Renntun.se

Igår fick jag lära mig den smärtsamma vägen att man inte får blåsa i vuvuzelor på Moosehead.

Vi hade sommarfest med informationsavdelningen och åt älgburgare på Mello. (Mer om burgaren senare.)

Vi blåste ett par gånger i vuvuzelan, och servitören sa med ett leende till oss att sluta. Men jag glömde bort det och råkade blåsa i den igen en halvtimma senare.

Men då ryckte servitören vuvuzelan ur händerna på mig och sa ”Jag har ju sagt till er. Nu åker den undan”.

Dock lyckades en kollega förhandla med servitören så att vi fick ha den under bordet istället för att servitören förvarade den bakom baren tills vi skulle gå hem.

Min reaktion? Jag blev sur…

Så här i efterhand kan man ju med all rätt ifrågasätta det lämpliga i att blåsa i en vuvuzela på ett proppfullt Lilla torg, men min omedelbara reaktion i situationer som dessa är att jag känner mig oförrättad och nertystad.

Ja, jag kan erkänna att jag tänkte tankar som ”yttrandefrihet” och ”grundlagsskyddad rättighet”.

Dessutom var jag redan lite irriterad på krogen eftersom korken inte var påskruvad på den ketchupflaska som de ställde fram på bordet. Jag gjorde en klassisk skakning och vips så hamnade halva innehållet i knäet på mig.

Inte så farligt, tänker ni. Lite ketchup kan man ju torka bort.

Men: jag hade på mig ett par vita jeans som jag inte haft på mig på två år eftersom vita jeans och småbarn inte funkar så bra ihop. Men igår kväll var det sommarfest och ”jag kommer inte skita ner mig” tänkte jag när jag klädde på mig.

Men tji fick alltså jag:

Älgburgaren så.

Norrlänningarna i sällskapet satte frågetecken för kvaliteten på älgfärsen, och själv misstänker jag starkt att burgarna stått i luckan ett bra tag med tanke på stabbigheten.

Men underligaste av allt var den sås som serverades till burgaren. Det var som att doppa klyftpotatisen i Yoggi Kungsbär.

Sen gick vi tillbaka till informationsavdelningen och dansade lite:

Bilden föreställer Martin. Han ska åka till Australien om någon vecka och ”studera”.

Jag brukar tjata om att jag verkligen gillar Vinny’s på Sankt Knuts torg. (Läs här och här).

I onsdags gick jag och mina Sofielundskompisar Kristian och Henrik dit för att se Bayern München möta Lyon.

Vi åt cheeseburgare, drack öl och pratade om faderskapets många sidor. Vi är nämligen alla tre fäder och träffades från början på öppna förskolan.

Moderna män, kan man säga.

Men det är inte därför jag skriver detta inlägg.

Jag vill fästa uppmärksamheten på ”service”.

Ni vet ju att man måste ha femton kypare och någon som sopar bort smulorna från bordet om man vill ha en stjärna i Michelinguiden?

Men på hur många stjärnkrogar får man en liten servett i handen när man nyser?

Det får man på Vinny’s.

Jag hann knapp nysa klart innan krögaren nästan omärkligt stack fram en liten servett åt mig med orden ”varsågod”.

Idag åt jag ärstoppa på Malmö Opera Grill tillsammans med mina före detta kollegor Örjan och Sanna.

Noterat:

- Det var den bästa ärtsoppan jag ätit i Malmö sen Sveas dagar.

- Dan Stenqvist dök upp och jag tackade honom för att kallade renntun.se för Malmös bästa blogg.

Han nämnde då att han letade sponsorer till sitt cykellag Team Solde, och att jag kunde få bloggens namn inbroderat på deras kepsar. Lockande!

- Min granne Daniel serverade, och gjorde det med den äran!

- Så här hade jag sett ut om jag hade jobbat på Citytunneln och hade haft på min hjälmen när jag åt:

Det bästa med Brogatan är att det inte finns några kopior, precis som fallet är för till exempel Tempo.

De bästa sakerna går helt enkelt inte att kopiera (sen att Brogatan själva öppnat en filial i Lund är ju en annan femma).

Att sitta på ett eftermiddagslugnt Brogatan med en god öl, lite korv och lite ost och blicka upp i det magnifika taket är riktigt bra krogkultur.

Jag tycker om Casa Mia.

Det har jag gjort ända sedan slutet av åttiotalet när hela familjen gick dit för att äta. Jag minns att det brukade stå mellan Lecour (det hette väl så?) mitt emot på Södergatan, och just Casa Mia.

Häromdagen åt jag lunch på Casa Mia och allt var precis som det brukar vara. Deras spaghetti al ragù smakade som den brukar.

Servitörerna använde inte onödigt stora gester när de visade mig till borde.

Servitörerna använde ännu mindre gester när vi bad att få byta bord.

Dasket från platsmenyerna när de landade på bordet ekar fortfarande i mina öron.

Men, kors i taket, vi fick faktiskt ett leende från mannen som bar fram våra tallrikar.

Det finns få krogar i Malmö som får mig att känna mig som om jag är i New York. Trubbigheten, storleken och stämningen på Casa Mia är ett av få undantag.

Och om jag får lov att fortsätta klafsa i klichéträsket: någonstans i all New Yorkig stämning hittar man den där avmätta malmöitiska attityden som en del brukar gilla att kalla för avadåda-mentalitet.

Casa Mia – alltid med ett Malmöitiskt leende.

Jag hade uppenbarligen missuppfattat saker och ting.

Victors öppnade sin nya pub på juldagen, men det får väl ses som ett symptomatiskt tecken att ingen av mina läsare noterade att stället redan öppnat…

Hur som helst tillför inte puben någonting. En kal lokal, TV4 på storbild och några spridda sällskap vid 18-tiden en lördag påminner inte om gamla goda Victors-tider.

Jag tyckte dock att det var trevligt att de hade Kronenbourg på fat, men se, det visade sig att dom kopplat slangarna fel. Istället kom det ut Hoegaarden, men inte heller det fick jag beställa eftersom bartendern var osäker om det verkligen var Hoegaarden.

Då var Bastard trevligare, för att uttrycka mig milt.

Vi tog visserligen bara ett glas vin i baren, men jag kunde konstatera att de lyckats göra Malmös bästa kroglokal ännu bättre med pinnstolar istället för soffar m.m.

Matmässigt har jag högt ställda förväntningar. Låt mig få återkomma i ämnet så snart jag fått möjlighet att äta middag där.

Ett stället som, till skillnad från Victors, förändrats med stil är Siesta.

Lördagseftermiddagar är enligt mig den bästa stunden under veckan som man kan gå dit, vilket vi också gjorde igår.

Vi drack några öl och tjuvlyssnade på Håkan ”Doktor Rock” Bladhs anekdoter från gårdagskvällen.

Tydligen ska någon ha hält ett glas vin över någon och sedan sagt ”jag kan hälla ett över mig själv också om du blev sur”.

Sen sa Håkan ”nä, nu måste jag hem och bada”.

Det är Siesta det.