Intervju med Guillermo Molins i ”Lätt bäst i serien”, dec 2013

Tony Ernst på Möllan med ett ex av "Lätt bäst i serien"

Tony Ernst på Möllan med ett ex av ”Lätt bäst i serien”

I december 2013 intervjuade jag Guillermo Molins för Tony Ernsts fina fanzine ”Lätt bäst i serien.

I fanzinet fick ett antal skribenter sammanfatta året genom att utgå från ett antal ögonblick från säsongen 2013. Mitt uppdrag var att utgå från Guillermo Molins tårar när han gjorde mål mot Kalmar efter en lång mörk skadeperiod och tuff utlandssejour.

Idag blev det klart att han och MFF går skilda vägar. Jag vet inte vem som man bör beskylla för att det blivit så här. Antagligen båda parter. Men oavsett vilket så kommer jag sakna Gische väldigt mycket. 

——

Han medger det själv. Det var nästan som om någon hade regisserat allt. 

Från mörkret i Belgien till åtta mål, SM-guld och succé på bara ett par månader i Malmö. Och så tårarna framför klacken i Kalmar. 

Ja, det var som om någon hade regisserat allt. 

– Det hade varit mycket känslor för mig, och jag tror det nådde sitt klimax när jag fick göra mitt mål mot Kalmar. Där och då vände allt tillbaka på rätt spår igen, säger Guillermo ”Gische” Molins när jag träffar honom på O’Learys på Swedbank Stadion i mellandagarna.

Han hade precis bytts in på Guldfågeln Arena och hade redan hunnit missa två jättechanser att göra mål.

– Jag ville väldigt gärna göra mål i den matchen, så efter missarna tänkte jag ”snälla ge mig en chans till”. Egentligen var det ingen klar chans jag fick, utan mest ett skottförsök. ”Mange” kom med bollen och lyfte in den i straffområdet. Jag vänder om, drar till med allt jag har och den sitter vid första stolpen. Jag var extremt glad och när jag nådde kortlinjen så bara brast det. Det var inte så att jag bölade som en liten bebis, men det blev känslosamt. Jag kände mig bara så glad i den stunden och märkte samtidigt att jag gjorde så många andra glada också. Det blev lite för mycket.

Han säger att han är en person som ofta visar sina känslor tydligt.

– Men det är så jag är. Det kan jag inte ändra på.

Först framme hos honom var Miiko Albornoz, en av de nya som kommit till klubben under tiden som ”Gische” var ute i Europa.

– Miiko var nog den som kramade mig allra mest efter målet. Jag störde mig faktiskt något fruktansvärt på honom när jag kom till klubben, eftersom han fick mig utvisad för tre år sedan. Han tacklade mig, jag låg ner på gräset och när han klev över mig knuffade jag till hans ben lite och så la han sig ner som om jag hade sågat av benet. Det tar jag upp med honom en gång i veckan nuförtiden.

Spelare efter spelare hann fram till honom för att krama om honom.

– Jag minns att ”Ponne”, som kom fram sist av alla eftersom han är så seg, sa ”fy fan vad bra du är”.

Han skrattar lite när han tänker på hur han skulle ha reagerat om det istället för 3-0 stått 1-1 när han gjorde målet.

– Då hade jag nog bölat på riktigt. Men det var okej att det var 4-0-målet den gången. Jag avgjorde ju några matcher till sedan efter det.

Men mer om de andra matcherna, målen, hösten och guldet lite senare. För att verkligen förstå tårarna efter 4-0-målet måste man backa bandet till den där sommardagen då han skrev på för MFF efter två långa, mörka år ute i Europa.

Två år som inleddes med att han drog sönder korsbandet i en träningsmatch för Anderlecht och var borta i nästan ett år. När han var hel igen gick det mesta snett. Förutom en lite ljusare utlåningssejour i Real Betis var det mest mörker och han märkte hur han sjönk allt djupare ner i bitterheten.

– Först blev jag skadad direkt när jag kom dit och jag kunde inte förstå varför det hände just mig. Jag tyckte synd om mig själv och gick runt som en zombie. Ett par månader senare fick jag mitt första barn, min första son, och tyvärr förändrade det inte jättemycket till en början. Jag var glad och superstolt och allting, men jag körde rehab åtta till fyra och sen körde jag 150 kilometer hem och så var det samma sak i tio månader. Jag hade en nyfödd pojke och ibland när jag kom hem var jag helt slut och orkade bara leka i tio minuter med honom innan jag gick och lade mig. Jag var bitter över vad det gjorde med mig som människa, säger han.

Därför var det inte så konstigt att han ville bevisa något när han skrev på för MFF i somras.

– Jag hade en känsla av revansch, men också en känsla av rädsla för att jag inte skulle lyckas infria allas förväntningar. Jag visste att jag var bättre än innan, men det var massor av saker som pågick i huvudet. Jag hade familj när jag kom hem, så det fanns en oro inför att hitta lägenhet eller hus. Jag skrev på och en vecka senare var jag på plan, och det var det jag hade saknat under två år.

Han kände att han glidit längre och längre bort från rampljuset under åren i Belgien och Spanien.

– Som fotbollsspelare blir man snabbt bortglömd, även här i Malmö. Om man är bortglömd som spelare kan man inte gå vidare i sin karriär.

Han hade andra alternativ utöver MFF. Ett gäng belgiska klubbar, en schweizisk och en holländsk klubb var intresserade. Men han valde Allsvenskan.

– Tanken var att jag skulle ta ett steg tillbaka och sedan kanske, kanske ta steget ut igen. Men jag är faktiskt inte så säker längre på att jag vill det. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att spela här under resten av min karriär, göra så gott jag kan för Malmö, hjälpa laget ut i Europa och etablera oss där.

Han betonar att en framtid i MFF inte har något med en rädsla för att misslyckas som utlandsproffs igen att göra.

– Det är för att man brinner för någonting och jag märkte när jag kom tillbaka vad det är jag brinner för.

Vad brinner du för? 

– När jag skadade mig kände jag att jag inte ville ge mitt korsband igen till Anderlecht, om du förstår vad jag menar. Men till MFF kan jag ge båda två.

När han återvände till MFF framstod det som ganska tydligt att ”Gische” bara var hemma för att vända. Målet var att komma ut i Europa igen. Men det har ändrats under halvåret i Malmö.

– Det har blivit tydligt för mig vad Malmö som stad och som lag betyder för mig, och jag har absolut ingen brådska att lämna. Ska jag lämna ska det vara för något väldigt bra, och det är något jag aldrig sagt tidigare. Jag har aldrig sagt något om mina övergångar innan, för jag har inte velat lova någonting som jag inte kan uppfylla. Jag känner väldigt starkt för Malmö och jag trivs här, och skulle mycket väl kunna tänka mig att spela resten av min karriär här. Men om det kommer något som är väldigt bra så kan jag tänka mig det.

Han är inte så lättimponerad längre. Inte som när han skrev på för Anderlecht och samtidigt jagades av Kaiserslautern.

