Berlin – sparris

13 maj, 2012

Pizza mit spargel. Risotto mit spargel. Spargel mit kartoffeln. Sparris mit sparris.

Det blir lätt mycket sparris om man väljer att åka till Berlin i maj.

Jag och Helen ägnade tre dagar åt att äta på några riktigt bra restauranger i Berlin.

Café Blume

Café Blume i Prenzlauer Berg. Bra risotto med sparris, om än lite för al dente för min personliga smak. Gillade 1998-touchen med apelsinklyftorna och balsamvinägern. Caféet hade breddat sin verksamhet med en blomsterbutik vilket gjorde att jag satt med tolv pelargoner som närmsta granne.

Sparris på Rogacki

Sparris på Rogacki, den klassiska matsalen på Wilhelmsdorferstraße. En tysk (no shit) dam vid en av de överfulla bardiskarna röt åt oss när vi stod fel, när vi inte förstod var vi skulle så och när vi inte förstod att vi skulle följa med henne för att ta bestick. Sen skakade hon besviket på huvudet när Helen tog hand om notan...

Sniglar på Savignyplatz

Sniglar på Brel på Savignyplatz.

The Bird

The Bird, en amerikansk burgarkrog en bra bit uppe i Prenzlauer Berg. Trevligt ställe, men lite för mycket tillkonstlad attityd för att kännas helt naturligt.

Sasaya

Sasaya. Kanske det bästa stället på hela resan. Japansk restaurang i Prenzlauer Berg där vi åt sparris (no shit) med sesamolja, grillad makrill, sushi (no shit) och drack saké vid baren.

Good Morning Vietnam

Good Morning Vietnam i Kreuzberg. Helt okej, men har man ätit på Asien i Malmö är man bortskämd med färska vårrullar. Detta var inte bättre än vad man får på Möllan.

Bar Raval

Bar Raval i Kreuzberg. Fin tapaskrog vid Görlitzer Park. Trevlig stämning på trottoarens uteservering. Flera barnfamiljer och barnen smälte naturligt in i stämningen. Inte som i skitnödiga Sverige där barn bara får gå på IKEA:s restaurang.

Ett glas riesling på Noer

Ett glas riesling på vinbaren Noer efter Bar Raval. Nu kommer jag låta som en fjantig utlandssvensk, men att stå med ett glas riesling av barens eget märke på en trottoar i Berlin är verkligen utmärkande för bra alkoholkultur. Det måste gå att hitta en öppning för vinbarer utan varmkök i det svenska utskänkningssystemet (som jag i grunden tycker är bra upplagt).

Postat i Allt möjligt | Inga kommentarer »

Några krogbord på sistone, del 3: Belle Epoque

23 mars, 2012

Vi åt på Belle Epoque i lördags och fan vet om det inte var en av de bättre krogupplevelser jag haft i Malmö på senare år.

August Lill (som positionerade Belle’s kök som ett av stans bästa) jobbar visserligen inte längre på Belle, men det är fortfarande en jäkligt bra krog vars kök lite för ofta får stå i bakgrunden av barhänget och det som försiggår framför DJ-båset (Big Boss Bören spelade skivor iförd fin kavaj och fluga).

Men gå dit. Beställ avsmakningsmenyn för 350 spänn och låt personalen plocka fram vinerna åt er. Det kommer vara de bäst investerade 1470 kronorna (för två, that is) ni lagt på en restaurangkväll på mycket, mycket länge.

Lamm på Belle Epoque

Lamm på Belle Epoque

Kummel

Kummel

Öl på Grand Öl&Mat

Öl på Grand Öl&Mat innan Belle. Bra grejer, det också.

Postat i Krogrecca | Inga kommentarer »

Några krogbord på sistone, del 2: PatéPaté

15 mars, 2012
PatéPaté

PatéPaté

Tre amerikanska kvinnor sätter sig vid bordet bredvid oss och börjar direkt bläddra i Noma-boken som de hittar på ”friends and family”-bordet strax intill.

– That’s the place where we couldn’t get a table, säger den ene av dem moloket.

