För knappt ett år sedan, i juni 2012, intervjuade jag Kristoffer ”Kringlan” Svensson för en Stockholmstidning. Av olika anledningar kom aldrig intervjun i tryck, och idag slog det mig att det kanske finns någon form av allmänintresse för vad jag och Kringlan snackade om i ett litet konferensrum på SVT här i Malmö.

———-

Han underhåller sommarlovslediga barn från en båt i Dockan i Malmö i SVT:s Sommarlov. Samtidigt gör han podcasten ”Crazytown”, ståuppar och författardebuterade nyligen med romanen ”Blandfärs”. För A Perfect Guide berättar Kristoffer ”Kringlan” Svensson om Sommarlovssuccén, viljan att slippa jobba och om hur en vanlig Malmö-helg i hans liv ser ut.

Varför är Sommarlov en sådan succé? 

– Vi är bjussiga. Kommer Ulrik Munther, så älskar vi Ulrik Munther. Då skiter jag i om polarna på Möllan säger att han kanske inte är den nye Bob Dylan.

Var får du energin ifrån? 

– Barnen är en härlig publik att spela mot, och jag vill gå dom till mötes. Det går inte att komma undan deras feedback. All cynism skrubbas bort, och istället blir man berörd på riktigt.

Är det en fördel eller nackdel att du inte har barn själv? 

– Kanske en fördel, misstänker jag. Jag har inget eget barn att utgå från, utan ger barnen något som de inte vet att de vill ha. Jag chansar, jag letar inte efter barnet inom mig.

Hur hanterar du att du dels är barnprogramledare och dels komiker och författare?

– Jag har en förhoppning om att folk i maktposition över mig ska lyckas hålla i sär rollerna. För mig är det inga problem, och inte heller för de som konsumerar det jag gör. Visst finns det en risk att de lyssnar på en poddsändning där jag säger ”fitta”, men jag tänker inte ens försöka ta ansvar för vad barn gör på sin fritid. Jag kör väl på tills någon tycker det går för långt, men så här långt verkar alla fine med det. Ibland tänker jag att de kanske inte lyssnar på min podd…

Vilka situationer uppstå när dina olika roller kolliderar? 

– Det värsta är ju när barn tar sig in i vuxenvärlden. Det är inget roligt när barn besöker mina stand-up-shower. Barn tål ju när man säger hårda och snuskiga saker, men deras föräldrar gör det inte. Dessutom ser jag ju på barnen att dom vill ha något annat. De ser ju extremt besvikna ut.

Vilken väg är önskevägen framåt för dig? 

– Jag jobbar ganska mycket för att slippa jobba. Ibland känner jag mig bortskämd, eftersom jag har ett mediejobb som ganska många tydligen vill ha, när jag helst av allt hade velat sitta på landet, eller bara vilja skriva böcker. Jag tycker ju inte om att yrkesarbeta. Det är hemskt att människor måste göra det, men jag har ingen plan hur man ska komma undan det.

Varför utspelar sig din och Kalle Linds roman ”Blandfärs” i Malmö? 

– Min idé var att det inte skulle handla om Malmö, så det var bra att Kalle Lind tyckte det. Det är en roman som handlar mycket om komplex, om människor som upprätthåller sin heder och ljuger. Det finns en Malmömentalitet som går ut på att allt var så jävla bra förr när Kockums fanns, samtidigt som inget någonsin är riktigt bra i Malmö. Det är alltid motvind i Malmö. Man har en ambivalens till sin egen hybris.

Vad har din och Josefin Johanssons podd ”Crazytown” betytt för dig? 

– När vi började med podden visste vi inte om vi kunde prata i femtio minuter utan paus, och av lathet bestämde vi oss för att inte klippa. Det gav ett visst självförtroende när jag märkte att jag räckte till. Det är skönt när det visar sig att man har vissa färdigheter, även om jag inte riktigt vet vad jag ska använda just denna färdighet till utanför podden. Det är dock skönt att veta att jag kan fylla upp massa tid med prat.

Vad har podden gett dig yrkesmässig?

– Vi fick en flaska brännvin skickade till oss en gång, men inte så mycket mer. Kanske har jag nått ut till nya människor?

Är du fåfäng? 

– Att göra podden är att ta på sig stora byxor, visst. Ibland får jag för mig att jag inte är exhibitionist, men podden är bevis 1A för att jag är just det. Det tar ett par timmar varje vecka, jag gör den gratis, jag lägger upp den själv och jag kräver någon form av lyssning på något som jag inte ens förberett att säga.

