Igår var det både dags för MalmöMilen 2013 och våravslutningsbanketten för Malmö Gerillalöpare på Saltimporten Canteen.

Vi en sak i taget, och börjar med MalmöMilen:

Ni har säkert suttit som på nålar i spänd förväntan på att få höra detaljerna om mitt lopp, så vi dammar av detta direkt: det var ingen höjdarinsats. Jag hade skruvat upp förväntningarna rejält och siktade på nytt personligt, en tid under 39 och allmän succé.

Nu blev det 39.20, åtta sekunder sämre än mitt pers och en allmänt dålig insats längs med banan.

Det började vackert i starten. Jag, Dan och några gerillalöpare till var anmälda i elitklassen och fick därför kliva över det lilla band som skiljde eliten från resten av deltagarna. Vi solade oss i glansen och njöt av det spatiösa utrymmet som bjöds i elitfållan. Nu vet jag hur Chris O’Neill känner sig.

Nåväl. När startskottet gick började vi kubba, och eftersom det var eliten som kubbade så kubbade vi fort. Trots att jag sagt åt mig själv att inte starta snabbare än 3.55 tempo tog jag första kilometern på 3.35. Och det var inte så smart.

Jag vet inte om jag verkligen trodde att jag skulle kunna springa en mil i 3.35-tempo, men trots att jag försökte säga åt mig själv att sakta ner så sänkte jag inte farten förrän ute i Västra hamnen efter att jag passerat mina kompisar på Crossfit Malmö (som tyvärr inte hunnit ut för att köra det kettlebell-pass de planerat på trottoaren).

Sen vände vi in mot stan igen och då kom motvinden och då var det inte lika roligt längre att heta Måns Renntun. Andra halvan av loppet gick i 4.00-tempo och jag led mig igenom den del av loppet som gick genom folkmassorna i city. Det var inte förrän sista kilometern som jag kunde skärpa mig lite, och avsluta med en 3.53-kilometer. Efter målgång vrålade jag ”fan också” och surade ett tag.

Sen träffade jag min familj, mina fellow gerillalöpare och fick lite flädersaft av Thomas och då kändes det bättre.

Så, banketten!

Ola och Sebastian på Saltimporten hade fixat fina naturviner från Vin Natur och lagat helstekt gris med rödbetor och fläder. Magnifikt! Vi var ett fyrtiotal personer ute på Saltimporten som firade ett bra halvår i löpningens tecken.

Jag och Dan hade utsett fyra vinnare i lika många kategorier. Alla vann en påse kaffe från Solde, så klart.

Kategori Social: Moa Björnson, som fixade varm choklad till oss när det var 12 minusgrader och räddade banketten genom att ragga fram femton extra deltagare så vi kunde gå i mål med bokningen.

Kategori Hjälte: Max Adolfsson, som trots hjärtstrul ger allt i varje lopp.

Kategori Mäktigaste pers-säkning på milen: Thomas Gervard, som sänkte sig med 20 minuter

Kategori bästa tid på milen på Ribban Sub40: Fredrik ”Military Training” Olsson, som drämde till med 37.29.

För mig personligen blev bästa tiden i år 39.12, vilket var en sänkning på över en och en halv minut jämfört med i våras.

Ribban-löpningarna har visat sig vara riktiga fartrace. Till skillnad från ett hackigt lopp som MalmöMilen kan man ligga och mala i exakt rätt tempo på Ribban och på så sätt mala sönder sina personliga rekord. Är ganska övertygad om att jag kommit under 39 om gårdagens lopp hade ägt rum på Ribban-banan.

Igår kväll commitade jag mig till att 1) testa Military Training i Beijers Park med Fredrik Olsson, 2) köra stadsorientering och 3) springa följande maraton: Båstad, Landskrona, Budapest och Bromölla.

Jävla naturvin.

Dessutom fattade jag och Dan beslut om att relauncha hela Ribban-grejen från och med augusti. Nytt koncept, nya teman och nya distanser!

Stort tack till min vapendragare Dan! Tillsammans har vi gjort det här, och stort tack alla som varit med och sprungit.

Never stop running!

Jag och Helen besökte Istanbul nyligen. Här är the best of våra bilder.

Sammanfattningsvis kan man säga att Istanbul är en blandning av Barcelona och Tehran. I kvaretern i Beyoğlu känns det väldigt mycket Berlin och Barcelona medan om man tar båten över till asiatiska sidan så är man, tada, helt plötsligt i Teheran.

Istanbul tog sig direkt in på min topp-fem lista över europeiska städer:

1. Malmö
2. Barcelona
3. Köpenhamn
4. Istanbul
5. Örebro

Krogmässigt är mina bästa tips att skita i foodieställena. Ni blir bara besvikna. 360, som det tipsas om i de flesta guider, är ett väldigt tacky ställe, till exempel (även om det inte är något foodieställe).