När Olle Tagesson var kock på PatéPaté berättade han för mig att just PatéPaté var ett av de ställen som Noma-turisterna brukade besöka en av de kvällar under Köpenhamnsbesöket då de inte åt på just Noma.

Olle arbetar inte längre på PatéPaté, men fortfarande är krogen tillsammans med Relæ ett av mina absoluta favoritställen i Köpenhamn.

PatéPaté ligger på hörnet när man går in till Kødbyen vid Vesterbro och är belamrat med träbord, ljusstakar med stelnat stearin och griffeltavlor.Väldigt mycket Pastis i New Yorks Meatpacking District.

Kvällstid brukar det vara väldigt fullpackat, men den tidiga lördag eftermiddag då vi var där var det halvfullt och ganska loj stämning. Perfekt för en hamburgerlunch med barnen.

Vi åt burgare och läste högt ur en Thomas Tåget-bok som vi köpt åt Ludvig inför besöket.

Sedan traskade vi bort till Torvehallerne och i PatéPatés lilla filial köpte vi ett sexpack Lagunitas-IPA med oss hem till Malmö.

Noterat:

När vi gick ut i vårsolen från PatéPaté spelade slakteriet på andra sidan gatan i Kødbyen Chris Isaak på högsta volym. Ett fint Köpenhamns-ögonblick.

Postat i Gå i byen, Krogrecca | 5 kommentarer »

Några krogbord på sistone, del 1: Saltimporten Canteen

14 mars, 2012
Saltimporten Canteen

Saltimporten Canteen

Jag, Helen och Linnea åt oxbog tillagad av Sebastian Persson och Ola Rudin på Saltimporten Canteen ute i hamnen.

Detta är med all säkerhet Malmös, och kanske till och med landets, häftigaste lunchställe just nu.

I en kal magasinslokal slevar Ola och Sebastian omsorgsfullt upp luncher som man antingen äter vid långbordet mitt i lokalen eller ute på kajen.

Jag har ätit många luncher i mina dagar, men kan säga att måndagens lunch var uppe bland de bästa.

Om allt går som det ska öppnar de båda före detta Trio-killarna snart en mer permanent krog i samma hus, men just nu är vi väldigt glada över kantinen.

Och nej, det är inte så långt ut dit. Dock hade Malmö stad gärna fått bygga den där bron över hamnbassängen som det är tal om. Fågelvägen är det cirka 400 meter från mitt kontor i Dockan till Saltimporten. I verkligenheten måste jag nästan cykla bort till Frihamnsviadukten för att där vända in på Grimsbygatan.

Men det är det fan värt.

Noterat:

Ett par killar i jobbarkläder satt bredvid oss i vårsolen och prisade grytan, men tillade:

– Det är ju för jävla konstig musik dom spelar.

Interiört

Interiört

Oxbog

Oxbog

Imorgon: PatéPaté

Postat i Krogrecca | 5 kommentarer »

Well, this is bad on so many levels

6 mars, 2012

Jag har nyligen läst ut Rob Lowes självbiografi ”Stories I only tell my friends”.

Det finns en passage i boken som jag fastnade lite extra för, och så klart har den med ”The West Wing” att göra, serien där Rob spelade Sam Seaborn i fyra säsonger innan han tröttnade på särbehandling och lämnade allt ungefär samtidigt som Aaron Sorkin, skapare och manusförfattare, också gick vidare.

Just Sorkin spelar huvudrollen i stycket som fastnat hos mig.

Rob Lowe blir nyfiken på rollen som Sam Seaborn, till den milda grad att han accepterar att sänka sitt standardgage med mer än hälften. Han åker till någon studio för att testa för rollen, i konkurrens med en rad totalt okända skådespelare.

Sorkin ska nämligen ha sagt uttryckligen att han inte vill ha några stjärnor med i serien. Rob Lowe är en stjärna, för att uttrycka det milt.

