Renntun.se

Jag slänger inte ur mig bloggberöm hur som helst.

Man ska ha förtjänat det.

Men om man lyckas få sin bloggadress uppsatt på en skylt på gatan man bloggar om man, ja då bloggar man på en nivå som vi andra bara kan drömma om.

Jag tänker såklart på bloggen om Norra Grängesbergsgatan.

Jag känner ett visst sammanhörande med Norra Grängesbergsgatan eftersom jag vistas där till vardags, till skillnad från alla de Belle Epoque-människor med för korta chinos som tar taxi dit sent på nätterna för att dricka sort guld på något gallerikontor.

Varje morgon vid halv sju-tiden passerar jag nämligen gatan med en sömnig westie i släptåg.

Var är ni då? Hemma och skurvar av grejer från era fixed gear-cyklar? (låt mig återkomma i ärendet).

Och på lördagar och söndagar pågår ju smuggelhandeln med Poker-öl från polackabussarna för fullt utan att någon myndighet griper in. Bara en sån sak. Så kontinentalt. Eller nåt…

Men det har jag ju bloggat om tidigare, så det kan vi väl lämna därhän.

Jag har ju glömt att publicera en bild på den burgare som jag åt på O’Learys Swedbank Stadion i lördags när vår pappacirkel hade månadsmöte:

Betyg: 3 hamburgare av 5.

Bakom baren stod förresten Jocke som jag spelade tillsammans med i Kvarnby GK:s juniorlag för snart femton år sedan.

Jag minns när jag blev uttagen till min första match med juniorlaget.

Eller rättare sagt: jag trodde att jag var uttagen.

Det visade sig nämligen att tränaren kallat fem spelare till en träningsrunda på den aktuella banan (tror det var Tomelilla). Fyra av de fem skulle få spela själva matchen

Först när vi skulle åka iväg till banan dagen innan tävlingen för att bekanta oss med den såg jag att det var fem spelare och inte fyra som stod och väntade på parkeringen utanför klubbhuset.

Och på vägen hem, efter att ha gått ett testvarv på banan, säger tränaren till mig:

– Måns, jag har valt att köra med Jocke istället. Du är liksom inte killen man håller i handen när det börjar åska.

Idag besökte jag för första gången MFF:s nya kanslilokaler på Swedbank Stadion när det vankades programbladsredaktionsmöte inför hemmapremiären mot Örebro SK tisdagen den 23 mars (programmet distribueras med Sydsvenskan fredagen den 19:e).

Vad som bestämdes är självfallet hemligt!

Jag kommer alltså, vilket tidigare meddelats att skriva för programbladet och mff.se i varierande utsträckning under säsongen.

Dessutom har jag valt att avsluta min MFF-blogg hos Nyheter24. Istället kommer jag med jämna och ojämna mellanrum blogga om MFF här på renntun.se.

(Inget gnäll nu, Björn Jeffery!)

Malmö har tre krogar på White Guides Mästarklasslista.

Säger det något om Malmö som krogstad? Stockholm har 12. Göteborg 7. Malmö 3.

Sett till städernas storlek kanske differensen ser rimlig ut, men om man jämför Malmö med Jönköping, Växjö och Borgholm så har vår stad bara två krogar mer än dem…

Och Malmös krogar finns på plats 10, 18 och 22. Inga topplaceringar, med andra ord.

Sett till Malmös geografiska, och därmed kulinariska, närhet till Köpenhamn (där en av världens bästa restauranger Noma återfinns) borde väl staden kunna åstadkomma bättre.

Men somliga hävdar ju att närheten till Köpenhamn har motsatt effekt. Det är ungefär som att heta Borås och ligga nära Göteborg. Vem stannar i Borås?

För ett par år sedan lade flera Malmökrogar om stilen och lämnade fine dining-konceptet för ett mer konsumentvänligt sådant. Atmosfär är väl det tydligaste exemplet, och frågar du mig är detta en oerhört mycket mer intressant restaurang idag än för fyra-fem år sedan.

Men det återspeglas inte i en restaurangrankning som White Guides.

Bastard, Tempo och Atmosfär må vara hur unika som helst i Sverige (ängslighetens Stockholm är inte en särskilt bra mylla för krogar som dessa) men deras mer “avslappnade” (hatar ordet, men hittar inget bättre nu) stil är inte direkt poänggivande.

Restaurangutbudet i Göteborg och Stockholm är betydligt mer likartat än jämfört med Malmös.

