Renntun.se

Rebell

Man märker ganska omgående om det kommer gå bra för en restaurang.

Rebell på Friisgatan har uppenbarligen lyckats.

Idag var det i princip fullsatt på lunchen (bilden ljuger lite), vilket inte är någon självklarhet när man serverar lunch i Malmö.

I vissa fall undrar man ju vad det är för fel på folk att döma av vilka lunchkrogar som har kö ut på gatan, i vissa fall framstår det glasklart varför ett ställe står tomt.

På Rebell är det svårt att peka på en enskild faktor varför det funkar så bra.

Vi åt en alldeles utmärkt köttfärslimpa med lingon och gurka, servicen var lagom avslappnad och jag noterade både kollegor från Magasinet Skåne och ganska många reklambyrå-på-Möllan-människor (det är inte bara oversize-skäggen och de sladdriga t-shirtarna som skiljer dessa från Lemongrass-och-Glasklart-reklamarna nere i stan) bland gästerna.

Jag bytte några snabba ord med Alex och Martin som startat Rebell tillsammans och de verkade ganska överväldigade över hur bra det gått direkt.

Min ganska grunda analys till varför det gått så bra är 1) en meny som är ”lagom” knepig, utan att för den sakens skull skrämma bort alltför stora skaror (Mrs Brown lyckas med samma sak), 2) en lokal som är trendy utan att vara avvisande, vilket gör att folk känner sig precis lagom avantgarde, 3) det formidabla läget (Friisgatan kommer 2011 bli vad Davidshall var 2005) och 4) vällagad mat.

Tidningen Restaurangvärlden har intervjuat 3000 personer om hur de gör när de ska välja krog.

Ur undersökningsresultatet:

7 av 10 går på vännernas råd när de väljer restaurang.
Det avgör oftast valet av krog:
69% lyssnar till vänners rekommendation
13% låter sig styras av tidningsrecensioner.
10% anger andra orsaker som exempelvis läget, spännande meny, impulshandling.
7% har läst om krogen i artiklar, recensioner eller bloggar på nätet.
1% letar nya restauranger i guideböckerna.

Man kan dra två slutsatser av detta:

1. Sydsvenskans val av att bara ha recensioner som återkommande krogbevakning är fel om man ska se ur ett guidande läsarperspektiv.

Jag tolkar de nerbantade Dygnet Runt-sidorna i b-delen som en form av helgguide och därmed borde det nog finns väldigt mycket effektivare sätt att disponera helsidan som idag upptas till hundra procent av Bongrecensionen…

2. Jag är lite fel ute när jag skrev att krogrecensionerna har stor makt över vilka krogar som gäster väljer. Däremot tror jag fortfarande att en etta eller en femma i en recension i en stad som Malmö faktiskt påverkar Malmöbornas uppfattning om en krog rejält.

Vi åt lunch på Koi idag.

Koi yakisoban smakade som den brukar, även om den numera tydligen serveras på någon form av gjutjärnliknande fat istället för de där rektangulära lergodstallrikarna de körde med tidigare.

Björrkfanérinredningen såg dock ut som den brukade, och såklart ingick teriyaki i dagens rätt.

Björkfanér och teriyaki är förvisso väldigt mycket 2002, men två avgörande beståndsdelar som gör att Koi, liksom Hai, är förstavalet när Malmös hudterapeuter ska ut och luncha (jag tror att de jobbar på Ren Hud allihopa).

De blandas dock upp av reklamare.

Observera att vi verkligen pratar reklamare, inte PR-människor eller AD:s eller copys utan klassiska reklamare. Idag gled en sådan in med tjock tröja och sportsligt slängd halsduk kring halsen som han inte tog av sig när han slog sig ner för att sedan halvliggande i stolen beställa en stor sushi och en vatten. Han gjorde sitt bästa för att se utarbetad ut efter en lång förmiddagspitch för, och nu är jag ute på hal is, Önos nya blandsaftssmak.

Men servitörerna är bra på Koi, jag tyckte mig se en före detta Atmosfär-kock i köket och yakisoban smakade som sagt utmärkt. Bra lunch, med andra ord.

Jag vågar knappt lägga upp en bild på lunchen eftersom jag förstått att det är ett beteende som är att likställa med handbollskommentatorer på TV4 i töntighet, men gör det ändå:

Koi yakisoba

Det här med allmänintresse har en del med detta inlägg att göra.

Allmänintresse är ju inte lika med allmänhetens intresse, utan innebär att allmänheten är berättigade till att bli informerade om saken i fråga.

Så innan jag skriver detta inlägg åberopar jag allmänintresset, eftersom det inte är så jävla intressant egentligen.

Till saken:

Idag åt jag lunch på Epicuré, originalet vid Wallmans (som väl inte finns längre eftersom deras packade 43-åriga gäster inte kunde låta bli att pinka på porten mittemot entrén).

Denna bild har nog potential att vinna valfri amatörfotograftävling.