”Kringlans” Malmö-helg:

– Jag är inte särskilt glad i after work. Det låter töntigt, men jag gillar att gå på krogen när det inte är så mycket folk ute. Jag har inga barn, jag jobbar med kultur, ingen bryr sig vad jag gör vilket innebär att jag lever ett liv som gör att jag kan gå ut när jag vill. Då gör jag det hellre en tisdag och då går jag nog till restaurang Möllan, som jag är förtjust i. Man får sällan med sig någon dit, eftersom folk tycker att maten är för stabbig. Jag gillar osäkerhetsmomentet på Möllan. Man vet aldrig om man ska bli utskälld för att man gjort något litet fel för något som gällt sedan tidigt nittiotal. Det är också roligt att man ska slå in vad man tycker det är värt, när dom inte gett en någon som helst service. Det ställer inte ens fram en öl på bordet. Jag kan uppskatta självförtroendet i detta och det tycker jag ju är värt något extra.

– På fredagar tar jag det lugnt. Jag går och handlar något som är lätt att laga. Jag gillar Hemköp. Dit går jag nog bara på fredagar. Frukten ligger fint, alla äpplen är röda och så har dom fiskdisk. Därefter går jag till Tröls som ligger nära mitt hem och numera känner jag Jessica och de andra som jobbar där. Jag gillar tanken på att det finns en kvarterskrog where everybody knows your name.

– På lördagen sover jag ut, äter frukost hemma och sedan går jag till Brogatan på eftermiddagen för att försöka jobba lite. Jag tycker om att sitta där och skriva, dels för att det är romantiskt, och dels för att jag deprimerad av att gå in på ett kontor. Jag vill inte ha något som ser ut som en arbetsplats. Jag tycker det är trevligt att dricka öl när jag jobbar, ofta en god lager. Sedan går jag hem med de våtvaror som jag köpt på Systemet. Jag shoppar aldrig, och om jag gör det så gör jag det panikartat när någon ringer och säger att jag har ett möte och att jag är femton minuter sen. Då kan jag rusa in på H&M och rafsa åt mig någonting. Jag har liksom ingen att shoppa med. En gång träffade jag Ola Söderholm och Jonatan Unge som hade varit ute och shoppat, och då blev jag lite avundsjuk på dem trots att det lät supertråkigt.

– Om jag köper hem något kan det bli indiskt. Malmö har inte någon riktigt bra indier, men Indian Haweli brukar funka. Jag tycker annars om att äta en klassisk barbricka på Tempo, som är lugnare nu sedan Grand öppnade. Jag gillar tanken på Grand. Det är en stor matsal som har något kontinentalt över det. Men, det är lite bättre i teorin än i praktiken för mig, eftersom det är lite för stojigt. Jag är inte glad i sena kvällar. Runt tolv vill jag helst gå hem, för där någonstans brukar jag tänka att ”fan, nu sabbar jag morgondagen”.

– På söndagar går jag upp väldigt tidigt. Dels kan jag inte sova så länge, och dels vill jag komma igång med dagen. Söndagförmiddagar brukar vara helt värdelösa för mig. Jag har skamsköljningar efter helgen. Vad fan gör jag av mitt liv. Sånt man tänker på när man skäms över att ha druckit brännvin. Resten av hushållet, det vill säga min sambo, sover väldigt länge på söndagar så jag är helt själv fram till tolv. Då får jag fullständigt nog av mig själv, och cyklar iväg med tanken att jag ska sätta mig någonstans och jobba. Följande mönster utspelar sig exakt varje söndag: jag cyklar runt på Möllan och är fullständigt rasande eftersom det är så svårt att hitta ett lugnt ställe kring lunch på söndagar på grund av att alla serverar brunch. Är det något som gör mig vansinnig så är det vuxna människor som måste äta någon slags jättemuffin bara för att det är söndagsmorgon. Det finns inget i att sitta och slå ihjäl tid som jag respekterar. Vid tolv-tiden har jag skämts färdigt för dagen och då spritter det i mig. Jag vill bort från allt vad jättemuffins och pannkaksbuffé heter, och då finns det ingen gräns för hur dåligt ställe jag kan gå till. Så efter att understimulerad cyklat runt och retat mig på folk i flera timmar kanske jag tar en öl på Squareside framåt eftermiddagen.

Fakta Kristoffer ”Kringlan” Svensson

Komiker, programledare och författare

Aktuell med Sommarlov, romanen ”Blandfärs” som han skrivit tillsammans med Kalle Lind och med podden Crazytown som han gör med Josefin Johansson.

31 år. Bor i Malmö. Sambo