Istället bör ni gå till mezekrogarna på tvärgatan mellan Balo Sok och fiskmarknaden. Ta en ny varje kväll, frossa i mezes och grillad fisk och njut av livet.

Denna månads Ribban Sub40 i punktform:

1. Täten var nära att krocka med en anka ute vid vändningen på ön.

2. Det var väldigt många rullskideåkare som vi ropade ”ur spår” till när vi kom löpande.

3. Vi var en klunga på cirka åtta löpare som höll jämnt 4.00-tempo första fem kilometerna i motvinden. Sen vände vi längst ute på ön och till tonerna av ”Who let the dogs out” i lurarna vände vi upp i medvinden. BOOM!

4. Det var många som satte personligt rekord i plusgraderna och den nergående solen med Köpenhamns skyline som fond. Och till skillnad från alla kvällar i mörker och kyla var det många flanörer ute som betraktade Malmös Gerillalöpare!

5. För mig personligen blev det återigen nytt personligt rekord. 39.12 är jag sjukt nöjd med, särskilt med tanke på att vi varit i Istanbul och druckit Efes Pilsen, ätit döner och gått på bra krogar hela helgen. Uppenbarligen var det rätt uppladdning.

6. Jag hade mina nya, ultralätta skor på mig och jag kände mig betydligt lättare i benen sista kilometerna. Dan, som alltid är så snäll, sa att jag såg ut att ha ett helt annat löpsteg.

7. Alla som deltar i minst ett lopp med Malmö Gerillalöpare under våren är kvalificerade till avslutningsbanketten på Saltimporten Canteen den 15 juni. Välkomna in på Facebook-gruppen!

8. Never stop running!

(Jag ber inte om ursäkt, men konstaterar att uppdateringsfrekvensen här på renntun.se varit medioker senaste månaden. Men inom kort kommer ett hårt granskande inlägg av Istanbul som stad och fenomen.)

– Nej, jag vet inte var ”kafésetet Rio” står någonstans, nödgas kassörskan meddela kvinnan som står före mig i kön på Coop Forum Jägersro.

Kassörskan upp kassatelefonen och börjar ringa runt till kollegor inne på varuhuset för att kanske lyckas lokalisera ”kafésetet Rio”.

Nej, jag vet inte vad ”kafésetet Rio” är för något, men det är uppenbarligen något som kvinnan före mig i kön verkligen vill ha.

Men låt oss backa bandet något.

Detta är en helt vanlig vab-dag i mars. Två sjuka barn som är lite för dåliga för att gå på dagis men som är lite för pigga för att bara vara hemma. Så vad gör man då? Man åker och handlar. (När man tvingas ge barnen övermogen kiwi och smörgåsrån till fikan är det dags att handla).

Några saker som händer inne på Coop Forum Jägersro denna torsdag i mars:

• Man tvingas förklara 23 gånger varför vi inte kan köpa fler Tingeling-DVD:s (de kostar 149 kronor styck).
• Barnen leker i lekrummet.
• Barnen äter gratis banan.
• Barnen tömmer ett halvt fat med honungsglacerad skinka från Löberöd som ställts fram till väntande kunder vid charken.
• Ett affärsbiträde kommer fram och säger till Ludvig att inte köra med kundvagnen efter att jag har sagt till Ludvig att inte köra med vagnen under tiden som jag går iväg tio meter för att leta efter bikarbonat (omöjligt att hitta).
• Samma affärsbiträde går förbi kundvagnen fem minuter senare och säger åt Ludvig att inte köra runt med kundvagnen efter att jag har sagt till Ludvig att inte köra runt med kundvagnen under tiden som jag går iväg sju meter för att ta en tub tomatpuré (lite lättare att hitta).
• Jag ber samma affärsbiträde om en bit papper eftersom Linnea är lite snorig. Det får jag.  Hon skrattar och säger att hon ”vet hur det är” med en menande blick.
• Vi kollar på fiskarna i fiskdisken och enas om att långan är fulast. Köper sejfilé.
• Ludvig blir trött och lägger sig under kundvagnen för att vila.

Multitasking 

Men tillbaka till kassan.

Nu bläddrar kassörskan och kvinnan som vill ha ”kafésetet Rio” i veckans blad med erbjudanden. Ja, där är ju ”kafésetet Rio”, och det är ju konstigt att det inte står där det borde stå inne i butiken, medger kassörskan. Båda två rynkar sina pannor likt Leif GW inför en kostöld.

Samtidigt sitter Linnea i kundvagnen och sjunger ”Blinka lilla stjärna” för kvinnan som står bakom oss. Det är ungefär 40 centimeter mellan Linnea och kvinnan, men kvinnan tittar åt ett annat håll. ”Blinka lilla stjärna” imponerar inte på denna kvinna.

Ludvig sätter sig på den lilla hyllan innan varubandet och hjälper till att lägga upp varorna på bandet. Han bygger varuberg, trots svensk handels förbud mot detta.