Jag brukar snitta ett besök på Epicuré om året och har väl så gjort i ett halvt decennium. Varje gång äter jag köttbullar i pastasås.

Även om jag inte känner någon som jobbar där så känner jag köttbullarna och det får mig att känna mig hemma.

Jag gillar krogar där jag alltid beställer samma sak: Hawaii-pizza på Pizzeria Ellstorp när jag var liten och bodde på Johanneslust, musslorna på Tempo, hamburgare på alla krogar som har hamburgare och currywurst mit pommes på Autobahn.

*****

Sedan blev det Solde i vanlig ordning, och för att illustrera hur trevligt det är att gå till Solde tänkte jag berätta vilka jag träffade: mina föräldrar av en slump, Karin Ericsson som börjat på nytt jobb, Dan Stenqvist, Mattias Kroon med flera.

Med de två sistnämnda diskuterade jag vargjakt.

Ämnet gled dock snart över på gässen i Malmös parker, som kan sägas vara vår motsvarighet till vargen (den enda relationen som jag har med varg är om det står om den i DN Fokus på söndagar, vilket inte hindrar mig att vara väldigt mycket emot jakten ändå och anser att människorna bör flytta på sig, inte vargen).

Men vi började alltså diskutera gässen och vi var tämligen överens om att de bör förintas.

Dock är problemet att den svenska kommunala inställningen till djur gör att man inte klarar av att döda alla gäss. Man pickar lite ägg, och skjuter en och annan gås tidiga sommarmorgnar. Det går långsamt, med andra ord.

Mattias menade dock att man i andra länder, som Italien, inte hade varit lika kommunalt finkänsliga.

Men med tanke på vargdödandet kanske vi är på väg dit, och gässen i parken kanske bör fundera på att emigrera?

Frågan är bara var.

*****

Förresten är det ju en tydlig trend numera att man ska vara väldigt obekymrad inför att själv döda djur innan man äter det, oavsett om det är en tupp, fisk eller älg.

Det räcker inte att hantera ”udda styckningsdetaljer” längre.

Helst ska man gå hela vägen och ta saken i egna händer.

Ibland kanske det blir lite väl mycket Per Morberg-show off över det hela, men jämfört med hur de inplastade köttbitarna som vi köper på Coop Forum får oss att distansera oss från det levande djuret så…

Äh, nåt mittemellan är väl att föredra.

Lunch: Kryddsill på Sture

När  Bong besöker Sture tycker han/hon/de att det bästa med besöket är att krogen tagit ner en tavla.

”Det bästa av allt är att de har plockat ner det gigantiska, anskrämliga och oaptitliga porträttet av en muterad kyckling från väggen.”

Sture får ändå fyra av fem i betyg…

Okej, jag vet vad skribenten försökte göra: han/hon försökte med en liten stilistisk knorr på slutet i recensionen, men när han/hon skriver ”det bästa” skjuter han/hon sig själv i foten, och undergräver resten av sina omdömen.

Om detta, och mycket annat, diskuterade jag och Per-Anders Jörgensen när vi lunchade på Sture igår fredag.

Lek förresten med tanken, och översätt en Bong-recension så att den kommer att handla om en skiva istället.

”Vad gäller musiken, försöker man inte hymla med att det i första hand är hiphop som spelas.”

För att återknyta till diskussionen tidigare här på bloggen om krorecensioner, så är jag efter dagens ”vi börjar att skriva om förrätten var god, och sen huvudrätten och sen desserten”-recension av Sture om möjligt ännu mer övertygad om att det hade gett så oerhört mycket mer om recensenten återvänt ett par gånger och därefter gett ett sammantaget intryck av restaurangen, må det vara positivt eller negativt.

En krog som Sture är värd det. Läsarna också.

*****

Ni kanske tycker jag hänger upp mig på Bong, men eftersom det är den recensent (numera är det nog bara en person som skriver, tidigare var det nog flera som varierade, strax efter att Stefan ”jag lagar inte mat” Stenudd slutat) som har störst påverkan på krogar och kroggästers val av krog är det på sin plats med respons.

*****

Jag har varit inne på det förr. Sture må ha ändrat karaktär, men publiken är i mångt och mycket densamma.

Välklädda herrar från bankkvarteren på Adelgatan (om Malmö nu kan sägas ha några sådana), ett par aristokratiska pensionärer och några enstaka yngre sällskap.

Inga gäster är ovälkomna, men jag tycker nog att Sture ”förtjänar” (om man får uttrycka sig så) fler gäster som verkligen söker sig dit för att det är Sture och inte Sturehof.

Nu har jag visserligen inte varit där överdrivet många gånger sedan Vendel at Sturehof förvandlades till Sture, så empirin haltar något. Men publiken på Sture är inte densamma på Bastard, Tempo eller ens Brogatan för den delen.

Sen kan man ju diskutera om det är något att sträva efter eller inte.

Men skit samma.

Gå till Sture och ät.

Kryddsillstallriken igår var en utmärkt lunchrätt.