Väl på plats i studion vet Rob att han ska läsa upp scenen i första avsnittet där Sam Seaborn har en väldigt dålig dag, och försöker övertala det han tror är Leo McGarrys dotters lärare att tala om vem som är dottern (ni som sett scenen vet).

När Rob slår sig ner med manuskriptet och ska börja läsa inser han att han ska läsa mot Aaron Sorkin. Det har aldrig hänt tidigare under hans karriär att en manusförfattare gör den här typen av testläsningar personligen.

Han inser också att anledningen till att Sorkin gör det helt själv är att han vill kolla om Lowe fixar rollen, de långa monologerna och rytmen i manuset – som ju är något av det bästa som någonsin skapats för TV (och film för den delen).

En liten bit in i monologen inser Rob att det får bära eller bistra. Han slänger manuset på golvet och fortsätter monologen ur huvudet. Han läser allt, kommer till den sista raden i scenen:

– Well, this i bad on so many levels.

Sorkin, och resten av studion, börjar skratta.

– See, I told you it was funny, säger Sorkin till folket omkring sig.

Rob Lowe får rollen.

Postat i Allt möjligt | Inga kommentarer »

Boss

21 februari, 2012
Kelsey Grammar och Connie Nielsen i Boss

Kelsey Grammar och Connie Nielsen i Boss

Vi har börjat se serien Boss, om kommunalpolitiken i Chicago.

När vinjetten började rulla såg jag att Connie Nielsen hade en av rollerna!

Vem, säger ni kanske?

Connie Nielsen, säger jag!

Vem, säger ni kanske?

Jag brukar ofta försöka maximera Connie Nielsens stjärnstatus när jag ser henne i olika filmer eller tv-serier. Anledningen är nog att hon är den största filmstjärna jag intervjuat.

Och som ni förstår säger det kanske inte så mycket.

Jag tror det var år 2001. Jag åkte över till D’Angleterre i Köpenhamn för att intervjua Nielsen, som precis gjort en film med Robin Williams.

Filmen fick jag se precis innan intervjun. Den var tämligen trist och handlade om en gubbe som hade en fotobutik.

När man intervjuar någon är det bra om man är intresserad av att få veta så mycket som möjligt om personen man intervjuar. Det är viktigt att vara nyfiken.

Men jag hade väldigt svårt att engagera mig i Connie Nielsens karriär och liv. Dessutom sa hon inte ett skit om sitt privatliv, och då kvarstod det att prata om hennes karriär i sviten. Jag hade fått stränga order om att intervjutidern var ”max 15 minuter”.

Jag var klar efter tolv.

Väl hemma skrev jag 1300 tecken, skickade in texten till redaktörerna och tre veckor senare såg jag texten intryckt mellan annonserna på nöjessida fem, typ.

Men likväl så är det fedt att jag suttit ner med en av huvudrollsinnehavarna i Boss.

****

Jag googlade ”Connie Nielsen Renntun” och upptäckte två saker:

1. Jag har skrivit om detta tidigare på bloggen. Ridå.

2. Artikeln finns att läsa här.

Postat i Media | 1 kommentar »

Då var man mätt igen

18 februari, 2012

Det är när man går till tämligen menlösa krogar som man inser hur bra de bra krogarna är. Innan Nöjesguidens utdelning på Moriskan åt vi på Metro, och visst, det är en småmysig restaurang med habil meny och trevlig personal. Men inte särskilt inspirerande. Jag åt en fisksoppa som mest påminde om hummerfond. Tiden verkar ha sprungit ifrån stället.

Fish'n'chips på Rebell

Fish'n'chips på Rebell

Jämför detta med en krog som Rebell, för övrigt nominerad i krogkategorin av Nöjesguidens jury. Vi åt där förra helgen. Proppfullt. Riktigt bra vildsvin till förrätt. Deras patenterade (japp) fish’n'chips till huvudrätt. Helen åt en riktigt bra röding. Behöver inte gå in på detaljer, men det finns en anledning till att Rebell i princip alltid är fullsatt. De gör allt rätt, har hittat rätt segment strax under det lite mer finkulinariska skiktet och verkar ha väldigt roligt. Martin och Alex gör något väldigt bra.

