ”Yes!”.

Några bilder från Tivoli – samtliga på temat ”when in Rome”:

Grøften! Det är egentligen Ludvigs keps, men jag fick låna den.

Åkband. When in Rome...

Teaterplade!

En hund som kör bil utanför Caroli City.

2. Min kompis Joel har blivit ölbryggare. När jag fyllde år fick jag en flaska av hans senaste bryggning. Jag vände mig till bryggaren för ett citat:

– Vi kallar den midsommarpilsner och är egentligen en brygd av malt och humle som blivit över. Freestylebryggning. Karaktärsmässigt så liknar den en amerikansk lager tycker jag men med ännu mer humlekaraktär.

Joel Börjessons officiella öl.

3. Det lönar sig att skriva om mat.

När jag åt lunch på Atmosfär med mina uppdragsgivare från Turistkonsulterna (som ger ut magasinet Sweden Selected som jag är redaktör för) fick vi en extra tallrik med räkor (utöver fänkålssoppan och kalven i dillsås) från köket.

Kalv i dillsås. Jag glömde fråga var potatisarna kom i från. Kanske Larsviken?

4. På tal om Atmosfär: i dagens Avspark (som ni som prenumererar på SDS har fått idag) berättar Agon om att han faktiskt fortsatt laga wallenbergare efter att vi tog med honom till Atmosfär och lärde honom laga den klassiska rätten.

5. På tal om Avspark: i samma tidning har jag grillat med Markus Halsti.

6. Min syster hade födelsedagsmiddag på Krankajen 22 ute i Dockan i onsdags.

Vi åt tapas, och jag kan utan tvekan säga att de var några av de bästa tapas jag ätit i Malmö. Rekommenderas varmt!

Krankajen 22. Lammracks med mera.

En kebab

Först ställer jag mig i kön till lomitoburgarna.

Den brukar vara 400 meter lång, så efter två minuter tröttnar jag. (En gång orkade jag ända fram och fick min burgare, men när vi satte oss i en slänt ner mot kanalen för att äta den såg Alfons en anka som han skulle jaga och då tappade jag burgaren i den kissindränkta slänten.)

Istället går jag till nåt närliggande stånd där med ett ryck på axlarna ställer mig i den något kortare kön med orden ”jag skiter i vad jag beställer”.

Men eftersom logistiken i merparten av stånden brukar halta något (milt uttryck) är köns längd ingen mätstock för kötiden.

Så då ger man upp även i denna kö och tänker ”jaha, då tar jag väl något från något av stånden som inte har kö” med förhoppningen att den obefintliga kön betyder att logistiken är perfekt och inte att maten är kass.

Sen upptäcker man att anledningen till att det inte är någon kö till just detta matstånd är att deras mat är slut. Dock är detta tydligen inte anledning nog att ta ner skyltarna om vilka rätter de serverar.

Så då går man och ställer sig i en kebabkö eftersom nu blodsockret befinner sig på en livshotande nivå.

Same procedure as every year.

Fast kebaben var ganska god.

Dock spillde jag en stor klick vitlöksås på mina mörkblåa shorts, vilket jag inte upptäckte förrän jag stod vid Brio-tältet och tittade på när Ludvig byggde tåg.

Brought to you by Brio