Men, ”Kafésetet Rio” verkar vara faktiskt vara slut. Kvinnan betalar 18 kronor för sitt påskgodis och suckar ”jag får väl komma tillbaka senare i veckan och se om det kommit in”. Kassörskan säger ”ja, du får nog det” och antyder att hennes arbetsgivare inte har alla frallor i korgen som annonserar ut grejer som tar slut.

Och jag betalar 1254 kronor till Coop Forum.

Nu har äntligen riktiga Saltimporten Canteen öppnat efter ett år i provosoriska lokaler ute vid de gamla saltimportsmagasinen på Hullkajen.

Vi cyklade ut dit i vintersolen i går torsdag och åt en lammbog med blomkål, getost och aska. Det var banne mig den bästa lunchen jag ätit på mycket, mycket länge i Malmö.

En lunch på Saltimporten kostar 85 kronor. Det är lika mycket som en trött köttfärslimpa uppslevad ur ett vattnigt tråg på någon av lunchrestaurangerna i Dockan kostar. När man jämför slafsig matlagning som endast är ämnad att tjäna pengar med det hantverk som man får på Saltimporten Canteen blir man nästan förbannad över att inte fler fattar.

Jag brukar resonera så här när det gäller mina lunchen: antingen äter jag bra grejer, eller så tar jag med mig min omelett med broccoli och värmer i matsalen på jobbet. Alternativt en falafel. Varför lägga massa pengar på dålig mat?

Hur som helst.

Saltimporten Canteen är inrymt i en stor lokal med maffiga fönster ut mot kajen och hamnen. Längs ena långsidan sträcker sig det öppnat köket, och man äter vid långborden. En fantastisk miljö såväl interiört som exteriört för matnjutning.

Saltimporten Canteen kommer hålla öppet på luncherna, men inte regelbundet på kvällarna. Kvällstid kör man olika typer av arrangemang. Åtminstone till en början. Möjligen blir det kvällsöppet längre fram, men Ola Rudin och Sebastian Persson berättade för mig att de inte vill hamna i samma inrutade, inbundna fack som det innebar att driva kvällsöppen restaurang (Trio) fem dagar i veckan igen.

Vill man veta lite mer om Ola och Sebastians tankar bakom sin restaurang kan man med fördel skaffa nya numret av Magasinet Skåne där jag skrivit en artikel om krogen.

Nästa vecka tar ni tag i er själva och beger er till Saltimporten för att äta lunch. Ni kommer ångra mycket i livet, men inte detta.

Ola serverar lammbog. (Sebastian var på någon matsyling grej denna dag, så Ola roddade lunchen själv, men med den äran.)

Lammbogen. Ber om ursäkt för fläckarna på tallrikskanten, men på renntun.se får ni verkligheten med alla dess blessyrer.

Här har ni krogen. Om ni undrar vem det är som gör V-tecken så är det Maria G. Francke.

Magasinet Skåne

Kin Long är en av de där restaurangerna i Malmö som allt som oftast är fullsatta. Så även i fredags när jag, Helen, Martin och Emma tog av oss skorna och bytte dom mot skotsrutiga (för killarna) och blommig (för tjejerna) tofflor och slog oss ner på kuddarna i det inre rummet på restaurangen.

För ett par år sedan var vi på en krog i ett magasin vid Spree i Berlin. Vi hade bokat bord. Trodde vi. Det visade sig att de vanliga borden var upptagna, och istället visades vi till en säng där vi kunde äta middagen om vi ville. Jag tyckte det var kul, och låtsades som att det var den mest naturliga sak i världen att klättra upp i en stor säng med svarta lakan för att där äta middagen.

Att sitta på kuddar på Kin Long är inte lika underligt, men roligt som omväxling.

Kin Long är ju känd som en av de restaurangerna i Malmö, och kanske även Sverige, som serverar bäst genuin kinesisk mat. Vi inledde med ett par tallrikar dumplings och fortsatte med en wok med fläskkött där en blomma satte smaken (vi listade inte ut det svenska namnet, och det kinesiska kan jag inte stava till). Fantastiskt fint! Trekoppskycklingen var riktigt bra den också, och även de fiskrätter som vi också tog in.

En av de allra största behållningarna med Kin Long är servicen. Uppmärksam, informativ, vägledande och personlig. Det finns något familjärt och personligt över hela Kin Long, oavsett om man känner personalen eller inte.

Det finns så många krogar som inte brukar allvar i Malmö. Gå inte till dom. Gå till ställen som Kin Long.

Jag fick ett läsarbrev.

”Jag börjar bli trött på Stahre och hans jävla blomma” löd det.

Det fick mig att börja fundera.

Och efter noggrant övervägande kom jag på att det nog är på tiden att väcka Renntun.se till liv igen.

Anspråkslöst, precis som vanligt.

Så imorgon kommer min topp-fem-lista just nu.

Sen får vi se vart det bär av.