Nöjesguidens Malmö-Lundapris på Moriskan

Nöjesguidens Malmö-Lundapris på Moriskan

Att Mat & Destillat däremot vann krogkategorin var väl inte särskilt oväntat med tanke på att det var ett Lundaställe som låtit tala om sig. Jag har inte ätit där än, men däremot gjort en intervju som kommer i nästa nummer av Magasinet Skåne.

På Moriskan träffade jag Ola Rudin som berättade lite om sin lunchservering ute på Saltimporten. De preppar maten i jätteköket på Jägers och serverar sedan i kantinen. På måndag ska jag och Dan åka dit och äta. Helen och Linnea hoppas jag också hänkar.

Om ett tag öppnar de sin riktiga krog på Saltimporten, men det verkar av min gode vän Emmas text i Sydis inte bli någon redig kvällskrog utan mer än lunchkrog med möjlighet till särskilda kvällsarrangemang.

Bastard är ett väldigt trevligt fredagsölställe. Mycket strategisk webbyrå bland gästerna.

Och Solde är och förblir den bästa och trevligaste baren i stan.

Postat i Krogrecca | 3 kommentarer »

Därför är bildtexter det roligaste

6 februari, 2012

Det här med bildtexter är lite speciellt.

Ett av mina största humorögonblick handlade om just bildtexter.

På Skurups folkhögskola journalistlinje 2001 delades vi upp i två redaktioner som fick göra varsitt magasin. Båda magasinen recenserades av professionella, yrkesverksamma journalister på plats på skolan.

Den andra gruppen gjorde ett bra jobb med sitt magasin, men hade genomgående valt bort bildtexter.

Detta tyckte de etablerade journalisterna var fel. Man kan inte göra journalistik utan bildtexter.

Eleverna i gruppen tyckte däremot att det var ett nytt, fräscht grepp (detta var alltså innan kampanjjournalistik, Facebook-kommentarer och crowdsourcing).

Varje sida gicks igenom och på varje sida fick magasinet ett minus för avsaknaden av bildtexter. 64 sidor. Det tog sin tid, och stämningen var fram emot sidan 60 ganska upprörd i rummet. Just på grund av kritiken mot frånvaron av bildtexter.

Det som pågick var samtidigt en strid mellan det nya och det gamla. Revolterande unga mot det trötta etablissemanget. (Åtminstone tror jag att det var många av mina klasskompisar som ville se det så).

Så när det hela var över, när den sista sidan recenserad och dagen skulle summeras sade vår lärare:

- Tack för alla diskussioner. Är det någon som har något mer att tillägga?

Han tittade ut över rummet. Det var tyst i 1,6 sekunder. Sedan sade jag:

– Vad tycker ni om bildtexterna?

Men detta var bara en något lite för lång, självförhärligande prolog till det jag skulle komma fram till: bildtexterna på Awkwardfamilyphotos.com.

Det är en väldigt rolig sajt. Men bilderna är ungefär bara 35 procent av det roliga. 65 procent av anledningen till att jag skrattar mig fördärvad är bildtexterna.

Jag ser en bild, tänker ”skoj” och scrollar ner till bildtexten och helt plötsligt är det som var ganska roligt helt plötsligt skitroligt.

"But you should hear him tap"

"But you should hear him tap"

Postat i Hybris, Media | 1 kommentar »

Bra mat i Malmö

6 februari, 2012

Jag premiärbesökte den nya matmarknaden Green nere vid Turning Torso och blev väldigt glatt överraskad. Innan premiärbesöket var jag lite tveksam till hur stället skulle överleva, men efter att ha handlat en stor kasse kött, fisk, kyckling och konserver insåg jag att det verkligen kan fungera som ett alternativ till ICA Maxi.