– Jag har spelat i den bästa ligan i världen, i Spanien, och jag har sett hur det funkar och det är inte mer wow än MFF faktiskt. Det är bara pengarna som skiljer.

Vad skulle kunna imponera på dig idag?  

– Jag ska inte ljuga. Antingen en oerhörd enorm mängd pengar som det inte går att tacka nej till eller ett väldigt väldigt bra lag. Jag har lärt mig att om en klubb verkligen vill ha dig så betalar dom för dig, säger ”Gische” och ursäktar sig för att gå bort till baren för att fråga om det är räkor i såsen.

Att det inte är omöjligt att vinna som svenskt lag i Europa är en annan insikt som ”Gische” fått.

– Visst, det finns lag som man inte kan slå, som Malmö FF, men det ska till dom stora klubbarna om det ska ske. Ta Swansea till exempel. Ja, dom var väldigt bra, men det är inte så stor skillnad som man kan tro. Vi saknar tempo och förmågan att sätta chanserna när vi får dom. Man är väldigt effektiv ute i Europa och det behövs kanske bara en eller två chanser för att sätta ett mål.

När han kom till Anderlecht spelade han med lite bättre spelare och allt gick lite, lite snabbare.

– När man är där i två år förbättrar man tempot och jag har fått arbeta med att hålla uppe mitt eget tempo så att jag inte faller ner i allsvenskans tempo igen. Både jag och MFF som lag har lyckats väldigt bra med det. Vi är ett lag som skulle klara oss väldigt bra i större ligor.

Han minns hur han överraskades av tempot när han byttes in efter paus i första matchen med Real Betis.

– Jag hade gått från frysboxen i Anderlecht till Copa del Rey-semifinal mot Atletico Madrid. Vänsterbacken sprang som en galning och jag fick bara lägga energi på att följa med honom i defensiven. Men när jag fick bollen efter en kvart tunnlade jag deras två turkar, Emre (Belözoğlu) och Arda Turan och sedan kom jag in i matchen. Men efter den första kvarten tänkte jag att detta klarar jag inte. Det här går alldeles för snabbt för mig. Men sedan kom jag in i det.

Tryggheten han behöver numera är tryggheten från en tränare, så att han vet vad han har honom någonstans.

– Tränaren är det viktigaste. Det är han som låter dig spela, och det är han som avgör din karriär. Man behöver inte alltid spela, men det är viktigt att veta var man har honom och att man har en bra relation.

En bra relation behöver inte vara någon mysrelation. Gische berättar om sin första tränare i Anderlecht som trots fyra ligaguld på sex år fick lämna klubben.

– Det var en tränare jag tyckte mycket om, men han pratade inte med någon spelare. Vi kunde stå i kön till maten på hotellet, och så gick han därifrån eftersom han inte ville ha kontakten och det var lugnt för så fort man blev petad sa han varför.

Han har berättat många gånger om kramen han fick av Rikard Norling efter att ha skrivit på kontraktet.

– När jag lämnade för Anderlecht hade jag bara hunnit ha honom i två veckor, men han hade sagt att han tyckte det var tråkigt att jag skulle lämna men att han förstod mig. Så redan där fick vi en bra start. Och när jag kom tillbaka så sa han inget när han såg mig, utan gick bara fram kramade mig och gick därifrån.

De två utvecklade en nära relation under hösten.

– Han är en människokännare som förstår folks olika behov. Vissa behöver mycket beröm för att funka, vissa inte alls. Han tog han om spelarna nästan som barn. Jag tyckte om Rikard väldigt mycket och jag tycker fortfarande om honom väldigt mycket. Det är tråkigt att det blev som det blev, men nu får man ser framåt.

Beskedet om att Rikard Norling sagt upp sig från MFF kom som en total överraskning även för ”Gische”. Han väcktes en sovmorgon av att Per Ågren ringde.

– Han sa ”det har hänt något tråkigt” och jag började tänka på vad som kunde ha hänt.  Rikard har slutat, sa Per och berättade att de skulle gå ut med det om två timmar. Jag blev tyst, och sa ”vadå slutat?”. Han har slutat och vi har redan börjat arbetet med att hitta en ny och vi ska ha en telefonkonferens dit spelarna kan ringa in och ställa frågor, sa Per. Det var beskedet man fick.

När ”Gische” la på luren och lade sig ner i sängen igen kände han besvikelsen komma.

– Rikard var en bra tränare, och jag pratade runt lite med lagkamraterna och det fanns en allmän besvikelse. Men sedan inser man att det är så fotbollsvärlden funkar och ingen är oersättlig. Det kanske kommer in någon bättre nu?

Gische funderade på att ringa Norling, men Norling hann före.

– Vi pratade litegrann, och vad vi pratade om stannar mellan oss för det är privat.

Ringde han alla spelare? 

– Det vet jag inte.

Vad säger det om er relation, att han ringde dig? 

– Jag tror inte den belgiske tränaren hade ringt mig, haha.

Det var två tuffa år utomlands, men han berättar att han är van vid att få törnar. Han nämner straffmissen i U21-EM-semifinalen som exempel.

– Jag säger det inte för att jag ska vara en kille som man ska tycka synd om. Det tar kanske inte lika hårt på mig som det tar på andra. Jag var ju till exempel inte omtyckt i supporterkretsarna när vi spelade på den där planen, säger han och pekar mot gamla Stadion.

När han idag är en av de allra mest omtyckta och hyllade spelarna i laget kan det te sig lite märkligt att tänka sig att det inte alltid varit så.

– Jag minns en match mot Halmstad när hela Malmö-klacken buade ut mig när jag fick bollen. Det är inte så kul att gå hem då, men det är sådant man får ta. Vad ska man göra? Säga åt dom att vara tysta? Det går ju inte, säger han.

Men en gång sa han faktiskt ifrån.

– Jag tror det var mot Djurgården, vi spelade jättedåligt. Vi kom fram för att tacka klacken och de buade ut oss vilket var lugnt för vi förtjänade det. Men så var det två killar som stod och räckte finger åt just mig och då sa jag åt dom att vara tysta, men tyvärr verkade det som att jag sa åt hela klacken. Men relationen är bra nu, säger han och ler.

Är du en person som funderar mycket på vad folk tycker om dig? 

– Tidigare var jag det. Men sedan jag fått barn har jag ändrat mig. Barn gör att man förstår vad som är viktigt i livet. Om jag slår en passning fel och folk buar åt mig, så kommer jag ändå att gå hem efter matchen och krama mina barn.

Han säger att han tror att många säkert inte tycker om honom.

– Men jag kan inte anpassa mig efter vad alla tycker. Jag är som jag är.

När ”Gische” kom upp i a-laget var det en betydligt högre medelålder än vad det är idag.

– Vi har ett väldigt ungt lag och de flesta spelar som om de vore äldre. Nu när grabbarna som kommer upp är 16-17 så är resten runt 21. Jag är 25 nu och jag känner mig nästan som Daniel Andersson. När jag kommer in i duschen hör jag hur de snackar om vilka bilar och hus de ska köpa. Du ska inte köpa hus någonstans, säger jag till dom.