Min konklusion är därmed att Malmö faktiskt är en minst lika intressant krogstad som för ett par år sedan. Oavsett placeringar i kroglistorna.

Idag korade White Guide årets bästa restauranger.

Här är Mästar-listan över de 32 bästa krogarna.

Trio hamnade inte så långt upp som jag trodde, utan först på nionde plats.

Titti Qvarnström, kökschef på Bloom, blev Årets rising star. Pildammskrogen börjar verkligen hitta en ny egen intressant form igen, så här ett par år efter att Ebbe Vollmer försvann.

Salt&brygga utsågs till Sveriges bästa Eko-krog, vilket var en smula överraskande. Visserligen har de alltid stått för ett gediget eko-tänk, men det är ju knappast en krog som tillhör de mest omtalade längre i Malmö.

Bastard är inte med på topplistan, men blev med sina 72 poäng ändå Malmös femte bästa krog. Starkt, med tanke på att de bara hann ha öppet ett par veckor under 2009.

Däremot verkar guiden inte ha bemödat sig med ett besök på Daniel Berlin i Skåne Tranås, som hade öppet ett par veckor längre än Bastard och med all säkerhet platsat i guiden…

Torso Twisted ramlade ut från topp-30, vilket inte var så oväntat. Men jag blir inte förvånad om de är tillbaka igen.

Jag trodde nog att Vendel Ales Stenar skulle komma högre upp än vad man gjorde…

Om PM & Vänner i Växjö är så bra som sägs (Bästa matupplevelsen i Sverige enligt White Guide) vet jag inte eftersom jag inte varit där, men jag kan konstatera att det onekligen är lite kittlande att en krog från Växjö lagar bättre mat än krogarna från Stockholm, Göteborg och Skåne…

Igår lade Mattias Kroon ut texten i Sydsvenskan om att han saknade uzebekistanska, argentinska och krogar från Säffle (ungefär) i Malmö.

Jag kan meddela att det på Sofielund nu inte bara finns en iransk krog, utan även en pakistansk dito.

Det är det före detta kebabstället Sinbad vid På Besök som bytt stil, och renntun.se:s åsikt är att det är trevligt att en liten del av Malmös 5000 falafelställen vågar nischa om sig och erbjuda något annat än standardsortimentet.

Jag spenderar ganska mycket tid i Folkets park.

Det blir lätt så när man har en ett och halvt-åring med spring i benen.

En pikant detalj i parken är den hampabuske som står mitt inne i veteranbilsbanan, nära lekplatsen.

Det rör sig dock om så kallad industrihampa vilken inte ska förväxlas med sådan hampa som man kan göra jazztobak av (mängden THC är för låg).

Dock är doften densamma oavsett vilken hampa det rör sig om.

Så när man står och glor på barnens tappra försök att ta sig an rutchebanorna i sina otympliga overaller doftar det som en vandrarhemsreception i Amsterdam.

PS: Orsaken till mina djupgående kunskaper om THC-halter i hampa beror inte på att jag gillar Cypress Hill utan på att jag intervjuade Österlens enda industrihampaodlare i höstas för Magasinet Skånes räkning.

Under kommande säsong kommer jag skriva för MFF:s matchprogram och webb.

Den som kan sin Måns Renntun vet att jag under flera år regelbundet skrev spelarintervjuer för mff.se

De senaste säsongerna har jag figurerat som MFF-skribent/bloggare i medier som Metro Stadion och Nyheter 24, men återvänder alltså Renntun (narcissistvarning på att prata om sig själv i tredje person) till hemmaboet igen.

Jag kommer figurera i lite olika sammanhang, beroende på tid, möjligheter och idéer. Men att jag kommer figurera, det kan ni hoppa upp och sätta er på.

Så, nu finns nya numret av Magasinet Skåne ute i butik.

Tidningen innehåller bland annat ett reportage författat av mig om ett gäng mikrobryggerier i Köpenhamn.

Dessutom har jag gjort min heta lista som vanligt, besökt Rosen Bar & Dining m.m.

Jag kan även varmt rekommendera Mats Wemans stora porträtt av Jesper Aspegren.

Missa inte vår redaktionsblogg, förresten.

Det har kommit till min kännedom att såväl “dope” som “hangover” är vanligt förekommande dansk-engelska ord.

Särskilt “hangover” är väldigt roligt att säga med danskt uttal.