Jag har aldrig riktigt känt mig hemma på ställen som Astrid & Aporna, men Green kändes ganska långt därifrån…

När jag handlar på ICA eller Hemköp brukar jag ofta vara irriterad över att det saknas ekologiska, lokala och kravmärkta varor. På Green finns allt det där, men smart nog har de också valt att komplettera det ekologiska och lokala utbudet med helt vanliga basvaror som gör besöket på ICA Maxi om inte helt onödigt så i alla fall snabbare avklarat (själv fick jag en bot på 400 spänn på just ICA Maxi direkt efter besöket på Green eftersom jag glömt p-skivan).

Nu ersätter väl inte Green de vanliga matbutikerna fullt ut, (förutom för Magnus Thure som vi mötte i dörren och som sa att det enda han behövde gå till ICA för var kattsand), men det räcker väldigt långt. Det är väldigt bra att veta att det finns ett ställe som har bra kött, fisk och fågel alla dagar i veckan.

Maria Escalante och Jan Hedh

Maria Escalante och Jan Hedh

Jan Hedh och Maria Escalante bjöd på små brödbitar med salami och choklad. Jag gav en till Ludvig som stoppade den i munnen, behöll den i två sekunder och sedan spottade ut den igen. Det såg som tur var inte Jan Hedh.

Griskind på Tempo

Griskind på Tempo

Kvällen innan åt jag på Tempo för första gången sedan Grand öppnade. Det känns forfarande inte riktigt som samma restaurang som vi satt på för, säg, tio år år sedan, men trots allt är det fortfarande Tempo.

Jag åt griskind och det märktes ganska tydligt att Tempo nischat sig lite mer mot en kulinarisk nivå medan Grand är mer husman, köttbullar och buller. En lördag vid åttatiden brukade det vara fullt sjå på Tempo för några år sedan. Nu var det mer söndagskväll över det hela, även om alla platser var upptagna.

Och så två av Malmös bästa lunchställen Idag åt jag och Martin lunch på P2 i samma hus som jag jobbar i Dockan, och för några dagar sedan blev det Smak på Konsthallen .

SMAK

SMAK

På fredag ska vi äta på Rebell. Jag kan inte låta bli att tycka att det är väldigt roligt att just Rebell nominerats till bästa krog i Nöjesguidens Malmö-Lundapris, eftersom det nog stör stora delar av stans krogetablissemant…

Och så tycker jag att man bör äta italienskt på Italia vid Värnhemstorget (Malmös svar på Place de la Revolution).

Italia

Italia

Ni då? Har ni ätit något gott på sistone?

Postat i Krogrecca | 11 kommentarer »

The return of the fixie

2 februari, 2012

Det var ett tag sedan, eller hur?

Sedan peaken 2009 har man fan inte sett överdrivet många fixiecyklister på Malmös gator. Inte ens utanför Solde har det stått några fixies (de har ersatts av danska designcyklar samt cyklar som folk köpt på internet och byggt själva, lite som Meccano men väldigt mycket hippare).

Men igår stötte jag på en fixie igen.

Eller rättare sagt: fixien stötte på mig.

Jag stod i godan ro vid rödljuset vid Klaffbron när något körde in i min barnsadel. Jag vände mig om och trodde att det var någon i det engelska sällskapet som jag nyss passerat som av någon anledning dunkat till min cykel.

Jag såg frågande ut och tittade på dem, varpå en av engelsmännen svarade:

– It was the guy on the bike over there, sa han och pekade bort mot en av de två fixiecyklister som jag nyss passerat innan jag stannade vid rödljuset.

Jag la snabbt ihop två och två: det hade blivit lite trångt på cykelbanan vid bron när jag, fixiekillarna och engelsmännen alla befann oss på den, och antagligen hade fixiekillen inte hunnit stanna. Istället rände han in i min cykel, och for sedan vidare utan ett ord.

Som sagt, världens bästa sätt att cykla strikes again.

Sen fnissade jag lite när jag kom att tänka på att fixiecyklar har väldigt smala styren, vilket ursprungligen är hämtat från cykelbuden i New York som började med den typ av styren för att kunna tränga sig fram i bilköer. Det som hade en funktion i New York ser ganska roligt ut på Nobelvägen.

Postat i Allt möjligt | 6 kommentarer »

« Äldre inlägg