Han är en av de som hörs mest i omklädningsrummet.

– Jag ställer väldigt höga krav på min omgivning och ibland blir det nästan lite för mycket när det gäller fotboll.

Efter förlusten mot Häcken, när MFF missade att ta chansen att rycka, sa ”Gische” ifrån i omklädningsrummet.

– Jag ska inte gå in på detaljer, det får du fråga någon annan om. Efteråt, när jag kylt av mig lite, kände jag att det blev lite för mycket. Men dagen efter kom Rikard fram och tackade mig för det jag hade gjort. Det var en så onödig förlust. Jag blir lack bara jag tänker på det nu.

Laget reste sig efter matchen.

– Efter säsongens slut tänkte jag mycket på hur annorlunda allt hade kunnat gå om jag missat chansen mot Kalmar, fått hoppa in igen i nästa match och kanske missat ett par chanser till. Folk i Malmö är väldigt speciella, och jag är likadan. De dömer väldigt snabbt och är väldigt krävande. Det är inget fel i det, utan det är bara så.

För trots att det gick bra så snackades det. Man sa att MFF sålt guldet när man släppte iväg Tokelo Rantie och att visst, Guillermo Molins har återvänt, men det kommer inte att räcka. ”Gische” var ju ingen djupledslöpare.

– Det gäller att kunna skärma av sådant annars förstörs man inifrån.
Men visst funderade han. Varje gång tankarna på att han skulle spela forward dök upp följt av en oro över vad som skulle ske om han inte gjorde mål försökte han tänka på något annat.

Efter matchen i Kalmar missade ”Gische” inte en målchans förrän mot Syrianska i sista matchen, när guldet redan var hemma och där den där sista koncentrationen kanske inte riktigt infann sig i spelet.

– Jag var avslappnad, det stod 3-0 och vi hade redan vunnit. Då missade jag min första chans. Vad jag kommer ihåg i alla fall.

Efter att guldet var hemma var han rädd att han skulle vakna upp i sängen hemma i Belgien och inse att allt bara var en dröm.

Även om det utåt sett såg ut att gå som en dans för ”Gische” att ta klivet upp från yttermittfältsplatsen till anfallspositionen var det först efter matchen mot BP hemma, där Gische gjorde två mål varav det matchavgörande först i 86:e minuten, som han kände att han hittat rätt.

– Innan dess hade vi haft en del småproblem och det ska jag inte sticka under stolen med. Både jag, ”Mange” och Jiloan vill ha bollen på foten och även om vi vann de flesta matcher var det inte med det där jättebra spelet.

Innan matchen mot Brommapojkarna hade han tittat på tidigare matcher på video och blivit irriterad när han såg flera tillfällen då han kunde stuckit i djupet.

– Rikard var på mig om detta, och vi gick igenom matcherna tillsammans med ”Mange”.

I omklädningsrummet inför BP-matchen reste sig ”Gische” upp och sa: ”Idag vill jag inte ha en enda boll på foten. Jag kommer gå i djupet och sen kan ni göra vad fan ni vill”.

– Jag tror aldrig jag löpt så mycket som jag gjorde i den matchen. Det var som om jag vaknade till lite och insåg att jag inte behövde ha bollen på foten och göra en tunnel, utan det gick lika bra att gå i djupet för att göra mål.

Han fortsatte på det inslagna spåret uppe i Borås mot Elfsborg.

– Då hittade jag min stil. Och det påminde väl lite om hur jag spelat som anfallare tidigare, men när man flyttar ner på mittfältet är man van vid lite mer boll. När du är anfallare ska du inte skapa, du ska avsluta.

Nu hoppas han få fortsätta som anfallare. Men annat var det när han fick beskedet av Rikard Norling att han ville se ”Gische” som anfallare i somras.

– Men den nya tränaren får anse var jag passar bäst. Precis som Rikard gjorde. Jag blev besviken på honom när han satte mig som anfallare, och det klickade ju inte direkt och laget gjorde inte mål de första matcherna efter att jag blivit anfallare. Jag tänkte ”fan, jag är ytter, varför ska jag spela där uppe”. Men jag bet ihop, och ville inte visa något utåt eftersom jag visste att det var det bästa för laget. Sen började jag göra mål mot Norrköping och Helsingborg och därefter rullade det på.

Det rullade på hela vägen upp till stormkvällen i Borås som aldrig blev en stormkväll, men däremot en guldkväll. Han minns ljudkulissen som mötte spelarna när de kom ut för att värma upp på Borås Arena.

– Jag tror aldrig jag hört så hög ljudnivå när vi kommit ut på plan, inte ens hemma. Det var extremt och det kändes redan från start att detta kan vi inte förlora. Vi kan inte låta folk åka hem och vara missnöjda efter allt det här.

Visst såg det bra ut till en början, och visst fanns det chanser men de satt inte. Jiloan Hamad snurrade upp stora delar av Elfsborgsförsvaret på Harald Nyborg-läktaren, men det var först när ”Gische” fick bollen i 36:e minuten, löpte i djupet, vek in ett par meter, ignorerade Hamad och Friberg som löpte in i straffområdet och drog till bollen ett par meter utanför straffområdet som allt släppte.

– Det var helt otroligt. Jag kunde inte fatta att jag fick göra mål efter de två målen jag gjorde mot Brommapojkarna. Jag kände att det var nog, liksom. Men så fick jag göra två till.

Han medger att det mest rationella hade varit att spela in bollen till medspelarna i boxen. Men har man bra självförtroende, så har man. Då tar man skottet.

– Hade jag fått den chansen i Anderlecht tror jag förmodligen att jag hade passat till han som löpte in i mitten. Men så är det.

Han var med och vann guldet även 2010, och kan därför jämföra guldkänslorna.

– Det var annorlunda 2010, för då var jag så glad. Nu, och jag vet inte varför, var det mer en lättnad. Vi skulle vinna guldet, och det enda som skulle hindra oss från att göra det hade varit om vi hade gjort en tabbe. Först var det lättnad över att vi inte gjorde misstaget alla väntade på, men sen kom glädjen och stoltheten.

Han säger att det varit ”väldigt kul” att röra sig på stan efter guldet.

– Fast jag kan undvika att åka till Emporia på juldagen. Det blir stirrigt, och ibland vill man kanske sitta och äta i lugn och ro. Det enda jag stör mig på är när folk kommer fram och vill ta en bild eller få en autograf när jag äter. Jag ställer ju såklart upp på det, och jag förstår dom. Men när jag äter så vill jag äta. När jag går därifrån får de gärna stoppa mig. Men det är ju inget problem. Det är ju få som har lyxen att kunna göra så många människor glada.

När jag undrar vem han ser sig själv som utanför planen kommer svaret direkt.

