Här, mina vänner, kommer en liten lista som består av händelser från den spanska, ganska okända, ön Teneriffa.
Där spenderade vi en vecka i en liten, okänd ort som heter Playa de Las Americas (den amerikanska stranden).
1. Att spela fotboll mot finska 50-åringar
På eftermiddagarna arrangerade den något övertände lekledaren på hotellet fotboll på hotellets five-a-side-plan. Jag, liksom flera andra män i åldersspannet 30-50 år som även de överskattade sin förmåga på fotbollsplanen tillräckligt mycket sökte oss dit bara för att låta oss bli avdribblad eav en finsk kille i 15-årsåldern, en norsk basketspelare samt fem stycken tioåringar som alla hade Messi-tröjor.
Roligast var dock pappan från Östergötland som snubblade på sitt eget ben och ramlade in i målställningen som flyttade på sig. Ilsket vrålade han ”Men dom här brukar fan vara fastnitade i golvet i Sverige” åt den spanske, övertände lekledaren.
2. Elmopederna
De första två dagarna försökte jag jogga längs strandpromenaden. Det gav jag snart upp och sökte mig istället upp på de lite större vägarna. Anledningen: elmopeder. Tydligen finns det ingen lag i Spanien som säger att man inte får hyra elmoped om man kan gå, som i Skandinavien. Så de skandinaviska tanterna passade på att hyra elmopeder som de körde runt på samtidigt som de rökte sina vita Blend.
3. Tåget
Eftersom Ludvig gärna åker tåg tänkte vi att vi skulle åka med ett sånt där diesellok som är förklätt till ett ånglok en eftermiddag. Vi missade tyvärr avgången, men lyckades ändå vinka in tåget.
Vad bra, tänkte vi, och klev på.
Sen frågade vi vad det kostade.
– 23 euros.
– But we only want to go to the port over there, sade vi och pekade på en hamn en kilometer bort.
– No, this train (sic!) goes all over Playa de las Americas and Los Christianos, svarade ”lokföraren”.
Har man väl satt en treåring på ett tåg vill man inte gärna plocka av honom. Så upp med 23 euros och sen bar det iväg.
Ganska snart insåg vi att ”tåget” bara kunde köra på de större, motorledsliknande vägarna som omgärdade stan. Meningen var väl att resenärerna skulle få möjlighet att se lite av orten, men nu fick man mest se spanjorernas olika sätt att bygga rondeller, motorledspåfarter samt större hyreshus. Inte de lite trevligare delarna av gamla orter som Los Cristianos, vilket i alla fall gett färden något existensberättigande.
Sen började det regna. Det var visserligen de enda dropparna på hela veckan, men det var klart att det skulle falla just då.
Sen somnade Ludvig.
Sen började engelsmännen framför oss röka så att vi satt i ett askmoln av rök samtidigt som ännu en Tui-buss svepte förbi i 85 km/h på utsidan.
Fyrtio minuter senare var vi tillbaka där vi startade.
4. Surfarna
Det är stora vågor utanför Playa de las Americas. Det attraherar surfare. Jag har en hatkärlek till surfare. De är så utstuderat avslappnade när de kommer gående med våtdräkten lite nonschalant nerdragen till höfterna så att tribalen gluttar fram i ryggslutet. Jag vill inte titta på dom, men gör det ändå. Det var väl därför som den där serien Surfers Paradise var så bra på nittiotalet på TV3.
5. Familjen
Men allra bäst var såklart att få spendera sju hela dygn med Helen, Ludvig och Linnea i solen. Inget slår det.
Till sist även några rader om maten. Eftersom Playa de las Americas mest består av ställen som ”Daniels Café”, Aberdeen Steak och ställen med fler rätter på menyn än en normal svensk pizzeria var det inte helt lätt att hitta bra ställen.
Men i grannorten Los Cristianos googlade vi fram ett par bra ställen, varav Bar el Cine var allra bäst. Längst in en gränd låg detta elljusupplysta lilla ställe som serverade nio olika rätter. Bläckfisk, sardiner, kanariska potatisar och räkor. Allt grillat, allt väldigt gott.
Vi avslutar med några diabilder!
Linnea och jag på Bar El Cine
Bar EL Cine
La Familia
Sardiner. Vanliga på Teneriffa.
Palmkille
Spansk kollektivtrafik at its best