– Först och främst ser jag mig som pappa och det tar all min tid egentligen. När de lägger sig orkar man knappt kolla på en film. Mitt liv är mina barn, min fru och min familj. Sedan har jag inte så mycket mer, än fotbollen och familjen. Och det är inget jag klagar på.

Vi ses en regnig mellandag på ett i övrigt helt tomt O’learys på Stadion. Efter intervjun ska han gå in till gymmet och köra sitt dagliga tvåtimmarspass. ”Gische” är samtidigt mitt uppe i en flytt till ett nytt hus. De fick nycklarna tre dagar innan julafton och trots att det var så ont om tid ville ”Gische” bestämt att de skulle fira julafton i det nya huset.

– Jag har aldrig bott i hus tidigare, förutom i Belgien. Men i Sverige har jag bara bott i lägenhet, så nu är jag jätteglad att jag kan bo i hus för det är inte alla som kan det och det känns mer hemma än en lägenhet. Det är mitt eget. Jag är stolt över att jag har kunnat köpa huset.

Med på firandet var Lennart Johanssons pokal. ”Gische” själv var tomte, och tomten kom med pokalen som en överraskning för familj och vänner.

– När ligan var slut började alla bråka om vem som skulle ha den olika dagar. Jag sa ”ni kan ha den så länge ni vill, jag ska ha den den 24 december”. Så han fick stå och njuta som mittpjäs med tomteluva på. Det var en rolig grej mest i början, men varje gång jag satte mig vid bordet för att äta – man äter ju hela tiden – så kände jag mig stolt, säger han och tillägger:

– Jag tror inte det är så många som har firat jul med SM-pokalen hemma.

Text Måns Renntun

Fakta Guillermo Molins två år i Europa

Guillermo Molins blev i juni 2011 klar för RSC Anderlecht. Han skrev på ett fyraårskontrakt.

I sin första match för klubben, en träningsmatch mot Knokke, råkade Molins ut för en allvarlig korsbandsskada. Skadan höll honom borta från spel i nio månader innan han slutligen fick göra sin ligadebut för Anderlecht. Debuten kom den 18 mars 2012 i en match mot Sint-Truiden. Det blev dock inte mycket mer spel för Molins under hans tid i Anderlecht, sammanlagt spelade han endast sju ligamatcher.

I januari lånade Anderlecht ut Molins till Real Betis. Han gjorde sin debut för klubben mot Atlético Madrid. Molins fick dock inte spela mer än fyra ligamatcher för Betis innan han återvände till Anderlecht. Den 11 augusti 2013 blev det klart att Molins återvände till Malmö FF, vilka han skrev på ett treårskontrakt med. Han gjorde mål direkt i återkomsten mot Kalmar FF på bortaplan.

Kvarteret Åkern

Ivan Jurman

Ivan Jurman

För kanske femton år sedan hade min kompis Ivan Jurman precis börjat jobba som kock. Restaurangen var Pub25Ystadgatan. Ni som var där vet vad jag pratar om. Ett ställe där funktion gick före stil, om man ska uttrycka sig lite diplomatiskt.

Ivan försökte injicera lite nya tankar i det kulinariska konceptet. Som att servera potatisen i en liten skål bredvid tallriken med spätta istället för att lägga den på tallriken. Men det upphörde ganska snabbt. Det blev ju en massa onödig disk, och potatisen skulle ju ändå ätas upp, menade ägaren.

Igår åt vi på Kvarteret Åkern. Det är Ivans nya krog som han öppnat efter att ha jobbat på bland annat Skanörs Gästis och Bastard, belägen i På Besöks gamla lokaler på den kanske enda trevliga delen av Nobelvägen (snett över gatan från Jesusparken). Allt är nytt sedan På Besök-tiden. Ivan har rivit ut allt, och i princip bara behållit golvet. Det som var en ganska murrig historia tidigare har ni förvandlats till en parisisk, småbohemisk bistro med stora fönster ut mot trafiken på Nobelvägen. Ett öppet kök mot en svängd bardisk. Små bord som är utspridda kring ett stort, rustikt träbord med plats för tolv personer.

Vi satt vid det stora bordet. Till vänster om oss två välklädda par som valde ut sitt öl och naturvin noggrant. Inte Möllanklientel, utan tydligt fyra personer som sökt sig till Åkern på grund av ryktet om maten. Till höger om oss ett sällskap 70-åringar som pratade om att tallrikarna påminde om de som de brukade äta på hos sina farmödrar.

Menyn påminner lite om Lyran och BAR. Rätterna beskrivs i form av ingredienserna de består av och är rakt igenom formidabla. Egensinnigt, rena smaker, kul presenterat. Och billig. Kockens val  med fyra rätter kostar 300 kronor. En enstaka mellanrätt strax under hundralappen. Solaktigt, orangefärgat naturvin eller Knize på fat. Okomplicerat, trevligt men samtidigt utmanande.

När man kliver in på en restaurang som Kvarteret Åkern förstår man inte varför inte fler öppnar krogar som denna. Det verkar så självklart och enkelt. Men det är ju för att det är så genomtänkt.

Gå till Kvarteret Åkern och ät. Tänk bara på att boka bord i tid.

Bläckfisk och kikärter

Purjolök

Purjolök

Toaletten

Toaletten

Kvarteret Åkern

Kvarteret Åkern

Kvarteret Åkern

Årssammanfattning

Måns Renntun sammanfattar 2014

Januari

Lämnar Sverige för en vecka på Gran Canaria. När vi kommer fram visar det sig att vissa på hotellet har små flaggor som de fäster på balkongräcket som förkunnar vilket land de är från. Vi har ingen flagga.

Badar i grannbyn Puerto Mogán. Springer upp från vattnet för att upphetsat berätta för Helen att jag sett David Batra bada i havet. Lägger därefter till, med hög exalterad ton samtidigt som jag tittar mig omkring på stranden: “Det måste ju innebära att hans fru, hon Anna Kinberg Batra, är här också!!!”. Och, japp. Det var hon. Hon låg och solade bredvid oss. Två meter bort.

Kör bil över Gran Canaria. Det ser inte så långt ut på kartan. Det är vackert (vackraste platsen i Europa kallar jag den efteråt) men barnen blir lite illamående och jag säger 1200 gånger att “nu ska vi bara över den där bergskammen, sen är vi nere”.

Skärmavbild 2015-01-17 kl. 21.05.33

Äter falafel med Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh på Jalla Jalla, som är ett av ställena vi testar för Sydsvenskans räkning för att hitta Malmös bästa falafel. Tips: när du äter på BagdadNorra Grängesbergsgatan kan du med fördel se ett tidnignsklipp med mig på väggen. Bagdad kom dock bara tvåa. Orient vid Drottningtorget vann. Jag har skrivit i ganska många tidningar genom åren och varit med i lokal-TV, men uppmärksamheten som följde på Sydsvenskans falafeltester visste inga gränser. Eller, nåja. Det var flera kollegor som sa att de sett mig i tidningen.

Handlar på Coop Forum Jägersro. Barnen petar i vanlig ordning på guldfiskarna i akvariet trots att jag på skarpen säger att de inte får göra det. Min naturliga auktoritet sviker aldrig.

Februari

Markus Rosenberg klar för MFF. Så här glada blir vi.

Åker skidor i Österrike. Positivt: Ludvig lär sig åka skidor. Negativt: jag kommer inte ens topp fem i skidtävlingen som avslutar veckan. Bonusinfo: jag och Ludvig bråkade så mycket en förmiddag att en liftgubbe kom ut ur sin bod och gav oss karameller så att vi skulle sluta.

Mars

Springer VM i halvmarathon i Köpenhamn. Nytt personligt rekord på 1.30. Väljer att inte nämna att det var fri anmälan och öppet för alla när jag på jobbet säger “jag sprang VM i halvmarathon i helgen”.

April

Jag, Moa och Dan med flera arrangerar Malmö Gerillamaraton. 120 startande! Runners World är på plats och gör stort reportage.

Föreläser om falafel för trettio holländska studenter framför statyn på Möllevångstorget. Arvode: noll kronor.

Tar med familjen ut i naturen.

Tony Ernsts fanzine “Lätt bäst i serien” kommer ut. Jag har intervjuat Guillermo Molins och skrivit en text som jag lagt ner orimligt mycket tid på.

Maj

Nytt persKöpenhamns Maraton. 3.23!

Malmö Gerillalöpare är med i Dagens Industri.

Springer Toughest. Får kräla i lervälling med rutten tång och kommer 103:a av cirka 3000 deltagare. I ärlighetens namn beror placeringen nog mest på att jag är snabb mellan hindren och inte på att jag är särskilt bra på själva hindren.

Juni

Vi handlar på Whyred

Vi handlar på Whyred

Jag har utelämnat de flesta jobbrelaterade grejerna i denna sammanfattning (då jag inte tror att de är av allmänintresse), men jag måste nämna att första numret av medborgarmagasinet Leva i Skåne, som jag projektlett, landar i brevlådan hos 596 000 skånska hushåll dagarna innan midsommar.

Peak-internet inträffar på midsommarafton när Tomas Brolin ber någon ta en bild på honom ute bland lupinerna.

Revansch på MalmöMilen: nytt pers på milen! 38.10!

Juni

Springer MalmöMilen. Dumt nog går jag på bodypump dagen innan och går därför in i väggen i höjd med Nordmills.

Juli

Tio dagar Mallorca. Hyrt hus i Sollér, kör Mercedes, har släkt boendes på olika ställen på ön. Avslutar med fyra dagar i Palma. Springer varje dag. Bjuder Anja och Mårten på spansk konjak vid poolen en natt. Ludvig fyller år.

Augusti

Bästa The ConferenceHelen, Anna och de andra gör ett formidabelt jobb. På kvällen ser jag och Björn när Emil Forsberg rullar i 1-2 mot Salzburg på en bar vid Österport. En fin MFF-höst inleds.

Blir sponsrad av Laguintas IPA. Motprestationen är att jag ska ta bild på ölen när jag dricker den. Joel blir gladast av alla.

Köper en segelbåt av en före detta varvsarbetare i Borstahusen. En fin Vega med väldigt stark motor. Helen får inleda med att klättra upp i masten eftersom ett fall inte är fastsatt som det ska. Nästa år ska vi segla till antingen Florida, Bohuslän eller Bornholm.

Ännu en seger på Stadion. Ännu en underbar kväll med Helen på sektion 25.

September

Samlar alla som är ansvariga för medborgartidningar vid landsting/regioner på ett möte i Stockholm. Men det är inte det som jag vill uppmärksamma här (vi är alla på möten då och då) utan det faktum att jag slår rekord i morgonaktiviteter innan mötet: innan klockan hunnit bli 08.30 har jag sprungit runt Årstaviken, tränat i hotellgymmet, ätit hotellfrukost och handla Urban Deli (som Green Matmarknad fast tråkigare).

Seglar.

Handlar på Coop Forum Järgerso ensam en måndagkväll. Kassörskan undrar var min dotter är. “Hon som sjunger så fantastiskt”, säger hon på en malmöitiska som bara en kassörska som suttit i kassan på Wessels väldigt många år kan uppbringa.

Oktober

Jag och Helen i Madrid

Jag och Helen i Madrid

Jag och Helen åker till Madrid för att se Atletico Madrid-MFF. Fantastisk resa, fantastisk stad. Om jag hade varit reporter på ett resemagasin på SVT hade jag dock nämnt spansk polis när jag summerade minussidan. När vi går i supportermarschen ner mot arenan säger polisen att vi inte får avvika för att sätta oss på en restaurang. Jag och Helen tar av oss halsdukarna och spatserar som vore vi ett spanskt par och lyckas smita igenom polisleden. Sms:ar sen Svempa: “Efter den vita polishästen har du din enda chans. Spring.”. Jag tror inte jag kommer sms:a detta någon mer gång i mitt liv.

Äter på Lyran och slås än en gång över vilka formidabla krogar vi har i Malmö.

Mina barn har kryptävling på Coop Forum Jägersro, i höjd med osten. 

Blir morbror för första gången när Julian kommer till världen!

Blir intervjuad för Lokaltidningen om Malmö Gerillalöpare.

Stor höstlöpning på Ribban med gerillalöparna som avslutas med bankettSaltimporten Canteen.

MFF slår ut Salzburg. Killen framför mig blir så glad när Rosenberg gör 3-0 att han vänder sig mot mig och vrålar “MARKUS ROSENBERGS PAPPA ÄR MIN CHEF”

November

Springer Österlen Maraton. 30 kilometer i dimma. 12 kilometer i lite klarare väder. Jag springer i kortkorta löparshorts. En gubbe med en Sort Guld i handen säger “Men klä po daj pojk” när jag passerar honom i Hammenhög.

Lämnar Ludvig på Videdalsskolan. Gör ett grymt snygg “bollen över huvudet”-trick när en boll kommer rullande mot mig på skolgården. Är orimligt nöjd i tre dagar efteråt.

Min mormor går bort. Begravning i Örebro. “Strövtåg i hembygden” spelas i kyrkan.

December

Årlig träff med vår fotbollslista. Jag och Joel drar av varsin bengal på väg mot taxin.

Magasinet Skånes Skånes Bästa-galaFabriken. Jag har varit med i juryn som vanligt, och bland annat bidragit till att utse Hörte Brygga till årets bästa skånska restaurang.

Är på cocktailbaren The Barking Dog i Köpenhamn. En glad men full dansk, som ska på efterfest med “Tage” (oklart vem det är), säger att han gillar min stil (jag har sist av alla börjat bära hatt, fluga och hängslen).

Är i egenskap av gerillalöpare lucka nummer 20 i Sydsvenskans kalender.

Andra bra saker 2014: The Barber. Lokomotiv Värnhem. Att rädda igelkottar som fastnat i fotbollsmålens nät i trädgården. Att plocka ramslök på ett ställe som bara jag och @konvents vet. Att bråka med bilister på Frihamnsviadukten.

På en perrong i Flemmingsberg

Jag tänkte berätta lite om en man som steg på tåget i Stockholm i söndags kl 11.21.

Både jag och Joel lade märke honom när vi passerade honom på perrongen på Stockholm C. Han stod nämligen och drack ur en flaska Strohrom och iu väskan som han hade ställt på sin mintgröna, stora resväska stack två öppna Sofieroburkar upp. Han såg ganska prydlig ut. I handen höll han sina tågbiljetter. Han skrattade högt och viftade med dom i ansiktet på sin fru som inte såg särskilt road ut.

Vi tänkte inte mer på det förrän vi steg på vagnen och kom till våra platser. Då upptäckte vi att han skulle sitta bakom oss hela resan och vi reagerade inte mer än att vi gjorde någon tyst grimas i stil med ”fan också” mot varandra. Vi trodde väl att han var en random medelålders man som druckit lite för mycket och som nu antagligen skulle sitta och snacka lite för högt hela vägen hem.

Men när han inte klarade av att lyfta sin väska samtidigt som han på engelska (mycket knagglig sådan) skällde på sin fru som mest tittade i marken började jag ana att han nog inte bara var full, utan extremt full och väldigt otrevlig.

Efter ett par försök att lyfta sin väska välte han bakåt och landade på en kvinna på sätet mittemot som bredvid sig hade sätet hade sin bebis. Max ett par månader gammal. Lyckligtvis landade han bara på kvinnan men det var inte långt ifrån att han lagt sina 90 kilo på det lilla barnet.

Då tappade jag tålamodet, reste mig upp och röt att han skulle sätta sig ner och frågade hur jävla full han egentligen var och att det där ju faktiskt var ett barn som han var på väg att skada.

När allt detta hände hade Joel redan gått iväg för att snacka med tågvärden, så jag var ensam med mannen. Hans fru daskade generat till honom och sa att han skulle sätta sig ner samtidigt som hon bad om ursäkt till alla i runt om i vagnen.

Mannen ramlade ner i sitt säte samtidigt som han började vråla att jag var en idiot, fuck you med mera. Jag kände adrenalinet och ilskan rusa upp i kroppen men insåg att inget skulle bli bättre av att jag förvärrade situationen genom att börja tjafsa tillbaka. Istället gick jag iväg för att möta Joel och tågvärden som stod längst bort i vagnen och snackade. Vi berättade hur full mannen var och vad som hade hänt med bebisen.

Tågvärden gick fram till mannen och förklarade med mycket taktisk, lågmäld röst att mannen var för berusad vilket kunde vara en säkerhetsrisk om tåget skulle utrymmas. Han meddelade lugnt att mannen skulle få stiga av i Flemmingsberg och vänta på nästa tåg (i själva verket var planen att han skulle hämtas av polis, men taktiskt nog valde han bort denna uppgift eftersom prio ett var att få av mannen från tåget).

Mannen sluddrade ”jaja du är chefen, så jag får väl göra som du säger” samtidigt som han lät som ett barn som med gråten i halsen kände sig orättvist behandlad.

Hela tiden satt hans fru och tittade på honom utan att förstå vad tågvärden sa.

– He’s to intoxicated, förklarade tågvärden för henne när han förstod att hon inte kunde svenska.

– You’ll have to get off at the next stop and take the next train.

När tågvärden gått förklarade även mannen på knagglig, berusad och sluddrig engelska att de skulle få gå av. Han hade inte hört tågvärdens förklaring till frun. Jag såg inte hennes blick eftersom hon satt bakom oss, men jag kunde ta på tystnaden.

I Flemmingsberg kom tågvärden fram med en kollega och bad paret gå av. Återigen en skur av förolämpningar mot tågvärdarna, men mannen lommade sakta av tåget och genom fönstret såg jag hur de klev ut på perrongen.

För varje steg framåt tog han två stapplande steg åt sidan. Hans fru gick sakta och satte sig på en bänk mitt på perrongen. Där satt hon och såg hur hennes man ragglade fram och tillbaka samtidigt som tåget de skulle åkt med till Alvesta sakta rullade ut från Flemmingsberg och bort från dom.

Kvinnan såg ut att vara från Sydostasien. Kanske Thailand. Gissningsvis hade de flugit hem från ett besök i Thailand och mannen hade väl ägnat flygresan åt att supa sig redlös. Kanske hade hon varit i Sverige innan. Kanske var det första gången.

Jag vet inget om deras liv. Jag bara gissar.

Men oavsett vilket: där satt hon, på en perrong en decemberförmiddag i Flemmingsberg och såg hur tåget de nyss suttit på rullade bort. Strax skulle en polispatrull komma och hämta dom, och sedan väntade väl en fyllecell på mannen någonstans i södra Stockholm. Och sedan väntade resten av livet i Alvesta.

De kanske kommer ha ett underbart liv. Kanske var detta det som fick mannen att inse hur han behandlade henne. Kanske var detta det som får honom sluta supa.

Jag hoppas det men kommer aldrig få veta. Jag vet bara att jag nog aldrig sett en så ensam människa som den kvinnan på den där perrongen i Flemmingberg.

******

Fotnot: 

En stor eloge till tågvärden på avgång 11.21 från Stockholm till Malmö söndag den 1 december. Han hanterade situationen så bra som den gick att hantera. Den berusade mannen kunde mycket väl reagerat som han gjorde när jag sa åt honom, men tack vare lugn och diplomati undveks en sådan situation. Efteråt kom han förbi oss och pratade lite och berättade att polisen var på väg, så att mannen inte skulle skada sig där på perrongen i Flemmingsberg.

Gyoza Robo Bar och B.A.R.

För ett par år sedan blev jag bortklippt när Kniven mot Strupen spelade in ett avsnitt på Dal CuoreDavidshall. Oklart varför. Kanske lika bra det.

Numera driver Besnik Gashi, som även hade Dal Cuore, B.A.R. som sedan man öppnade i slutet av 2011 varit en av Malmös allra bästa och mest intressanta restauranger. Gemytlig miljö, bra kök, bra kockar (R:et i B.A.R. står för Robert Jacobsson som bl a jobbat på Noma) och bra råvaror.

I lördags åt vi varsin efterrätt eftersom vi strax innan ätit middag på nyöppnade Gyoza Robo Bar (mer  om det nedan) men vilka desserter! Jag brukar inte äta dessert eftersom jag tycker de ofta är ganska pliktskyldiga. Men på B.A.R. jobbar de mer med syrlighet än med sötma. Så även i lördags. Jag tog en fläderfil med gurka. Amazing!

Och strax därefter kom Besnik förbi och frågade om vi ville prova en onglet (njurtapp) med rospuder och rödbeta. Njurtappen var lättgravad innan den tillagades, och rödbetorna var väldigt mycket mer al dente än de som jag brukar odla och ta upp i trädgården.

Ett par glas naturvin på det och så var man hemma. Under de två timmar vi satt i baren kom en strid ström människor som chansade på ett bord, men B.A.R. är alltsomoftast fullbokat (dock är det lite lugnare i veckorna). Men ta en plats i baren, beställ några rätter och peka på de viner som låter roliga på vinlistan!

Om vi backar bakåt lite i tiden så hade Ebbe Vollmer hört av sig och frågat om inte vi ville prova hans nya krog, Gyoza Robo Bar, som precis som SOT Steak & Tapas ligger i direkt anslutning till Mayfair HotelAdelgatan.

SOT har ju visat sig vara en krog som gått hem bland massorna tack vare sitt tydliga koncept med kött och tapas (Ebbe driver ju även Vollmers med sin bror Mats, och det är ju det kulinariska flaggskeppet för bröderna). Gyoza har en rejäl väg att vandra rent popularitetsmässigt.

Gyoza Robo Bar

Gyoza Robo Bar

I lördags var vi de enda matgästerna, men krogen förtjänar mer uppmärksamhet. Lokalen känns möjligen en smula ödslig, och hade nog tjänat på lite högre musik, mer tempo och tydligare marknadsföring ut mot gatan. Men de gyozas som vi serverades var trevliga, och särskilt de vegetariska med jordnötter var riktigt roliga. Utöver gyoza innehåller menyn ett antal rätter som yakisoba (nudlar med kött), friterad kyckling och räkor. Till dessa serveras olika sorters såser att dippa i (kimchisåsen var bäst) och på menyn finns såklart saké men även ett antal ölsorter. Jag provade en ingefärsöl som funkade utmärkt i sammanhanget.

Rakt igenom ett tydligt och bra koncept som borde funka utmärkt i Malmö. Dumplings har ju visat sig gå hem bland folket, så gyozas borde även de fungera. Det är nog en tidsfråga innan fler upptäcker Gyoza Robo Bar (robo-delen av namnet kommer sig av att det finns en robot som blandar drinkar, men den var tyvärr på service).

På tal om krogar med tydliga koncept som lockar breda massor: vi tog en öl (en Funkstarter från Staffanstorpsbryggeriet Brekkeriet) på Köttbaren strax innan Gyoza-besöket, och precis som det brukar så var det proppfullt. Trivsam inredning, tydlig meny där folk vet vad man får och lättillgängligt. Personligen tycker jag det är lite väl standardiserat, men det är verkligen en krog som fått en kanonstart.

****

Roligt förresten att höra att Jörgen Lloyd från Mrs Brown ska öppna LyranSt Knut .

Paris enligt Måns Renntun

Paris

Vi åt väldigt väldigt gott i Paris. Det kanske inte är så underligt. Om man får tips på underbara krogar som Le Chateubriand och Le Baratin blir det helt enkelt bra.

Le Chateaubriand är världens 18:e bästa restaurang enligt The World’s 50 Best Restaurants . Den typen av utmärkelser blir ju lite knepiga att ta ställning till. Hade inte Daniel Berlin varit topp 50 om hans krog legat i Paris? Eller strax utanför?

På Le Chateubriand åt vi bland annat räkor med passionsfruktspulver, skaldjur med vindruvor, lammvariation och havskatt med selleri. Bland annat.

Le Chateubriand är rock’n’roll. Det går fort. Stundtals för fort, som när vinerna inte riktigt hängde med i takten som rätterna serverades. Men fruktansvärt vällagat, oväntat och roligt. Superservice, pedagogisk förklaring på habil engelska när de förstod att vi valt tyska i sjuan och lagom bullrig stämning. Lite som Bastard sett till atmosfären.

Le Baratin å andra sidan är en lite mer traditionell krog sett till menyn. Förrätter, huvudrätter och desserter. Allt uppskrivet på en stor griffeltavla som bärs runt i den lilla, men extermt välfyllda, krogen uppe i Belleville (ja, man måste boka). Oxkind, ostron, musslor och en kall fisktartar. Öl från lokala bondbryggerier och naturviner. Återigen genomsynpatisk service, och i en mansdominerad krogvärld är det alltid roligt när köksmästaren är kvinna: Raquel Carena.

Och en tredje måltid bör nämnas: lunchen på Rue Mouffetard (utmärkt gata för mat- och vininköp). Steak tartar och quice lorraine på en liten uteservering granne med ostbutiken.

Fiskhandlaren tjugo meter bort tröttnade på att skölja av korgar och diskbänkar och kom över för att hämta en bricka med glas fyllda av stark dryck. Sen fortsatte han.

Två goda korvar: den på Parc des Princes och den på inrednings- och klädesbutiken Merci i Marais.

På tal om Parc des Princes: merde vad Zlatan är stor i Paris. När laguppställningen lästes upp fick alla spelare artiga applåder. Utom Zlatan. När hans namn lästes upp exploderade arenan. Och sen gjorde han två mål, avgjorde matchen och byttes ut i halvtid för att vila knäet.

Parc des Princes har för övrigt ungefär lika bra standard som gamla Malmö Stadion. Ni som varit där, vet.

Avslutningsvis kan jag säga att jag aldrig mer kommer bo på hotell efter att ha hyrt en lägenhet via Airbnb i tre nätter. Sjätte våningen i ett hus vid Pigalle, i backen upp mot Montmartre. Fint kök, skön säng och soffa, stereo och wifi för 100€ natten (inte superbilligt i Airbnb-sammanhang men det var fin standard på tvårummaren).

Och till sist: att springa längs med boulevarderna mellan Montmartre och Triumfbågen en fin måndagsmorgon samtidigt som Paris är på väg till jobbet är oerhört vackert.

Här är en sammanställning över mina bästa tips (tack till Johan Carlström, Dan Stenqvist och Svempa Liljegren för bidrag).

Och här är en karta med ställen utprickade.

Tryne till knorr

Det var visserligen ett par veckor sedan vi var där, men intrycken från middagen på Tryne till knorr i Malmö är fortfarande väldigt, väldigt tydliga: detta är en restaurang som saknar motstycke i Malmö, Skåne och jag skulle tro även Sverige.

Tryne till knorr

Tryne till knorr

Maken till egensinnig, charmig och överraskande restaurangupplevelse är svår att hitta. Krogen drivs av Agnes Klintenberg och Robin Eriksson, som flyttade ner till Malmö för att öppna en restaurang efter att de tröttnat på Stockholm. Smörrebrödskrogen på Västergatan var till salu, och efter en rejäl renovering och lite hjälp från grannar som Bastard öppnade de i våras.

Resultatet blev en krog där Stringhyllor, drivved, gamla udda möbler och fågelfjädrar utgjorde inredning och där Agnes och Robin basar i matsal respektive kök (numera har de lite hjälp i kök och matsal, vilket är tur eftersom det i regel är smockfullt i den lilla restaurangen).

Det finns de som inte gillar Tryne till Knorr och det är kanske inte så förvånande. Rätter som purjolök, rökt kött, björnbär och färskostkräm utmanar. Men å andra sidan: det är ibland jäkligt skönt att bli överraskad och utmanad när man sätter sig vid ett krogbord. Och när det dessutom smakar vidunderligt gott, så är det bara att vika sig för briljansen som serveras hos Tryne till Knorr.

Jag har ätit en del broccoli i mina dar, men ingen så välsmakande som den som serverades på Trynet.

Hos Tryne till Knorr dricker man naturviner på glas, öl från Staffanstorps-bryggeriet Brekkeriet och gin & tonics. Och nej, det är ingen köttkrog, namnet till trots (namnet härstammar från Robins gamla blogg hos taffel.se). Grönsaker är huvudråvaror i flertalet av de rätter som vi serveras från den blinda menyn samtidigt som det hänger en köttbit i en krok i taket ovanför oss.

Men har man en minimal krog får man utnyttja alla möjligheter.

Tryne till Knorr har möjligen en liten tendens att locka människor som är matintresserade, men faktum är att detta är ett ställe som passar alla. Priserna är låga (rätterna ligger under eller strax omkring hundringen), serveringen är effektiv och guidande, och allt smakar väldigt väldigt bra. Så därmed är det en krog för alla. Men boka bord.

Nu öppnar Melker Andersson Köttbaren i Malmö

Melker i luckan

Melker Andersson i luckan på Köttbaren

Det händer en hel del i krogmalmö just nu. I dagarna öppnar Anders Vendel Fabriken på Mobilia, Ebbe Vollmer öppnar Gyoza på Adelgatan och Melker Andersson öppnar Köttbaren på Caroli City imorgon torsdag 26 september.

F12-gruppens största etablering utanför Stockholm, enligt pressmeddelandet.

I egenskap av krogskribent på Magasinet Skåne, och i viss mån krogbloggare, var jag bjuden på presslunchen på Köttbaren idag. Köttbaren är ju, som bekant, en filial till Melker Anderssons krog i Stockholm och fokuserar som namnet antyder på kött.

Köttet köps från lokala skånska uppfödare, eftersom det enligt Melker vore dumt att inte utnyttja ett så bra landskap för köttråvaror. I själva köttbaren kunde man hitta udda styckdetaljer som onglet, men Melker menade trots det att de nog var billigast i Sverige på kött (kvalitetskött, that is) eftersom de inte har samma höga påslag som andra.

Målet är en ganska informell krog där man beställer i baren och hämtar maten i luckan (åtminstone på lunchen). Långkok  (vi fick prova en riktigt bra pigghamsida med rotselleri och potatispuré plus äppelcidervinägersky) och olika typer av grillat kött på kvällarna (man kan välja mellan 7-8 styckningsbitar som grillas och serveras med sallad och pommes).

Allt i en ganska rustik miljö med mycket kött som hänger på krokar, träbord och lampskärmar av koppar som påminde lite om riddarhjälmar.

Exakt hur bra det blir får vi väl avvakta och se. Den här typen av filialer kan, om det inte görs rätt, bli en smula karaktärslösa men det är ändå spännande att se om Köttbaren kan klämma sig in som ett spännande, kvalitativt alternativ för köttälskare i spannet mellan tradiga ställen som Texas Longhorn och lite mer stela, formella ställen som Sture.

En krogguide på Stay.com

Stay.com

Stay.com

Stay.com är en kul, bra och användbar guidesamling till en massa städer i världen.

Förutom att det går att ladda ner en hel stadsguide så att man har den tillgänglig offline i telefonen så låter de olika personer med lokalkännedom sätta samma guider. Det är med anledning av detta som de bad mig sätta ihop en krogguide till Malmö.

Den kan man läsa här. 

Det skulle bara vara tio ställen, vilket såklart innebar att många bra grejer inte fick plats. Om ni nu undrar varför till exempel inte Belle Epoque är med.

Cykling genom Köpenhamn och Restaurant Bror

Ibland känns ett restaurangbesök fel från början.

När servitören undrar var vi kommer från och vi berättar att vi är från Malmö börjar han dissa gäster från Stockholm och Göteborg. När jag leende frågar ”och vad säger du till gästerna från Göteborg om oss Malmöbor då?” säger han inget mer.

Bror är en relativt omtalad restaurang som ligger på en av smågatorna mellan Rådhusplatsen och Nörreport. Koncept är ganska råbarkat. Modern europeisk matlagning. Inte superlångt från Bastard matmässigt med andra ord. Och naturliga viner såklart. Presentationerna görs i samma skola som Radio och Relæ. Åtminstone på pappret.

Istället för fyrarättersmenyn kör vi på ett par snacks, en förrätt och en huvudrätt var. Servitören säger bekymrat att man inte blir mätt på en förrätt och en huvudrätt, och rekommenderar att vi ska ta ett par rätter till.

Det tycker vi dockkänns för mycket, och menyn är ju faktiskt traditionellt uppbyggd med för-, huvud- och efterrätter. Den består inte av smårätter.

Eftersom det senare visar sig att vi visst då blir mätta känns servitörens rekommendationer helt missvisande. ”Sälja så mycket som möjligt”-mentalitet.

Svinnacken

Svinnacken

Min svinnacke är dock helt okej och serveras med ramslök och blomkål. Helen valde torsken med hjärtsallad. Inte heller det en dålig rätt, men restaurangen känns ändå opersonlig, ogemytlig och ointresserad. Möjligen har det att göra med att den ligger där den gär, mitt i turistgyttret. Detta är inte Vesterbro eller Nörrebro. Flera av gästerna pratar engelska och franska, och jag gissar att merparten är turister. Det behöver nödvändigtvis inte vara något dåligt, men det känns när ett ställe inte går in i hjärtat.

***

IMG_7238 kopia

Detta var efter ett par öl på Halvandet, och innan kedjan smällde.

Då var det desto trevligare att tidigare på dagen cykla genom ett sommarvarmt Köpenhamn, via Christianshavn och hela vägen ut till HalvandetRefshaleøen (där även nya hyllade Amass ligger, men där gick det inte att få bord den närmsta månaden när jag försökte) där det finns ett bad på en kaj mitt bland de halvt övergivna industrierna.

Halvandet

Halvandet

Kring en strandbar står solstolar och sådana där vita galonsängar uppställda, och antingen klättrar man ner i havet via en liten brygga eller så kastar man sig ut från kajen. Många danska tribaler, fantastisk utsikt och bra bar.

Därefter tillbaka in till stan. En kedja som går sönder och sen en drink innan maten på K bar nere vid Gammel strand. Och efter maten på Bror ett försök att komma in på cocktailbaren Lidkoeb inne på den där lilla gården på Vesterbro. Tyvärr ska de precis stänga uteserveringen och det är rökt för oss i kön. Via en öl på svenskbaren Mikkeller (där vi känner igen bartendern från Tempo) avslutar vi kvällen tillsammans med hundratalet andra utanför en av barerna i Kødbyen.

Makalös stämning i sommarnatten.